I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Om jag provar med fetstil på riktigt?

Och nu är lunchen över.

Kram på er!

Lanovia: så jobbigt med hunden! Håller alla tummar.

Ingis: tack för din berättelse! Håller med de andra, väldigt fint skrivet. Så skönt att allt gick bra när det blev sådär mot slutet. Hoppas att du får svar på dina frågor så du känner att du kan bearbeta klart. Så fint namn han har fått!

Hvidis: härligt att få spräcka den där nollan. Nu ska vi hoppas på att det där cv:t hamnar rätt.

Det påminner mig om makens alldeles egna del av vår förlossningsberättelse:

Han hade sprungit efter barnläkaren som rusat iväg med hans nyfödda och livlösa dotter och hon hade precis, efter vad maken uppfattat som väldigt länge (i verkligheten tjugo minuter), kunnat börja andas själv. Maken var skakad och rädd och försökte landa i att allt var bra nu när en sköterska kom och sade åt honom att ta av sig tröjan. "Ja, t-shirten också." Han hade snällt, men förvirrat, gjort som hon sade, men hade verkligen inte kopplat alls. Det var inte förrän de knöt in honom och Fälga i en kängurutröja som poletten långsamt trillade ner.

Det var helt klart inte så roligt då, men nu är det en ganska gullig historia.

Heloise: så kul att höra av dig! Jag tycker också att du ska blogga. Du skriver så bra och målande och hur jobbigt det än är omkring dig och de dina finns det alltid någonting som vittnar om styrka och positivitet och det är så inspirerande. *här ska det vara ett sån't där stort och fint hjärta, men det går inte min dator med på, så jag får skriva det istället: STORT RÖTT HJÄRTA*

*noterar: "jag ska vara glad över tvåårstrotsen"*

Blommis: hoppas att rummet blir allt som Blompojken önskar.

Och om att låta sig provoceras, tappa tålamodet, skrika och bete sig omoget som förälder: jag har inga prepubertala barn, men, hemska tider, hur jag kan bete mig. I vårt hus finns två tvååringar i vardande. Vi märker att det börjar, önskan att få bestämma, den o så enorma frustrationen över att inte få sin vilja fram. Det är så det ska vara och det ska bli spännande att se vart allt bär ivag. Men. Det jättestora men:et är att jag alltför väl märker vilka frontalkrockar det blir med mitt humör. Särskilt tydligt har det varit i veckan, när maken varit borta på kurs i södra Sverige och jag har fått vabba hela veckan förutom måndagen. Visserligen har mamma varit här ett tag och hjälpt till, men det har varit slitigt ändå.

Så jag funderar på att köra uppfostran med Belöning&Bestraffning. På mig själv alltså. För varje konflikt jag hanterar moget och vuxet får jag en guldstjärna eller kanske en chokladbit. Varje gång jag blir häxmamman får jag en snärt med ett gummiband exempelvis på magen. Vi får se.

Oj. Nu måste jag avlösa maken en sväng.