LillieMae

Äldre 8 Dec 07:29

33 svar

Gravid...

Panik, gravid.

Jag vet ärligt inte vad jag ska ta mig till.

Blev gravid i Maj och fick missfall i Juli. Jag o min karl sa efter det att, a ja, blir det ett barn igen så blir det de. Ingen fara.

Men för två veckor sen hade vi ett litet snack och vi kom fram till att vi skulle vänta med barn. Ironiskt nog så blev jag gravid ungefär vid den tiden.

Nu sitter vi här i chocktillstånd och vet inte hur vi ska göra. Naturligtvis så ska man ta sitt ansvar. Nu är det så här och man får ta det därifrån. Men eftersom vi hade snacket o så, så känns det ju inte lika roligt på nåt sätt. Jag vill bara lägga mig ner o gråta. Alla möjligheter som jag såg när jag blev gravid förra gången är som bortblåsta. Jag vet inte hur jag ska förklara hur jag känner inför det här mer än lätt panik o ångest.

Jag o karlen pratade i flera timmar om det i går (fick reda på det i måndagskväll) men än så länge har vi inte "kommit fram till nåt".

Söker bara lite stöd här för jag är inte redo att berätta det för ngn nära vän än. Det känns för tungt så snälla undvik onödiga o taskiga kommentarer.

LillieMae

Äldre 8 Dec 08:58

#3

MrsT2011 skrev 2010-12-08 08:39:46 följande:

Min tanke är att om ni försökt tidigare och gått igenom ett missfall, så kommer ni nog ångra er om ni inte behåller det här barnet. Ge det lite tid, längre fram i graviditeten kommer det säkert sjunka in att ni ska bli föräldrar och då kommer glädjen tillbaka.

Vi har aldrig försökt bli med barn, vi hade bara varit tillsammans ett par veckor första gången jag blev gravid och vi bestämde oss för att behålla. Gu vad vi låter oansvariga. Vi är inte det. Jo först va vi det men tog vårt ansvar o gladde oss åt det men nu hade vi ju bestämt att det inte va dags än.

Men det är nog som du säger att man kommer att ångra sig o att hela föräldraskapet kommer på vägen.

1up skrev 2010-12-08 08:50:47 följande:

Hejsan! Jag hade haft tre missfall innan jag helt oplanerat blev gravid. Vi hade sagt att vi skulle vänta och vår relation var dessutom lite "sådär" efter allt strul.. och jag var livrädd. Rädd för att få missfall igen, rädd för att inte få det, rädd för att det skulle ta slut med min kille på riktigt, rädd för att det inte skulle göra det, etc. Jag kom dock fram till att tre missfall (och en canceroperation) var skäl nog att satsa. Vi visste inte om det var vår "enda chans", eller vad man ska säga. Och jag kan ärligt säga att det dröjde till hennes halvårsdag innan jag fattade att det var det här jag ville göra. :) Vad jag menar är att livet är föränderligt. Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Ganska ofta blir det dock ALLDELES UTMÄRKT, ändå. Även om man är skitskraj då och då. Det hör liksom till.. Ta hand om dig. Hitta din magkänsla och gå på den. Innerst inne så vet ni vad som är bäst för just er. Kram!

uuuh, det är det som är grejen, vad är bäst för oss?? Jag ska precis börja plugga (o ser väl egentligen inte alls barn som ett problem) men jag är så rädd.

Jag är rädd för vad min kille vill, jag är rädd för att jag vill, jag är rädd att ångra mig, jag är rädd att gå igenom hela graviditeten o att barnet är "oönskat"

Puh, det här är riktigt jobbigt :((

LillieMae

Äldre 8 Dec 09:22

#5

1up skrev 2010-12-08 09:14:31 följande:

Jag var bergsäker på att min kille skulle säga "gör abort eller dra" när vi fick reda på att jag var gravid, eftersom det varit så struligt och vi sagt att det verkligen inte var läge nu. Jag var dessutom mitt i en utbildning - och vi bodde 50 mil ifrån varandra. Han var såklart också jätterädd, men blev glad. Jag var nog den som var rädd under längst tid. Vi pratade inte så mycket om det. Jag sa att jag trodde att jag skulle må dåligt av att göra en abort, och han sa att vi nog var tillräckligt bra på att ta hand om varandra för att klara av det här. Så jag packade ihop mina grejer, sa upp min utbildningsplats på universitetet och flyttade hem till honom när jag var gravid i 18e veckan. Graviditeten var jobbig för mig (det är den inte för alla!) och ungen sov knappt under sitt första halvår (de flesta barn sover mycket mer!). Nu är hon nio månader och i januari är det tänkt att jag ska återuppta mina studier, fast här i Stockholm istället. Livet är en bergodalbana. Graviditeten, med sina hormoner, är ännu mer så. Och föräldraskapet är en stor utmaning. Men ALLA är skraja. Den som säger något annat är en kärring full av ljug. Alla känner sig små och otillräckliga och har inte den anaste bleking om vad de ska ta sig till inför allt detta nya och ömtåliga. Och 9999 av 10.000 klarar det GALANT, älskar sina ungar över allt annat och tycker att de är värda allt besvär i hela vida världen. Så - var inte rädd för förändringen, oavsett vad du väljer. Livet kommer alltid att bjuda på nya utmaningar. Du kommer klara varenda en av dem. Det är bara lite bökigt att komma över själva tröskeln, om du hajar..

Tack för fina och fram för allt stöttande ord.

När min kille kommer hem idag så ska vi prata mer om det. Vi är så chockade nu bara, kan knappt fatta att man är i den här situationen. Hade ju inte hunnit bli ansvarsfull med tanke på vad vi bestämde. Plopp sa det bara.

Jag vill helst inte göra abort men vi är ju två om det här. Jag kan inte bara köra över honom. O även om han säkert säger att vi kör så just nu tynger det mig att han tycker att det är så olägligt. Ja du förstår säkert men det är ju som du säger oxå att livet blir inte alltid som man tänkt sig. Väldigt sällan faktiskt.

O än en gång tack för väldigt stöttande ord. Det behövs idag.

LillieMae

Äldre 8 Dec 09:35

#7

1up skrev 2010-12-08 09:30:53 följande:

Mitt allra, allra bästa tips är att ha lite is i magen. Försök ta det lugnt. Prata med varandra och LYSSNA på varandra. Det kan hända att ni inte kommer överens, men det måste inte vara en katastrof för det. Försök lita på att allt ordnar sig till det bästa, så länge ni inte gör något som känns direkt fel.

Nu har det ios inte gått så lång tid så om det nu blir A-utvägen så är det bara att ta tabletter. Men ju längre tiden går desto svårare blir det o när jag fick missfall så "kom inget ut" o jag va tvungen att bli skrapad. Det har ju satt sina spår oxå. Bara tanken på att komma tillbaka dit o göra nåt sånt känns helt fel.

Men han kommer hem om ett par timmar så vi ska prata då. Jag vet att det löser sig till det bästa. Min kille är fantastisk o jag är så glad att han finns vid min sida.

Mitt mantra idag blir: "Is i magen" ;)

LillieMae

Äldre 8 Dec 10:07

#10

Semlorna skrev 2010-12-08 10:05:39 följande:

Förstår att det kan vara svårt efter att ni bestämt er för att vänta men samtidigt så tror jag att om ni kände att det var roligt förra gången så kommer det tillbaka nu. Kanske vågar han inte bli glad innan ni bestämt hur ni ska göra för att inte pressa dig?

Jag tror snarare att han får lite panik för att han ställt in sig på att vänta. Men han är verkligen fin, vi behöver bara prata igenom så att ingen av oss känner oss överkörda av den andre.

LillieMae

Äldre 8 Dec 11:56

#12

May2010 skrev 2010-12-08 11:02:29 följande:

Man mår ofta dåligt i början av en graviditet, och då känns det inte kul. Det roliga kommer efter vecka 14 när dina hormoner blir mer stabila osv. Det är jättevanligt att bli deppig i början och inte känna glädje. Det beytder inte att du inte blir lycklig sedan. Och för min del måste jag säga att barn är det bästa som finns, det ger så mycket glädje och mening åt livet. lycka till!

Jag tror dig verkligen men problemet ligger inte riktigt där. Jag känner inte så stor skillnad det är ju bara 5 v gånget. Problemet ligger nog mer i chocken o att man verkligen tänkt sig ngt helt annat. Vi hann inte ens bli ansvariga efter vårt snack för ett tag sen förrän det hände.

LillieMae

Äldre 9 Dec 08:19

#20

Tack alla för fina ord.
Vi hade ett långt och jobbigt samtal igår. Vi kom fram till att behålla. Men det känns inte alls rätt just nu. (även fast den andra vägen också känns fel)
Jag vet att jag borde va överlycklig just nu men det överskuggas av att vi egentligen skulle vänta.
Jag vet att det inte finns ngn perfekt tid egentligen men just nu har jag sån ångest. Kommer jag verkligen klara av detta. Jag ska ju börja plugga till hösten. Kommer jag klara det med en liten bebis?

Jag kommer att ge det några dagar nu. Så får jag se hur det känns.
Det känns så fel att ta boret ngt men samtidigt så, äh, jag vet inte :(
Usch va ledsen jag är..

LillieMae

Äldre 9 Dec 09:48

#22

dreams come true skrev 2010-12-09 09:22:37 följande:

Du borde ingenting. Du borde inte vara överlycklig, du borde inte vara jätteledsen, du borde bara vara precis så som du känner dig!Det växer något inne i dig, något som kommer att förändra ditt liv drastiskt. Och att förstå detta tar lång lång tid. Jag har själv tre barn, och jag minns att med första barnet behövde jag absolut de 9 månader som Isak fanns i mig för att förbereda mig på att bli förälder. Och när han kom ut tog det ytterligare en tid innan det inte längre kändes konstigt att kalla sig för mamma. Mamma är ju sådant som andra är, inte jag. Även om jag var överlycklig för min älskade son!När Isak blev till hade jag precis läst klart min första termin på högskolan, jag tog ledigt då han skulle födas och hoppade på efter ett år med årskursen under. Att vara hemma med barn är ett giltigt skäl för studieuppehåll! Kolla bara av så att de kommer starta upp ungefär samma utbildning nästa år!När barn två föddes så hade jag 1 ½ termin kvar på högskolan och jag läste färdigt med bebis på vänsterarmen och pennan i högerhanden. Inget jag rekommenderar i efterhand och särskilt inte med första barnet.Ni kommer att lösa det här. Det kommer kännas konstigt, overkligt och underligt. Men ni kommer sakta men säkert växa in i rollen som blivande/föräldrar. När du ringer till din barnmorska så tala om hur du känner, hon kan säkert hjälpa dig en bit på vägen. Om inte annat så var en av mina stora händelser där jag faktiskt förstod och vågade tro på att jag skulle bli förälder, ultraljudet. Då fick man se en liten liten varelse, med armar, ben och huvud som sprattlade runt och som var inne i MIG. Och inte långt efter kommer första sparkarna. Då kommer det kännas verkligt!

Tack för bra råd o fina ord, jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Jag kommer ju läsa på komvux till våren o till hösten vill jag komma in på min utbildning. Jag vill börja nu. Det är det som är problemet, jag vill inte skjuta på det mer.
Gu jag har så mkt tankar så jag kan inte solla mellan dem.
Ibland är det bra o jag känner att vi klarar det, ibland känner jag mig så ynklig.
Känns bra att jag iaf har öppnat mig här så man kan få råd o stöd av människor som varit i samma situation.

LillieMae

Äldre 9 Dec 10:16

#24

2010 2010 skrev 2010-12-09 10:14:35 följande:

Jag blev oplanerat gravid när vi varit tillsammans i 10 månader och jag var 21 år och var mitt uppe i sjuksköterskeutbildningen. Vi valde att behålla och självklart har vi ju aldrig ångrat det. Jag tog ett litet uppehåll en termin när jag skulle föda , men tentade av släpande tentor under tiden jag var gravid och när min dotter var nyfödd. Gick hur bra som helst. När hon var 2 månader började återupptog jag mina studier på programmet igen och det gick också bra. Blev färdig sjuksköterska när min dotter var 1,5 år. På kvällarna gick jag med henne i bärsele och istället för att nynna sånger så läste jag anatomi och olika vårdämnen (hon kanske blir expert på det när hon blir stor) ja det lugnade henne och jag kunde plugga. Såklart blev det lite extra pyssligt och så att få ihop det men det gick. Jag blev mer strukturerad och missade inte en tenta sedan hon föddes, studierna gick alltså tom bättre. Och hon var ju självklart min drivkraft att klara detta, bli färdig och få ett jobb.Nu har jag 3 barn och min äldsta är 6 år, mellersta är 3 och minsta är 1,5. Den yngsta var oplanerad och kom kanske inte jättelägligt precis när jag fått min fasta tjänst, men vi behöll även henne och det blev kanon det med. det ledde till att jag omplacerades visserligen men jag fick istället möjlighet att plugga vidare nu i efterhand en betald utbildning pga min fasta tjänst, med garanterat jobb efteråt. och att plugga med 3 småttingar är lite av en utmaning men det går hur bra som helst.Och då när jag trodde att det var den sämsta tajmingen så visade det sig att det i själva verket var precis det bästa som kunde ha hänt.Så jag tycker inte du behöver oroa dig för dina studier, det är genomförbart ändå! Det gäller att våga och tro på att man klarar det. Mitt motto har blivit att allt går om man verkligen vill, på ett eller annat sätt så går det fast det kanske inte går den enklaste, spikrakaste vägen men det går!Ville bara dela med mig om mina erfarenheter som oplanerad överraskad studerande mamma =)Lycka till TS!

TACK!!!!!

LillieMae

Äldre 9 Dec 10:48

#26

dreams come true skrev 2010-12-09 10:35:46 följande:

Du hinner läsa upp dina betyg på komvux innan det är dags för liten att komma ut. Se till att plugga ordentligt och sök till högskolan. Har du väl kommit in så har du din plats och kan sedan söka om studieuppehåll. Du bör med andra ord inte ens behöva påbörja dina studier. Jag förstår att du inte vill dra på det mer, men om du söker och kommer in, så har du ju ändå din plats. Att plugga samtidigt som man får sitt första barn skulle jag inte rekommendera. Men det är absolut fullt möjligt. Om man inte har väldigt mycket studier i skolan och så. Beror ju lite på vad du ska söka för utbildning och så.Jag personligen kan känna att jag missade ganska mycket av min dotters spädbarnstid när jag pluggade på heltid. Pappan fick ju vara hemma väldigt tidigt med dottern när hon började "störa" på lektionerna, dvs. när hon inte var alldeles alldeles nyfödd längre. Så risken är stor att man missar saker som första leendet, första gången de sitter, ja många första-gånger.Men allt sådant kommer ni att lösa. PÅ ERAT SÄTT! Om ni känner er säkra i erat beslut behöver ni inte fokusera på något annat än er själva just nu. Rollen som föräldrar kommer ni som jag skrev att växa i. Graviditeten kommer så småningom bli påtaglig, men just nu, försök att landa i er själva och ta hand om er. Kramas en massa och berätta om vad ni känner och tänker!

Jag ska plugga på distans så om han tar pappaledigt så får man ju ändå va hemma tillsammans. Det va min plan iaf, distans va planen innan jag blev gravid oxå.

Jag är bara så rädd att jag förstör mellan oss nu.
Min kille är det bästa som finns, han skulle aldrig tvinga mig att göra ngt som jag inte ville. O jag vill absolut inte tvinga honom till nåt han inte vill.
Moment 22.

LillieMae

Äldre 9 Dec 15:27

#28

2010 2010 skrev 2010-12-09 15:20:45 följande:

Tror inte det förstör, men jag förstår dina tankar, för jag tänkte samma. Fast det är ju absolut inte du som förstör, han är ju lika delaktig och ansvarig i situationen som du är. Det får du inte glömma. Det verkar som du har en toppenkille (precis som jag) För oss så blev situationen bra, det förde oss närmare varandra även om det var påfrestande ibörjan när jag mådde dåligt och hade ett fruktansvärt humör. Men nu har vi varit ihop i 7 1/2 år och ska gifta oss i sommar och har fått 2 barn till. För oss blev det också så att han var pappaledig, och jag var iväg mer men det positiva med det hela var att vi båda fick vara hemma mer med henne på detta sättet- tillsammans dessutom. När man pluggar kan man ju lägga upp sin tid på ett annat sätt.Men jag tror som förgående talare att ni ska lägga upp det på erat eget sätt. Det finns ingen manual eller måsten på hur man måste göra och det ena utesluter absolut inte det andra. Lägg upp det på det sättet som känns bäst för er!

Jag är så innerligt tacksam för allt fint stöd jag har fått här. Det betyder så otroligt mkt. Att höra att människor är/har varit i samma situation som jag.
Allt verkar alltid så puttenuttigt när man blir gravid, ingen pratar om det allt det där jobbiga.
Men alla här har verkligen fått mig på bättre tankar att jag faktiskt kan klara det även om det är sjukt skrämmande.

Nu får vi bara hoppas att det lilla vill bo kvar också.

LillieMae

Äldre 13 Jan 08:58

#31

Hej alla fina stöttande människor.

Tänkte att ni skulle få lite uppdatering.

Igår var vi på MVC och blev inskrivna och så fick minsann ta oss en sneakpeak på det lilla.
Vi pratade en hel del efter mitt förra inlägg men lät det mest bero utan att bestämma att nu gör vi så här eller så här. Känslan fick växa med oss. Vi är fortfarande livrädda särskilt efter att man sett en lite Bumbibjörn simma omkring i magen. Men jag antar att det är normalt att vara livrädd :)

Jag har haft en jobbig start på graviditeten då jag mått fruktansvärt illa och känt mig bakfull varje dag. Har både seaband och receptbelagda tabletter. Nu börjar det äntligen lugna ner sig.
Är tydligen längre gången än vad vi först trodde dock bara med ett par dagar.

Nu fortsätter vi att ta en dag i taget. Fortsätter att vänja oss vid tanken på en liten bebis.

Tack igen alla fina för uppmuntrande ord, det har betytt jättemycket för mig.

Gravid...

INNEHÅLL