I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Jag var på vårdcentralen igår, hos Livsstilscoachen. (är det inte käckt att allt heter något så "stöttande" nuförtiden?) Det är den kontakt jag fick för att jag ville ha lite uppbackning från VC´s sida med min viktnedgång och så. Hon jobbar alltså med att stötta folk som bla behöver gå ner i vikt, sluta röka eller dricka osv. Det handlar således om långsiktiga och hållbara mål etc. Fast smarta och förståndiga jag har ju redan tänkt ut det själv..haha. Nä, men det blir en samtalskontakt där hela grejen blir lite mer på allvar och man kan få lite tips om man kör fast,. De väger, mäter, kollar blodtryck osv. För mig är det en sporre att jag vet att jag liksom ska dit och inte vill behöva redovisa att jag har givit upp.

Nåväl. Igår blev det helt och enbart magprat och hon sa att jag omedelbart skulle överge laxermedel, och istället gå och köpa Lactulos .
Jag trodde i min enfald att med laxermedlet skulle man liksom få ut ALLT så man kunde börja från noll. (Det intrycket kan ha kommit efter att ha tömt bäcken på stora A-dagarna på långvården...)
Hon sa att det är fel, och att jag förmodligen har ett stopp någonstans i tarmen. Lactulos ska visst både mjuka upp själva proppen och smörja tarmen så allt inte blir så smärtsamt.
Sedan är det visst viktigt att man fortsätter ett tag med Lactulosen, även efter att man upplever att det så att säga är löst. Då får tarmen en chans att komma tillbaka på rätt spår.
Jag frågade hur länge man egentligen får gå med sådant här innan en läare tycker att man behöver göra något mer än så. Hon sa att en läkare bara skulle säga samma sak som hon.
Men, när jag var hos henne hade jag inte sett något blod än, så jag vet inte om det förändrar saken. Jag upplever att det är blod i själva avföringen och det var alldeles rött alla gånger jag var på toa i natt.
Jag ska kanske ringa VC och be att hon jag pratade med igår ringer upp mig...

Flamman, klipp ut och spara det här!

Flamman, har T några egen sparpengar? För ett sådant där piano låter som en väldigt dyr sak, som det vore vettigt om hon förstår vad det faktiskt kostar. Du vet "jo älskling, men ett sådant får vi lov att spara ihop till, alla i familjen kan inte få varsin så dyrbar julklapp" Det fattar hon ju!
Det här med presener, kommer ju i framtiden att bli något du och din EX-make får sköta efter eget huvud. Sannolikheten är stor att han kommer att göra precis exakt samma sak i fråga om barnens presenter som han gjort när ni levde ihop. Men jag tycker inte du ska låta honom fortsätta dra in dig i det.
Förklara för barnen att man inte kan använda pengar man inte har-för då går det dåligt tillslut. Det är vråltufft, men bland det viktigaste de har att lära sig. Särskilt med e sådan far och hans inställning.

Just vad vem ger i presenter är ju förresten en klassiker bland frånskilda föräldrar. Vanligt scenario: Han vräker på med värsta feta medan hon har stått för allt vardagligt och inte har råd med hysteriska presenter. Mamma känner sig mindervärdig och osynlig och fattig, medan hon retar sig på hur pappan försöker köpa barnens gunst och smiter från allt annat. Samtidigt som materialismen svider att se införlivas hos barnen, önskar hon att hon också kunde ge gåvan som får ögonen att lysa mest.

Vad som är lämpliga presenter brukar också komma på tapeten. Mamman vill inte att ungen ska HA någon 4-hjuling, men ojsan, det köpte pappa ändå...

Eller, så är där en pappa som inte uppmärksammar högtider alls, och det kommer inte ens ett julkort.

Eller så tävlar föräldrarna så barnen DRÄNKS i grejor-än värre än vad en "hel" kärnfamiljs ungar redan gör.

Just det!

Och prata ihop er om hur NI vill göra juligt hemma och vad ni ska äta osv. Skapa förväntan runt allt annat, för det gillar ju barn att delta i. Jag tror att även om det såklart finns med i medvetandet att "pappa är inte här" så är just julen en väldigt bra högtid att verkligen bygga på er och er egna nya lilla värld. Fyll den med det du saknat! Som lugn och ro tex!

Här diskuterar vi förövrigt också julen.....

Piggelin, ja tänk. Ett år har det gått. Och GUD vad less du var!
Jag minns det så himla väl. Du höll på att vänta dig sönder och samman. Och planterade lökar alldeles höggravid!

Mugglan hade just fått veta att det var tvillingar och var inte alls glad. Både Ninnis och EA hade plussat. Jag var på ruvardag 3 och det fanns fortfarande hopp, trots att det var litet. Men snart skulle dörren glida igen och vad olika vägarna och vardagen då blir, när en kvinna går sin och plötsligt är trebarnsmamma, den andra går sin och får tackla "för gammal" och att acceptera hur något blev. Och den tredje får kämpa vidare med hopp, tomhet, längtan och ovisshet. En bit till. Ett steg till.

Mod i massor skickas från den ängsliga lilla rosa grisen med!

Riktigt mod, är när man gör något fast man är rädd!

Nu fick jag en läkartid i morgon.
Tyvärr missar jag då en föreläsning på kursen som jag gärna hade velat höra, men det får ju vara så.

Men tanken att det antaligen ska stoppas fingrar i den skinnflådda stackas stjärten...

.......

Jaja. Vad har man inte utstått förr i form av förnedrande undersökningar.

Heloise, välkommen i klubben av mammor som lyckats med dylikt. Eller, som har barn som lyckats rättare sagt. Man får verkligen rå-ångest och känner sig helt och komplett värdelös. Men ingen annan tycker det är nå´t konstigt alls.

Har du koll på mjöl-i-en-plastpåse-i-frysen för kommande bulbehandlingar? Mjölet blir lagom kallt och eftersom det ju inte fryser till en hård klump, formas det på ett bra sätt över stället man dunkat i.

Cicci! HEJ! Vad kul att du kikar in!

Vad är det du jobbar med nuförtiden då?

Cicci, vad säljer ni då? Om det går att avslöja utan att vara för avslöjande så att säga.

Grattis till mycket att göra och rätt åt dig-på ett bra sätt!

September, men oj! Vilken jäkla tur att du kom in!!!