I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Ninnis, flickorna vet att pappa åker iväg och kommer tillbaka i slutet av månaden och då flyttar han till ett annat boende direkt. Det vet dom. Och att då ska dom bo varannan vecka hos pappa, varannan vecka hos mamma. Det verkar de nöjda med och har accepterat.

T som är lite större och har öron som parabolantenner har dock hört att pappa pratar om att flytta "dit-lång-bort" (vill inte skriva här i forumet) och när hon hörde att pappa åker dit så trodde hon det var för gott. Och den skräcken jag såg i hennes ögon, hon bara skakade och blev alldeles vit och började störtgråta... *skakar på huvudet* Tills hon förstod att det bara var för 3 veckor han åker iväg. Vilken lättnad för henne!
 
Jag orkar inte ens tänka på reaktionen när han säger att han kommer flytta dit för gott En gång när vi nämnde att pappa kanske skulle söka jobb därborta så vart hon helt hysterisk  Så detta kommer bli mycket, mycket svårt.

Jag har valt att inte berätta om hans planer ännu, av flera orsaker; 

1) Vi vet inte om det blir så. Han är ju så ombytlig av sig och ändrar sig stup i kvarten, så varför plantera den oron i barnen just nu. Låt dem vänja sig vid att vi bor på skilda håll till att börja med så får vi se hur det blir sen.

2) Jag tycker att tar han ett sånt idiotbeslut, att lämna sina barn för att flytta till... ingenting... förutom en kvinna, som lika gärna kan lämna honom efter 3 månader, så måste han förklara det beslutet själv för barnen. Jag kan inte förklara det så det låter trovärdigt. Det kommer lysa igenom att jag tycker att det är vansinne...  
Jag har "förberett" lite genom att prata med henne om att pappa vantrivs på sitt jobb, att han får ont där, att det är ett tungt jobb osv. Att pappa har jättesvårt att få något annat jobb här i SVerige och att jobb måste man ju ha. Att pappa skulle vilja prova jobba "där-långt-borta" där han har större chans att få ett jobb som han trivs med och kan känna sig mera nöjd o glad med. 
Resten tycker jag han kan förklara själv för barnen.

Ja Ninnis... det kniper i hjärtat...

Föressten, vad skönt att Minis magknip verkar gett med sig. Kör du helt mjölkfri kost eller bara laktosfri?

Lanovia, tänkte också på det att vad jobbigt med skabben. Hur tusan blir man av med det? Förutom medicin måste det väl till nån sanering av nåt slag?

På Fritids går det huvudlöss och jag är livrädd att tjejerna ska få det. Verkar så jobbigt att bli av med!!
*kliar mig i håret och på armarna*

ååååh vad jag är glad, mitt i allt elände Jag är så glad för alla fina vänner jag hittat i tråden!
Minitrådträff på lördag: Jag o tjejerna ska träffa Daa o Skäggmannen (som inte har skägg) och Parvlarna !!
Åh så mysigt det ska bli! Tack snälla, snälla Daa för att du tänker på mig o töserna
Men ni får förbereda er på att jag kanske är aningen gråtmild....
kraaaaam!

Ninnis; Jag vill!!!

Villemoa: Ja, och hade du inte bott så himla ocentralt här i landet så hade jag kommit till dig redan ikväll och surrat bort en timme el två istället för att sitta här och dricka vin och hulka mellan tårarna.

hehehe,,, min väninna har varit i grannstaden där Barnens hus finns och fixat ett stycke rött pistolhölster och en revolver åt mig. Maken hennes insisterade på att jag dessutom skulle ha en minirevolver i ett strumpeband OCH knallpulver
Jag kommer vara som ett litet stycke dynamit på den där festen

Villemoa  Tack!

Jaha, så har vi tagit avsked då... Jag ville inte släppa taget... Han var ganska kall och jag fick en lång kram men ingen puss. När han stängde dörren bröt jag ihop och tillslut började lilla K också gråta. T är tapper och ser fram emot att pappa ska få en lägenhet dit de ska få komma och bo.

Jag gråter och gråter och gråter. Jag vet inte hur jag ska fixa denna arbetsdag. Men jag vill inte vara hemma. Kanske tar jag en lugnande tablett för att hålla ihop under dagen. Även om jag är emot tabletter. Men jag känner att NU är ett krisläge då det är befogat att ta den hjälp som erbjuds. Jag  får gråta och snora och vältra mig i sorg och självömkan därhemma ikväll istället. Där ingen ser eller hör mig...

Ninnis... Underbar förlossningsberättelse. Med en sån förlossning kommer det inte ta länge så är du redo för att göra ett till försök! Helt fantastiskt. Vilket fint jobb du gjorde tillsammans med maken. Och resultatet blev ju strålande

Daa, hur gamla är Parvlarna nu??
Tiden går så fort och här föds så många bebisar så jag har svårt att hålla koll.

Daa, närmar Parvlarna sig 6-månadersstrecket nu?

Jag längtar så att få krama och pussa dem!!!
Och krama om dig också förstås!!

Men som sagt, jag kanske inte är världens roligaste sällskap, för jag bryter ihop varannan minut ungefär. Du kan väl förbereda maken på det.