Gravid...

Hejsan!

Jag hade haft tre missfall innan jag helt oplanerat blev gravid. Vi hade sagt att vi skulle vänta och vår relation var dessutom lite "sådär" efter allt strul.. och jag var livrädd. Rädd för att få missfall igen, rädd för att inte få det, rädd för att det skulle ta slut med min kille på riktigt, rädd för att det inte skulle göra det, etc. Jag kom dock fram till att tre missfall (och en canceroperation) var skäl nog att satsa. Vi visste inte om det var vår "enda chans", eller vad man ska säga. Och jag kan ärligt säga att det dröjde till hennes halvårsdag innan jag fattade att det var det här jag ville göra. :) 

Vad jag menar är att livet är föränderligt. Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Ganska ofta blir det dock ALLDELES UTMÄRKT, ändå. Även om man är skitskraj då och då. Det hör liksom till..

Ta hand om dig. Hitta din magkänsla och gå på den. Innerst inne så vet ni vad som är bäst för just er. Kram!

Jag var bergsäker på att min kille skulle säga "gör abort eller dra" när vi fick reda på att jag var gravid, eftersom det varit så struligt och vi sagt att det verkligen inte var läge nu. Jag var dessutom mitt i en utbildning - och vi bodde 50 mil ifrån varandra. Han var såklart också jätterädd, men blev glad. Jag var nog den som var rädd under längst tid.

Vi pratade inte så mycket om det. Jag sa att jag trodde att jag skulle må dåligt av att göra en abort, och han sa att vi nog var tillräckligt bra på att ta hand om varandra för att klara av det här. Så jag packade ihop mina grejer, sa upp min utbildningsplats på universitetet och flyttade hem till honom när jag var gravid i 18e veckan.

Graviditeten var jobbig för mig (det är den inte för alla!) och ungen sov knappt under sitt första halvår (de flesta barn sover mycket mer!). Nu är hon nio månader och i januari är det tänkt att jag ska återuppta mina studier, fast här i Stockholm istället.

Livet är en bergodalbana. Graviditeten, med sina hormoner, är ännu mer så. Och föräldraskapet är en stor utmaning. Men ALLA är skraja. Den som säger något annat är en kärring full av ljug. Alla känner sig små och otillräckliga och har inte den anaste bleking om vad de ska ta sig till inför allt detta nya och ömtåliga. Och 9999 av 10.000 klarar det GALANT, älskar sina ungar över allt annat och tycker att de är värda allt besvär i hela vida världen.

Så - var inte rädd för förändringen, oavsett vad du väljer. Livet kommer alltid att bjuda på nya utmaningar. Du kommer klara varenda en av dem. Det är bara lite bökigt att komma över själva tröskeln, om du hajar..

Så lite så. Jag vet ju hur det är, och var tacksam för det stöd som visades mig när jag satt och bölade över tangentbordet. Det är min jäkla skyldighet att peppa vidare. :)

Klart din kille tycker det är jobbigt, också. Det är ju en stor grej för honom med.

Mitt allra, allra bästa tips är att ha lite is i magen. Försök ta det lugnt. Prata med varandra och LYSSNA på varandra. Det kan hända att ni inte kommer överens, men det måste inte vara en katastrof för det. Försök lita på att allt ordnar sig till det bästa, så länge ni inte gör något som känns direkt fel.

..och hör av dig om du behöver snacka. :)

Lycka till! :)

Berätta gärna hur det gick, om du känner för det.