I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Heloise, vad betyder pbl? *hjärndöd*

Flamman, just det där-att det ska hållas på och meckas med fucking dagar hit och ändrade planer dit-det får det att krypa i hela kroppen på mig bara av tanken. Jag brukar dra det som ett argument för sambon de dagar han kör "jaha, men då är det väl bäst att jag flyttar då om det är så jävla..." Näru serru gubbe lilla, TRO inte att DET skulle vara den lätta utvägen.Då ska det vara FYRA pers som ska komma överens med varandra, istället för bara vi två, fall vi räknar med att båda skulle träffa någon ny. Och om orsaken till separationen är att vi inte kan kommunicera redan som det är-hur ska det bli lättare då, på avstånd, med dubbelt så många inblandade?

Fy farao! TACK och lov att jag inte har barn med något Ex!!!
Jag avundas dig verkligen inte.

Tyvärr (måste man väl säga, även om det kanske är en viss tröst för dig), så är ju inte din typ av historia och exemplen på idioti, alls något unikt.
Jag har sådana här historier från nära anhöriga och andra i omgivningen, så man inte tror det är sant. Och ändå är det sant.

Villemoa-taddaaaaaaa! Jag SER dina bilder i ditt galleri!

Sex säger ni?
Nä. Den siffran har jag inte hemma. Den har jag glömt hur det var att ens längta efter.
Jag kan önska ibland att jag ens ville komma på att jag skulla ta och längta efter att längta.
Fast avvisa någon behöver jag inte. För den där andra som bor här i samma sovrum, verkar inte heller ha så mycket tankar åt det hållet.
 Men det stämmer iofs bra in på hela hans personlighet öht. Han är som jag sagt förr, ingen initiativtagare. Det är väl ett problem i sig, eftersom jag tycker det är rätt avtändande bara att veta att vill jag, så bir det. Gör jag inget, händer heller inget. Som många män säkert känner. Men, det är definitivt inte enda orsaken.

Jag tror småbarnstid, depressioner, kass ekonomi, mäklarhärvor, husångest och trångboddhet, nattarbete, vardagsgnet och sedan jävla fucking ÄL-jakt, tvångssex och sedan inseminarier och ivf:er tillsammans med gravt missnöje med vikt och kropp, plus värk, sköldkörtlar och väldigt mycket kvälls-och nattjobb, har stängt av hela den delen av hjärnan lika effektivt som deltagarna på Robinsonm säger att svälten gjorde på ön.

Jag hoppas på att när saker och ting kommer i lite mer harmoni och balans, kan vi kanske även få lite mer glädje i den delen av tillvaron. Fast jag har inte plats att känna stress även på det området, så just nu försöker jag vila i att åtminstone hitta trivsamma stunder i vardagen då vi har det gott tillsammans.

Ibland känner jag också, att dtaske faktiskt kan få var helt OK, att sex inte får samma plats i livet över tid. Jag menar, vi kanske inte rent fysiskt ch biologiskt är klockade för ett superaktivt sexliv hela vårt vuxna liv? Men att andra skaer kan vara samhörighet och kitt emellan tåvå människor, och att kärlek kan finnas UTAN att man ska ha ett sexliv att redovisa för, anars borde man nog separera. För, jag tycker många säger, att skillnaden på kärleken till ens partner, och någon annan, är just sexet-vilket jag inte alls håller med om. Jag kan tänka mig en uppsjö av situationer som skulle sätta permanent stopp för sex i våra liv, men jag vill ändå leva det med just min sambo. Det är fler dimensioner på vårt förhållande och vår kärlek än så.
Men, samtidigt undrar jag ibland om det är något som är komplett fel på mig. Eller på honom. Eller på vår kärlek. Eftersom det är så torftigt på just det området.
men, när jag tänker på hur våra liv sett ut de senaste 11 åren, så tycker jag egentligen inte att det är konstigt att vi glidit iväg från lust och passion och den sortens äventyr, utan egentligen tycker jag det är rätt incredible att vi fatiskt är ett par alls fortfarande.

Och så väljer jag att glädja mig åt det.

Jaha, och jag som inte hade tänkt tala om mitt sexliv alls, eftersom det är så skört och ömtåligt... Där fick ni ett megainlägg ändå. Just like me, varenda gång.

Solde, stackars kissen! Eller, stackars dig-för det är antagligen dig det gör värst ont i. Ifall jag ska gå till hur jag kände mig när Truls inte fick följa med oss hem från sjukhuset, utan jag bara fick ett koppel, utan hundvalp i andra änden. Hoppas det inte är någon fara, utan fixbart.

EA, jadu tjejen, det är helt normalt!

Både själva symtombilden. OCH att nojja över desamma. Man får ju lov att käka valium om man ska stänga av de där tankarna helt. Och Valium är ju inte direkt vad man har lust att peta i sig i det äget. Håll ut! Håll uuuuuut! *hejjar och peppar med entusiasm*

Heloise, vad FRUKTANSVÄRT sorgligt med flickan du skrev om häromdagen! Varför dog hon egentligen?
Men, vad otroligt rörande det där klippet med den autistiske killen var! 100 spänn på att det blir film av den storyn.

Apropå film:

Igår såg vi "Mina eftermiddagar med Margueritte"

http://www.moviezine.se/film/la-tete-en-friche

och jag tänkte hela tiden "GUD, jag måste säga till Heloise att se den här! Och alla er andra med!
SE den där filmen! Man blir glad i höstmörkret och man får sig en film som inte är en dussinprodukt. Och man betänker värdet av böcker. Och ord. Rekommenderas varmt.

Heloise, vaddå atlet? Nä. Jag tycker det är BRA om man kan prata även om sexlivet-eller bristen därpå. även i det avseendet så är det nog rätt nyttigt att få lite inblick i hur andras liv ter sig och vad andra tänker och känner. Det lämnar mindre utrymme för en massa vanföreställningar och antaganden om hur "alla andra" säkert har det.

(Här skulle ju en snubbe som Flammans Ex tex behöva en liten realitycheck, i fråga om vad som är "mycket och litet" i andras liv. men, å andra sidan, så tror jag knappt det skulle hjälpa, så han kan ju få leva vidare i sin villfarelse. Ärthjärnan.)

Och du: Gör en skylt och tejpa upp på dörren;

"Den som ringer på här får diska, byta bajsblöjor och städa vår toa - eller ge mig sin veckopeng i ett år. /Häxan"

eller

Här bor godismonstret-han tar alla godispåsar han får syn på-stay away!"

Fast, ungarna kan kanske inte läsa förstås...

Såg du mitt filmtips till dig förresten? har du sett den filmen?