I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Fru E: hoppas op gick bra!

Grattis till Blompojken i efterskott!

Heloise: usch då för pappsen

Här snurrar det runt som fasen i huvudet just nu. I Tyskland träffade jag de andra regionbolagen (USA, Frankrike, Japan osv) och det visade sig att i USA har de jätteont om folk och svårt att rekrytera. Så jag fick en vild idé och frågade lite om hur det var att jobba där osv. Igår fick jag ett erbjudande om jobb i USA! Vi mejlade fram och tillbaka lite och det verkade som om maken också kan få jobb fast på en annan del av företaget vilket ju vore perfekt.

Först var vi eld och lågor - åka till USA och jobba, vilken grej! Men sedan kom eftertanken: jaha, hyra ut huset, hitta hus därborta (kanske på distans), vad händer med leasingbilden här hemma (kontraktet har inte löpt ut och måste då brytas i förtid - kostnad?), hur hitta barnomsorg till barnen, packa ner alla saker i huset (GAH!) och magasinera mm mm. Tusen och en miljon saker. Och jag kände bara en stor trötthet... Vi har ju fullt upp med att få vardagen att gå runt normalt sett. Att göra en utomlandsflytt med 3 små barn kändes liiite jobbigt.

Nu verkar det som om de vill att vi stannar minst 2 år och det är inte jag intresserad av, jag hade tänkt mig max ett år, så det stöper nog på det. Och på att vi inte vet hur man gör med barnen. Först tänkte vi svensk au pair. Men när maken sökte på det insåg han att svenska tjejer ju vill bo i en amerikansk familj för att lära sig engelska (doh!). Och jag tänker att jag inte känner mig säker med att lämna speciellt två ettåringar hos en 17-18-åring. Jag menar, vi har själva fullt upp med att klara av tvillingarna ibland och har en 17-åring verkligen koll på säkerheten och ögon i nacken som man måste ha? Det har ju även för oss varit nära flera gånger att man vänder sig bort för att torka den ena så tar den andra tag i en kniv el nåt... (el just kniv har aldrig hänt men varit nära). Vad är andra alternativ: svindyrt dagis el en äldre kvinna som pratar engelska? Kan bli ganska tufft för Moa.

Jaja, allt går ju att lösa bara man vill men jag är en sån som planerar framåt i tiden och vill lösa allt innan och då känns det lite övermäktigt ibland... Puh!

Men nu verkar ju problemet lösa sig själv, vi slipper ta beslut om vi vill el inte för att stanna minst 2 år är inte aktuellt känner jag.

Tja det var lite från mitt håll, ego som man säger!

Flamman: röja garderober minsann! Jag triggade också på det, härligt!

leasingBILEN inte bilden

Nä fast jag har varit i Australien i ett år och det är lång tid när man inte kan åka hem så lätt. Vi kan heller inte förvänta oss besök av mormor el farföräldrar eftersom de är för skruttiga (svärmor är inte skruttig men hon kan inte lämna svärfar ensam för han klarar sig inte) och då berövar vi barnen kontakten med dem för alltför lång tid känner jag. Jag är också en hemmaråtta och kommer att längta hem oavsett hur bra jag trivs. Jag såg chansen till ett äventyr men är inte beredd att "committa mig" (svenskt ord vore bättre men kommer inte på ngt) för så lång tid.

Nu försöker jag läsa på hur barnomsorg funkar i USA,  inte helt lätt att förstå...

Daa. vad mysigt med Axel och Fälga! Här har Ada och Beda speedat upp så nu kryllar de överallt de kommer, allt undersöks frenetiskt men de är så nöjda! De har börjat upptäcka varandra också på ett annat sätt, de interagerar mer. Tidigare har det känts ung som att de tycker att den andra är som en kroppsdel - ska alltid vara där men är inte särskilt intressant

Idag när jag kom hem hade maken middagen klar, tvättmaskinen igång, hade dammsugit och plockat undan - och då var Ada och Beda ändå ovanligt griniga (ev förkylning på gång tror vi). Vilken man! Jag skickade honom på träning så att han fick avlastning. Han hade ingen lust men jag vet att han komemr att komma tillbaka och tycka att det var det bästa han kunde gjort med kvällen.

Ja det blev ju lite otydligt där men A och B ålar just för fullt. Beda är riktigt snabb och följer mig som en hund (mkt mammig)

Fy fan vad arg och irriterad jag var idag! Jag fick en kniv i ryggen av samma manliga kollega som reste med mig till Tyskland. I Tyskland var stämningen jättebra och vi hade görbra samtal om allt möjligt och så drar han en kniv i ryggen på mig veckan efter. Alla som säger att män är så mycket rakare och bättre att jobba med snackar BULLSHIT! Jag vet för jag jobbar i stort bara med män. De snackar precis lika mycket skit bakom ryggen och intrigerar precis lika mycket som kvinnor. Dvs VISSA män gör det och VISSA kvinnor gör det. Jag blir så irriterad på kvinnor som säger att män är lättare att jobba med. Varför snackar vi skit om vårt eget kön? Och när det dessutom inte är sant?!

Det som hände var att jag fick en uppsträckning av min chef för att jag inte informerat min kollega om ett kundmöte jag var på idag. Jag ser ingen som helst anledning till att jag borde ha informerat kollegan om det (det var ett rent tekniskt möte, han jobbar inte med teknik utan sälj, jag har alltid bokat och genomfört sådana möten själv tidigare) och det har jag sagt både till chefen och till kollegan direkt. Jag ringde upp kollegan och sa att nästa gång uppskattar jag om han säger till mig direkt om det är något som han blir irriterad över (underförstått inte springer till chefen med skitsnack).

Jag förstår mig inte på sådant där tjafs. Kan vi inte bara jobba, måste vi hålla på med internt skit...

Åh och just det: när jag ringde upp kollegan och sa att chefen sagt att han "reagerat mycket starkt" (chefens ord) över att inte blivit informerad, så sa kollegan att det hade han inte alls utan han skyllde på min chef. Som om min chef skulle ha hittat på hela grejen. I don't think so... Att han först snackar skit bakom ryggen på mig bara för att svartmåla mig och sedan inte ens vågar stå för att han gick till chefen... Ynkryggar har jag svårt för.

Jag är iaf så NÖJD över att jag sa till honom precis vad jag tyckte och tänkte.

Flamman: jag tror du kommer se asfräck ut i backen! Längtar själv efter att få åka slalom. Jag har i massor av år haft egna pjäxor men hyr alltid skidor. Dels för att man då får det senaste men också för att man kan strunta i att "oj då jag åkte visst över en sten och det blev repor". Men pjäxor ska man nog ha egna så att de sitter bra utan skav, de formar sig ju efter ens fötter.
Längtar också efter att få lära barnen åka skidor...

Ja vi har lagt ner USA, åtminstone i år. Det hänger mkt på barnomsorgen. Tydligen är den snordyr där borta  och ofta måste man kombinera dagis med någon slags au pair el nanny och då blir det ännu dyrare. Jag tror svenskt dagis är i världsklass många gånger... Och jag läste att man ofta förväntas jobba 45 h/vecka i USA - vi hade snarast tänkt gå ner i arb.tid till hösten när barnen börjar på dagis alla tre. Man vill ju träffa dem också, det var ju liksom därför man skaffade dem.

Men jag lämnade en dörr öppen genom att säga att beroende på om de fortfarande behöver folk om ett år så kan vi snacka igen. Kanske känns lite lättare när twinsen är ett år äldre, vad vet jag?