"Ni är väl inte en och samma person"

Vi har det exakt lika som ni. Även vi försöker få så mycket kvalitetstid ihop som möjligt. Vi har väl också fått höra av hans syrra att vi är tråkiga men det är ingen som förstår hur lite tid vi annars har ihop om vi inte tar de chanserna vi kan få. Det är klart vi umgås utan varandra också, precis som ni.

Det verkar vara helt onödigt för vår del att förklara att vi har väldigt lite tid ihop då jag ofta jobbar helger när han är ledig och så. Men nej, vi är två individer och gör saker på egen hand. Men vi älskar att umgås och är absolut bästa kompisar också. Sen kan väl jag tycka att din sambo kunde ha gått på middagen ensam men det finns ingen anledning för hans bror att bli så förbannad. Jag har väldigt svårt för mentaliteten att man bara gör som man vill och uppskattar vi-tänket oerhört mycket. Jag tror att det är väldigt viktigt långsiktigt sett.

Skönt att man inte är ensam iaf... det blir väl svårt att förstå att andra har andra livssituationer och andra prioriteringar i livet än att varje gång till varje pris hävda sig själv som individ...

Hade han haft tid och lust att gå så hade han gjort det också. Men eftersom det tar så mkt extra tid att ta bussen, och han hade mkt att göra med jobbet så tyckte han inte det var värt all extra tid det skulle ta, men det gick inte in hos lillebror... själv så ser han aldrig några problem med något alls eftersom han bara ser till sina egna behov utan att anpassa sig ett dugg efter andra... My way or the highway, alltid... vilket är ganska tröttsamt i längden måste jag säga...

det är bara att stänga av öronen vi fick höra det mycket i början av vårat förhållande, lite girlingar sådär om att vi var siamesiska tvillingar osv. Men vi gjorde så att vi stängde av öronen, eller log och sa: japp! Det är ingen idé att ens börja diskutera det eller att motargumentera för man har inget man ska behöva förklara sig. Det är dom som har problemet då, i dethär fallet låter det lite som svartsjuka kanske? Men låt det bara falla när han säger nåt eller kommenterar nåt, och byt samtalsämne eller nåt. Låt det för allt i världen inte påverka er, det ger sig efter ett tag, det gjorde det iallafall för oss. Dom insåg att vi var siamesiska tvillingar oavsett vad dom tyckte om det ^^

Låter som att brodern är väldigt van vid att få uppmärksamhet och blir lite sur för att din sambo har någon annan i sitt liv som betyder mycket (du) som han måste "tävla med" om kärlek och uppmärksamhet. Det är bara att ignorera hans knäppa och barnsliga kommentarer! Din sambo ska säga ifrån till sin bror och låta honom veta att dom är vuxna och då har de allra flesta ( i alla fall under kortare eller längre tid) sambos/fruar/partners/makar etc och det är normalt att vilja spendera tid med den personen! Brodern kommer säkert kontra med något om hans egen relation men då ska sin sambo svara  nåt i stil med att alla är olika men att om man älskar någon så borde man vilja spendera tid med den personen....och att ahn borde respektera att ni gör som ni gör oavsett vad han gör i sin relation!

Vi är också mycket tillsammans och jag tycker till exempel att det är självklart att alltid bjuda par till bröllop, men också att det är självklart att man kan göra egna saker. Men oftast vill jag gärna göra saker tillsammans med sambon, men det kanske beror på att vi inte bott ihop så länge. Men jag kan i detta fallet ha lite förståelse för att lillebror blir besviken när ni ställde in så nära inpå. Det skulle jag också ha blivit. man kanske har planerat och köpt mat osv. Så jag hade nog förväntat mig att man ställer in tidigare. Men det kanske inte är det ditt inlägg gäller utan endast ett exempel på att lillebror är krävande...

Det låter inte ens värt att argumentera med, visst får han klaga och ni får göra som funkar för er!

Varför kunde inte din sambo åka på middag utan dig?

Jag är nog mer som "lillebror", förstår inte varför vissa par måste göra allt ihop. Jag är ofta på middag med olika delar av familjen utan min sambo. Han tycker inte att det är särskilt kul att umgås med min familj så då slipper han. Och jag tycker att det är ganska skönt att få umgås med dem själv, utan honom.

Angående den specifika middagen som ni avbokae så skriver du ju att det var för att du skulle plugga till tenta. Då skulle ni väl ändå inte umgåtts och då kunde väl din sambo åkt iväg på middag?

Jag skulle också ha blivit irriterad om min bror inte kom på middag bara för att hans sambo inte kunde komma.

Folk är olika helt enkelt. Jag och min sambo gör många saker var för sig och har inga som helst problem med det.

Samma här. Ibland vill jag gå på bio med tjejkompisarna och ibland vill har ha en grabbkväll. Ibland vill jag umgås med min familj medan han kanske vill fixa i trädgården.

Hade jag varit du hade jag inte lagt någon som helst fokus på Lillebrors kommentar. H Om du inte kunde komma till den där middagen och din sambo inte heller tyckte det var lönt att åka dit så får man väl acceptera det. Att slänga ur sig en sådan kommentar låter så barnsligt. Du behöver inte förklara dig alls tycker jag, du skriver ju att ni gör olika saker på varsitt håll emellanåt också men Lillebror verkar helt enkelt inte förstå det. Jag skulle ignorerat Lillebrors beteende helt och hållet.

Lever man tillsammans med någon så blir man mer och mer sammanvuxen. Jag & min man umgås nästan alltid tillsammans när vi kan. What's the big deal att umgås med den man delar livet med? Sen måste man ju kunna göra saker på skilda håll också naturligtvis, men tycker inte man ska dela på varandra bara för att visa "vi kan visst göra saker på olika håll". 

Nja, de bjuder ofta in ungefär en kvart innan, och i detta fallet vet jag att de inte planerat något alls. Ofta ställer de själva in, och ibland glömmer de bara bort/struntar i att komma. Så jag tycker faktiskt inte att han har någon rätt att bli sur. De skulle göra lite pasta, inget avancerat, och de har alltid allting hemma till sådant i förväg, så det gjorde varken till eller från, det vet jag.

Men ja, det är nog mer som princip jag menar... han förstår helt enkelt inte att han inte är första prio för min sambo, och det har han inte varit på länge därför att han inte är en pålitlig person... en helg skulle han t ex passa vår katt. Vi åkte fr fm och kom hem sö em. Han skulle kolla till katten på väg till och från jobbet. Tur vi fyllde på torrmaten ordentligt, för han hade ju inte varit där trots att han sagt det. Eftersom vi ställt fram annan mat också med utfodringsinstruktioner som inte var rörda så förstod vi ju att han inte varit där...Som sagt... det är långt att åka om man inte kan ta bilen, lillebrorsan är extremt krävande som person och det är sällan "lättsamt" att umgås med honom, så min sambo tyckte inte han hade energin att umgås med honom ensam. Är man fler så är det lättare. Dessutom hade han inte så himla stor lust från början heller utan lämnade det upp till mig, och jag kände att jag inte heller hade energin att lägga på en middag.

När situationen är omvänd, om vi bjuder dem på middag, så utgår vi alltid från att de inte kommer och dyker de ändå upp så är det bonus.

Dock så var detta bara ett exempel. Bröderna har extremt olika inställning till livet. Min sambo umgås mer än gärna med vänner ensam, och jag också. Det är inte så att vi aldrig umgås utan varandra, utan tvärtom så gör vi det flera kvällar i veckan.

Dock så tycker brorsan att en perfekt helg är att dra iväg utan flickvänner på "fiskeresa" (de/vi är portade) och dricka öl med sina halvkriminella polare (en del helkriminella också...) tills de inte kan stå rakt. Min sambo umgås hellre över en vällagad middag, går till en pub eller spelar biljard under någorlunda civiliserade former med sina kompisar och/eller mig, och blir då kallad tråkig och "siamesisk tvilling" av sin brorsa.

Hade det varit min sambos extremt pålitliga och lättsamma syster hade det nog varit annorlunda... henne åker han ofta till för att umgås med på egen hand, men hon ger lika mycket energi som hon tar...Jo, du har nog rätt. Jag vet inte om han är avundsjuk, han har ju ändå en supergullig tjej och en liten son på ett halvår, men han har inte riktigt kommit vidare i sitt tänk. Han är fortfarande 12 år och pajasen i klassen som inte riktigt vill acceptera att han inte får all uppmärksamhet. Min sambo orkar inte ens bry sig längre, det är lite som att tala till en vägg. Lillebrorsan lever lite i ett parallellt universum ibland... fortfarande när han är några år över 30 så vet han inte riktigt vad han vill göra med sitt liv (och just det är det inget fel i) men planerar att plugga till något som man "blir rik på". Inte något realistiskt som han skulle trivas med och passa att jobba med och som han kan vara med och försörja sin familj med. Nu senast skulle han bli jurist, för hans kompis hade sagt att de hade en ingångslön på 110 000 kr/mån. En snabb googling sa 23-27 000 enligt fackförbundet, sedan var det inte så intressant längre...

Nej, ni har nog rätt... det är bara att strunta i honom. Han är en rotlös person som inte riktigt förstår hur man kan vilja spendera en stor del av sin lediga tid med den man delar sitt liv med och inte bara dricka öl med polarna. För honom är det "my way or the highway" hela tiden. Om det inte passar kan man dra, och det har både kompisar och syskon fått höra ett antal gånger. Han ska nog vara glad att de är så tålmodiga som de är med honom...