Kriser i ett förhållande
De kommer ju alltid någon gång. Men den här krisen tog mig på sängen kan jag lova. Jag går runt och tycker allt är så bra och underbart när sambon plötsligt vill ha en pratstund.
I tidigare förhållanden har jag liksom känt en kris komma smygandes långt innan den verkligen blommar ut. Nu visar det sig att min sambo krisar själv och har gjort det ett tag.
I några minuter igår trodde jag det var kört. Jag har blivit bränd förr och tänkte att jaha, here we go again. Men det är nog inte så pass illa. M verkar så himla säker på att det bara är just en fas, att hon kommer att bli trygg igen i oss. Jag själv som ofta nojjar över att bli lämnad har fullständig panik. Kärleken i mitt liv vacklar i sin tro på oss och på sina känslor till mig. Det gör så förbannat ont. Men jag är ändå glad att hon vågade ta upp det. Även om hon sårade mig, så hade det varit tusen gånger värre att veta att hon känt så länge utan att våga säga nått.
Vi har snart varit ihop i 3 år, vart vänner i 4. "2 årskrisen" kom aldrig för oss så det kanske är den som har startat.
Hur hanterar ni kriser? Vist ÄR det normalt? Är så förbannat nojjig just nu. Efter ett liv av att alltid bli lämnad, känna mig övergiven så blir såna här saker så extrema för mig. Och jag vill inte skjuta bort henne även om det är det jag spontant vill göra för att "hinna före".
Hellre lämna än bli lämnad. Så har jag alltid agerat förr. Vill inte göra det nu. Inte mot henne.