Föräldrar som lägger sej i...

Min mamma (och indirekt min pappa) får huvudansvaret för detta:
• ordna en lysningsmottagning (med viss entusiasm)
• fixa en blomsterbåge (måttlig entusiasm)
för att de ska ha väl avgränsade uppgifter, som håller dem undan allt annat lite.

Sedan kommer mamma med all säkerhet att hålla tal under middagen, och vi kommer troligen också att låta henne delta i en ljusceremoni under vigseln. (Pappa har svårt att gå, så han kan inte vara med på samma sätt.)

Mamma har även erbjudit sig att hon ska hjälpa till med städning av festlokalen dagen därpå (vilket jag inte tycker att hon behöver, det kan raskare krafter nog göra) samt betala en rätt stor del av bröllopet (cirka 25 procent av kostnaderna; samma belopp som till sina syskon även om det då blev en högre andel av kostnaderna). Dessutom kan jag om jag vill använda hennes gamla brudklänning.

Allt detta är ju fantastiskt – och mina föräldrar gläder sig mycket dels åt att jag ska gifta mig, dels åt att det innebär att jag ska flytta hem efter lång tid utomlands.

MEN mamma döljer den glädjen ganska väl, och hon kan inte låta bli att ha massor av negativa kommentarer om våra bröllopsplaner... Det är bland annat fel på att vi ska ha frackbröllop, att vi räknar med många tal, att vi gärna vill ha många gäster...
Hon såg ut som om hon skulle få dåndimpen när jag berättade att jag ska ha en tärna (att det blir tre tärnor vågade jag inte ens säga) och fattade inte alls varför M2B ska ha marskalk(ar).
Hon säger ingenting om att det verkar bli en fin och högtidlig ceremoni och en kul fest, trots att jag berättat om en massa roliga arrangemang och trevliga gäster – utan tjatar bara om att det väl inte är något roligt för mina vänner om kompisar till M2B håller en massa tal, att det är ”omänskligt” att planera för en middagssittning som är längre än tre timmar, och tror att det är M2B som styr och ställer om allt.

Ni kanske kan gissa vad hon tänkte om Bröllopstorget, som hon upptäckte idag sedan jag sänt henne en länk om blomsterbågar... Ojojojoj, nu inser hon varifrån alla krav på seriösa bröllopsarrangemang kommer... Inte bra.

Idag berättade hon glatt om en middagsbjudning de själva hade häromdagen för sina vänner. Uppenbarligen hade de då diskuterat de i hennes ögon pretentiösa bröllopsplanerna – för de hade rentav haft en liten omröstning om hur lång en middag maximalt bör vara inklusive tal, och kommit fram till att det var tre timmar.
Exakt vad hennes vänner och deras mer eller mindre tråkiga umgängeskretsar har att göra med hur vi planerar vårt bröllop är lite oklart...

Mamma tycker förstås bara att vi ska vara tacksamma för att vi får ta del av alla hennes erfarenheter av att vara middagsgäst...
(Om någon annan är orolig för att vi ska vara ”omänskliga”: M2B har mycket stor erfarenhet av alla slags fester och i synnerhet bröllop, bland annat som toastmaster – så han förstår nog att styra upp allt med toastmaster och andra så att det blir utrymme för bensträckare och annat. Jag har också ordnat en hel del middagsbjudningar och fester i mina da’r, samt varit på rätt många bröllop.)

Jaja, det är väl bara att le vänligt men bestämt och ta in alla mammas negativa kommentarer och *råd* med ett överseende och glatt leende, och sedan börja diskutera ... lysningsmottagningen, eller vädret eller nå’t.