Gravid...

Jag blev oplanerat gravid när vi varit tillsammans i 10 månader och jag var 21 år och var mitt uppe i sjuksköterskeutbildningen. Vi valde att behålla och självklart har vi ju aldrig ångrat det. Jag tog ett litet uppehåll en termin när jag skulle föda , men tentade av släpande tentor under tiden jag var gravid och när min dotter var nyfödd. Gick hur bra som helst. När hon var 2 månader började återupptog jag mina studier på programmet igen och det gick också bra. Blev färdig sjuksköterska när min dotter var 1,5 år. På kvällarna gick jag med henne i bärsele och istället för att nynna sånger så läste jag anatomi och olika vårdämnen (hon kanske blir expert på det när hon blir stor) ja det lugnade henne och jag kunde plugga. Såklart blev det lite extra pyssligt och så att få ihop det men det gick. Jag blev mer strukturerad och missade inte en tenta sedan hon föddes, studierna gick alltså tom bättre. Och hon var ju självklart min drivkraft att klara detta, bli färdig och få ett jobb.

Nu har jag 3 barn och min äldsta är 6 år, mellersta är 3 och minsta är 1,5. Den yngsta var oplanerad och kom kanske inte jättelägligt precis när jag fått min fasta tjänst, men vi behöll även henne och det blev kanon det med. det ledde till att jag omplacerades visserligen men jag fick istället möjlighet att plugga vidare nu i efterhand en betald utbildning pga min fasta tjänst, med garanterat jobb efteråt. och att plugga med 3 småttingar är lite av en utmaning men det går hur bra som helst.
Och då när jag trodde att det var den sämsta tajmingen så visade det sig att det i själva verket var precis det bästa som kunde ha hänt.

Så jag tycker inte du behöver oroa dig för dina studier, det är genomförbart ändå! Det gäller att våga och tro på att man klarar det. Mitt motto har blivit att allt går om man verkligen vill, på ett eller annat sätt så går det fast det kanske inte går den enklaste, spikrakaste vägen men det går!

Ville bara dela med mig om mina erfarenheter som oplanerad överraskad studerande mamma =)

Lycka till TS!

Tror inte det förstör, men jag förstår dina tankar, för jag tänkte samma. Fast det är ju absolut inte du som förstör, han är ju lika delaktig och ansvarig i situationen som du är. Det får du inte glömma. Det verkar som du har en toppenkille (precis som jag) För oss så blev situationen bra, det förde oss närmare varandra även om det var påfrestande ibörjan när jag mådde dåligt och hade ett fruktansvärt humör. Men nu har vi varit ihop i 7 1/2 år och ska gifta oss i sommar och har fått 2 barn till.

För oss blev det också så att han var pappaledig, och jag var iväg mer men det positiva med det hela var att vi båda fick vara hemma mer med henne på detta sättet- tillsammans dessutom. När man pluggar kan man ju lägga upp sin tid på ett annat sätt.

Men jag tror som förgående talare att ni ska lägga upp det på erat eget sätt. Det finns ingen manual eller måsten på hur man måste göra och det ena utesluter absolut inte det andra. Lägg upp det på det sättet som känns bäst för er!

Skönt att du känner så! Önskar er all lycka nu med detta och kommande studier och så kanske man kan passa på och grattulera till den lill* i magen! Hoppas allt går väl!