Snälla håll tummarna för mig!

Tack alla snälla som håller tummarna!

Jo jag har visserligen förstått att det är vanligt med värk och blödningar.
Vi är ju mest jätteförvånade över att överhuvudtaget lyckas få till på ett gravtest så att säga.

Vågar ju verkligen knappt hoppas att resten av färden ska gå vägen också.

Och hur som helst så kommer de väl inte se så mycket att kommentera på ultraljudet i dag,då det gått väldigt kort tid.  Men det skulle ändå kännas jättebra att få träffa någon som i alla fall kan konstatera att jag verkar gravid. Hoppas hoppas!

Men jag kan säga så här, att går det nu på tok, så har vi alla fall ett bröllop att se fram emot, och ett liv tillsammans. Vi kan absolut klara oss utan barn med, och har ju liksom räknat med att vi kanske aldrig får några tillsammans, trots att vi försöker och försöker. Men det vore underbart om mannen i fråga fick bli pappa tycker jag, för han är helt underbar med andras bäbisar, och barn!

Ha ha! Du ska veta vilket bra liv vi levt under dessa försöksår. Verkligen INTE stressat! Ätit bra.Levt bra. tränat och ätit det man ska. Allmänt nöjda och lyckliga bara.

Och så nu när jag hoppat på ett till jobb och lever superstressat, plus att jag inte orkat träna på flera månader. Gått upp i vikt och ätit skräpmat bara. DÅ får vi till det!
Mycket underligt!
Fast nu är det slut på det livet som onyttig, om jag ÄR gravid kan jag säga!

Jag håller verkligen tummarna för er med. Låter verkligen jobbigt det där med åldern. Så himla typiskt va! Att det ska vara så olika i olika landsting. Grymt orättvist tycker jag! Och chanserna numera att bli gravid när man är äldre än 38, genom provrörsbefruktning, är betydligt större än för några år sedan. Inte alls så liten chans som det varit. Blir så arg på den orättvisan.
Stockholm som jag hör till, där är högstaåldern 40 tror jag.
Jag har själv alltid kallt räknat med (är 36 nu) att jag ALDRIG kommer hinna skaffa flera barn i alla fall. Kommer från en stor familj själv, och skulle nog helst ha flera barn . Men man kan inte få allt antar jag...
Magsäcksoperationen hoppas jag VERKLIGEN att du kan få komma till så snart som möjligt.
På sjukhuset i Norrtälje vet jag att kön varit VÄLDIGT kort förut, då de inte varit så kända. (Men bra! Känner flera opererade!) Hör av dig dit och kolla. Ibland kan man ju få korta kön genom att göra operationen hos ett annat landsting.
Och din ålder BORDE vara prioriterande om ni skall få ivf-hjälp! TJATA på dem!
STORT lycka till!

Snart åker jag hemifrån...

Vill bara tacka alla för fina tummar och kommentarer. Ni har gjort mig alldeles lycklig på jobbet hela morgonen!

Hej igen på er alla snälla medmänniskor!
Det kändes som att besöket gick alldeles bra. Blödningarna hade inget med det magonda att göra, och verkade inte farliga.
Och på ultraljudet såg jag för första gången någonting BRA på gång i min livmoder. Tydligt dessutom!

Men...det är ju alltid som mest kritiskt så här i början av graviditeten, så än ska man inte ropa hej.

Men fick i alla fall ett återbesök bokat till om två veckor, och då kan de se om allt utvecklar sig som det ska.

Var på möte på jobbet precis efteråt, och då fick jag veta att vi skall ha vår sedvanliga julfest i januari. Hade ju inte tänkt berätta något ÄN precis för chefen och de andra (om det nu blir något av detta) men om jag kommer propsa på att inte dricka en droppe alkohol på hela kvällen, så kan jag tänka mig att de blir misstänksamma.
Jag HAR nämligen skjuts!
I-landsproblem eller hur!

Chefen har dessutom redan första dagen på jobbet, uppmuntrat mig att stanna kvar i den lilla orten och skaffa massa barn! Så han kommer ju bara bli glad i alla fall.

Men ÄN ska man inte ropa hej!

Och till dig som undrade om adoption, så har vi valt att inte ansöka om det. 
Vi vill hellre tänka att går det, så går det. Om inte så är vi verkligen jättelyckliga bara med att ha varandra med. Och det vet vi att alla i våra släkter tycker det är underbart att vi två träffats.
Så jag tror inte att någon liksom tycker att vi måste få barn. Närmaste släkten vet dessutom om att vi försökt i flera år, och att vår öppenhet om saken i fråga gör att vi håller oss lyckliga.
Vi slipper alltså dumma pinsamma frågor från folk, som man måste svara tvekande på eller ljuga. Så här känns mycket bättre!

Tack än en gång för alla hållna tummar!
Kram på er! 

Ååå jag blir alldels rörd till tårar av alla snälla kommentarer!
Tack så jättemycket!

Och angående adoption igen. Jo det kan ju vara ett jättebra alternativ, MEN det skulle vi i så fall tänkt på tidigare. vi är inte gifta än, och jag är 36.  Det brukar ju ta flera år att gå igenom något sådant, och jag känner mig inte villig att lägga ned det på något som kanske ändå går i stöpet pga ålder.

Vi hade kunnat betala oss före i provrörsbefruktningskön också, vilket en syster hejade på ivrigt. Ett barn är värt de pengarna, sa hon. ja, men det är väl klart att det är!

Men OM man lägger ner säg 40 000, och det ÄNDÅ inte fungerar tänker jag att JAG i alla fall skulle känna mig ännu mer körd liksom.
För oss har det funkat att hoppas lite lagom. Vi testar själva först. Får senare tre gratis provrörsbefruktningar. SEN kan vi ju alltid betala för det också. Då har vi en massa chanser kvar framför oss alltså!  
Men jag säger inte att andra ska tänka som vi!

Vi genomgick en insemination i våras. Något som  var rätt besvärligt. Fästmannen fick lämna en burk. (där innehållet sen, valdes noga ut efter de absolut bästa toppsimmarna) Jag fick åka långt för att kontrolleras flera ggr. (stressade som en tok) Sen gjorde själva ingreppet jättejätteont. Kostade 2000 kr och gav  15% chans till graviditet. (!)
Och blev ingen. Vi hade gärna fått göra två till sådana där, men de var så påfrestande att vi valde att ha ett uppehåll ett tag. Visst är ett barn värt mycket, men inte att man ska riskera att föräldrarna skall bli deprimerade under tiden.
(Jag har vart där förr i mitt liv, och gör allt för att inte hamna där igen)
Hösten har varit en fröjd i jämförelse med vårens alla smärtsamma undersökningar.
Allt, som skulle göras på mig, skulle typ inte kännas någonting alls, och jag led som ett djur, och grät högt varje gång. Stackars stackars alla läkare och sköterskor säger jag! Och det var tufft många ggr att sen åka till jobbet på skakiga ben och med gråten i halsen halva dagen.  Jo, jag hade säkert kunnat ta sjukledigt MEN jag har elever som det skulle bli synd om då.

Efter lite tjat från min sida har jag precis blivit opererad för en pytteliten polyp i livmodern, och vilken fröjd det var att få sövas denna gång! Underbart! Och få smärtstillande till max efteråt! Kanon! Och så slapp jag förfära den stackars sjukhuspersonalen med min gråt!

Och det var alltså på första egna försöket efter detta som vi har lyckats få ett befruktat ägg att fastna.

Nu har vi verkligen hopp i alla fall. Lyckas det inte denna gång så kan det säkert lyckas någon annan gång. Vi tycker konstigt nog fortfarande att det är rätt trevligt att jobba på saken!

Vi vill verkligen inte att sex och så skall börja kännas jättejobbigt heller, bara för att man MÅSTE!
Så alltså prioriterar vi att hålla humöret på topp liksom vårt förhållande vid liv, framför att försöka få barn till precis varje pris som helst!

Men självklart älskar vi barn och vill ha. MEN jag tänker INTE tillåta mig att bli deprimerad på kuppen! Jag är SÅ lycklig över att jag lyckats träffa denna underbara man!

Detta blev långt igen. Ursäkta!
Men tack för alla varma tankar och ord!

Jag ska absolut ge honom en kram ifrån dig!

Angående öppenheten så är det bara så att jag har en hel del görabarnproblematik i släkten. (mamma, moster,mormor, systrar) Och det har alltid smusslats väldigt mycket kring det. Nu har nästan alla trots allt lyckats få en hög med ungar i alla fall, och då har man ju senare fått veta att det skett genom hjälp av olika slag.
Eftersom jag är yngst i syskonskaran, men också den som träffade sin livs kärlek senast i livet, så har jag valt att vara öppen.
Alla syskon undrar ju liksom såklart om vi inte ska skaffa barn snart pga åldern och så...
Men berättar man först och främst att man börjat försöka, så behöver de ju inte ställa några pinsamma frågor längre, eller påpeka att jag nog borde sätta fart nu!!!
Dessutom har de själva gått igenom allt vad undersökningar heter, så då är det faktiskt skönt att känna stöd från dem om jag berättar.
Jag är JÄTTEglad att jag gjort det. Jag vet ju, att jag blir som mest ledsen när jag MÅSTE låtsas som ingenting. Det är absolut värst tycker jag.
Som när en kollega frågade på jobbet, JUST samma dag som jag fått missfall, hur läget var.
Oj oj oj...inte lätt att ens klämma fram ett litet krystat ok, utan att brörja gråta direkt igen. Usch!

För kollegor har vi alltså inte berättat något alls. Det skulle ju kännas konstigt. Dock har vi skaffat hus, bil, hund o sv,  så de tror nog absolut att vi försöker redan.