Klockarbol: åh! Ärkeas som bara ställer till det utan en tanke på vem det drabbar! Stor kram.
Leksi: Så jobbigt för er just nu. Jag citerar en vald del från ditt inlägg och säger: det kommer inte alltid att vara såhär.
Leksi skrev 2013-04-15 18:07:20 följande:
Trötta, slutkörda, med en son som trotsar & samtidigt precis har blivit storebror med allt vad det innebär så är det sista vi vill på kvällen när lugnet äntligen infinner sig (om inte lilltjejen har en skrikkväll) är att prata uppfostran, känslor & allt sånt där tungt. Men det hänger ju över en hela tiden.
*kramar om*
Jag har insett att maken och jag verkligen måste passa oss för en fälla. Sedan parvlarna kom har det handlat mycket om att "Lösa problemet", alltså se till att barnen äter och växer och samtidigt sköta hem och jobb. Vi är ganska skickliga på det och faran är att det är allt vi blir: ett väloljat maskineri, ett samspelt lag som klarar biffen, Föräldrar Framför Allt, och tappar bort gifta-paret-delen av vår relation. Lägg därtill att jag är ganska så lat och ineffektiv när det gäller hushållsarbete (huuuur blir man mindre slöfock än man är
? Är det verkligen "bara" att ta tag i det?), och maken gör bra mycket mer än jag. Hur länge fungerar det, att jag liksom i förbifarten tar det förgivet?
Vi ska försöka lämna parvlarna hos mina föräldrar någon helg, rentav över natten, och gå på restaurang och kanske bio.
Annars är det som ligger framför mig att sluta med den antidepressiva medicinen. Ska träffa min läkare om drygt en vecka. Det borde fungera, allt talar för det, men jag måste erkänna att jag inte tror på det. Någonstans i bakhuvudet är jag övertygad om att det inträffade en permanent skada den där sommaren och att jag aldrig kommer att sova naturligt igen. Men jag ska försöka. Mest är jag rädd att frånvaron av den där medicinen ska göra mig ännu svajigare i humöret, att mor Rabiata Skataragata ska titta förbi oftare. Nej, det händer inte så ofta nu för tiden, men jag hatar henne verkligen. Eller ja, jag hatar mig när jag blir sån.
Oj. Min lunchrast stack iväg fort nu och jag måste hinna äta innan den tar slut.
I alla fall vill jag att tråden fortsätter.