"Ni är väl inte en och samma person"

Är det fler som oförtjänt fått höra samma sak? Och varför är det så himla provocerande att vilja umgås med sin sambo så mkt som möjligt av den lediga tid man har tillsammans?

Jag får ett litet utbrott på min sambos bror snart... Min sambo har en lillebror som är nära i ålder. Han är en ganska energikrävande person som gärna står i centrum. Hela tiden helst.

Det kräver det ganska mycket energi att umgås med lillebror, så man orkar inte göra det så ofta och så länge i taget även om det är trevligt när man väl ses en stund. Min sambo vet att jag ofta känner mig lite... dränerad, när vi umgåtts över en middag eller så, och låter oftast mig bestämma när och om vi vill/kan ses.

Vi var häromdagen bjudna på en enkel middag hos dem, men jag kände någon dag innan att jag inte hade tid med detta pga en tenta dagen efter middagen, och avbokade således vårt besök. Min sambo hade också mkt att göra, och det går ändå inte så långt mellan gångerna vi ses (åtminstone ett par, tre gånger i månaden) och gjorde ingen stor sak av den här middagen, han hade egentligen inte heller så stor lust att gå men lät mig ta beslutet denna gång.

Men lillebror blir jätteförbannad och ansåg att min sambo skulle kommit själv (de bor 30 min bort med bil, över 1h med kollektivtrafiken och min sambo har inget körkort) och tycker att vi beter oss som att vi vore en och samma person och aldrig gör något på egen hand... detta är såklart inte sant, även om han inte umgås så ofta med just lillebror på egen hand därför att han inte riktigt orkar det. Är det fler personer närvarande så blir det inte lika intensivt eller hur man ska säga.

Till saken hör att lillebror är en extrem individualist i sitt eget förhållande (där de har ett litet barn dessutom), och det är i princip "Jag åker nu, om du vill följa med så får du komma nu, annars kan du stanna hemma, och det kvittar mig". Inget "vi-tänk" någonsin alltså, även om det såklart inte känns hälsosamt att alltid vara "vi" och aldrig "jag".

Hur bemöter man sådant här? Det är inte första gången ska tilläggas... Vi gör oftast saker ihop för att vi tycker det är roligast... därmed inte sagt att sambon inte går ut ensam med sina kompisar, eller jag med mina, för det gör vi ofta... men just när vi umgås med dem så gör vi det ofta tillsammans, därför att det blir lugnast så. Bröderna har inte särskilt mkt gemensamt så att göra något ensamma "bara för att" känns inte så aktuellt, även om de ibland åker och fiskar eller sådant ensamma.

Är det omöjligt att vara två individer i ett förhållande bara för att man gör det mesta tillsammans på fritiden? Min sambo jobbar mycket, och jag pluggar och har tidskrävande hobbies, så vi tillbringar gärna den gemensamma fritiden ihop om vi kan. Sedan gör vi såklart mycket på egen hand också, och umgås med våra egna kompisar utan den andre...

Dejli

Äldre 8 Dec 11:04

#2

Skönt att man inte är ensam iaf... det blir väl svårt att förstå att andra har andra livssituationer och andra prioriteringar i livet än att varje gång till varje pris hävda sig själv som individ...

Hade han haft tid och lust att gå så hade han gjort det också. Men eftersom det tar så mkt extra tid att ta bussen, och han hade mkt att göra med jobbet så tyckte han inte det var värt all extra tid det skulle ta, men det gick inte in hos lillebror... själv så ser han aldrig några problem med något alls eftersom han bara ser till sina egna behov utan att anpassa sig ett dugg efter andra... My way or the highway, alltid... vilket är ganska tröttsamt i längden måste jag säga...

Dejli

Äldre 10 Dec 00:29

#11

Men jag kan i detta fallet ha lite förståelse för att lillebror blir besviken när ni ställde in så nära inpå. Det skulle jag också ha blivit. man kanske har planerat och köpt mat osv. Så jag hade nog förväntat mig att man ställer in tidigare. Men det kanske inte är det ditt inlägg gäller utan endast ett exempel på att lillebror är krävande...

Nja, de bjuder ofta in ungefär en kvart innan, och i detta fallet vet jag att de inte planerat något alls. Ofta ställer de själva in, och ibland glömmer de bara bort/struntar i att komma. Så jag tycker faktiskt inte att han har någon rätt att bli sur. De skulle göra lite pasta, inget avancerat, och de har alltid allting hemma till sådant i förväg, så det gjorde varken till eller från, det vet jag.

Men ja, det är nog mer som princip jag menar... han förstår helt enkelt inte att han inte är första prio för min sambo, och det har han inte varit på länge därför att han inte är en pålitlig person... en helg skulle han t ex passa vår katt. Vi åkte fr fm och kom hem sö em. Han skulle kolla till katten på väg till och från jobbet. Tur vi fyllde på torrmaten ordentligt, för han hade ju inte varit där trots att han sagt det. Eftersom vi ställt fram annan mat också med utfodringsinstruktioner som inte var rörda så förstod vi ju att han inte varit där...

Fröken T skrev 2010-12-08 22:23:16 följande:

Varför kunde inte din sambo åka på middag utan dig?

Jag är nog mer som "lillebror", förstår inte varför vissa par måste göra allt ihop. Jag är ofta på middag med olika delar av familjen utan min sambo. Han tycker inte att det är särskilt kul att umgås med min familj så då slipper han. Och jag tycker att det är ganska skönt att få umgås med dem själv, utan honom.

Jag skulle också ha blivit irriterad om min bror inte kom på middag bara för att hans sambo inte kunde komma.

Som sagt... det är långt att åka om man inte kan ta bilen, lillebrorsan är extremt krävande som person och det är sällan "lättsamt" att umgås med honom, så min sambo tyckte inte han hade energin att umgås med honom ensam. Är man fler så är det lättare. Dessutom hade han inte så himla stor lust från början heller utan lämnade det upp till mig, och jag kände att jag inte heller hade energin att lägga på en middag.

När situationen är omvänd, om vi bjuder dem på middag, så utgår vi alltid från att de inte kommer och dyker de ändå upp så är det bonus.

Dock så var detta bara ett exempel. Bröderna har extremt olika inställning till livet. Min sambo umgås mer än gärna med vänner ensam, och jag också. Det är inte så att vi aldrig umgås utan varandra, utan tvärtom så gör vi det flera kvällar i veckan.

Dock så tycker brorsan att en perfekt helg är att dra iväg utan flickvänner på "fiskeresa" (de/vi är portade) och dricka öl med sina halvkriminella polare (en del helkriminella också...) tills de inte kan stå rakt. Min sambo umgås hellre över en vällagad middag, går till en pub eller spelar biljard under någorlunda civiliserade former med sina kompisar och/eller mig, och blir då kallad tråkig och "siamesisk tvilling" av sin brorsa.

Hade det varit min sambos extremt pålitliga och lättsamma syster hade det nog varit annorlunda... henne åker han ofta till för att umgås med på egen hand, men hon ger lika mycket energi som hon tar...

prinsessanogrodan skrev 2010-12-08 20:05:55 följande:

Låter som att brodern är väldigt van vid att få uppmärksamhet och blir lite sur för att din sambo har någon annan i sitt liv som betyder mycket (du) som han måste "tävla med" om kärlek och uppmärksamhet. Det är bara att ignorera hans knäppa och barnsliga kommentarer! Din sambo ska säga ifrån till sin bror och låta honom veta att dom är vuxna och då har de allra flesta ( i alla fall under kortare eller längre tid) sambos/fruar/partners/makar etc och det är normalt att vilja spendera tid med den personen! Brodern kommer säkert kontra med något om hans egen relation men då ska sin sambo svara nåt i stil med att alla är olika men att om man älskar någon så borde man vilja spendera tid med den personen....och att ahn borde respektera att ni gör som ni gör oavsett vad han gör i sin relation!

Jo, du har nog rätt. Jag vet inte om han är avundsjuk, han har ju ändå en supergullig tjej och en liten son på ett halvår, men han har inte riktigt kommit vidare i sitt tänk. Han är fortfarande 12 år och pajasen i klassen som inte riktigt vill acceptera att han inte får all uppmärksamhet. Min sambo orkar inte ens bry sig längre, det är lite som att tala till en vägg. Lillebrorsan lever lite i ett parallellt universum ibland... fortfarande när han är några år över 30 så vet han inte riktigt vad han vill göra med sitt liv (och just det är det inget fel i) men planerar att plugga till något som man "blir rik på". Inte något realistiskt som han skulle trivas med och passa att jobba med och som han kan vara med och försörja sin familj med. Nu senast skulle han bli jurist, för hans kompis hade sagt att de hade en ingångslön på 110 000 kr/mån. En snabb googling sa 23-27 000 enligt fackförbundet, sedan var det inte så intressant längre...

Nej, ni har nog rätt... det är bara att strunta i honom. Han är en rotlös person som inte riktigt förstår hur man kan vilja spendera en stor del av sin lediga tid med den man delar sitt liv med och inte bara dricka öl med polarna. För honom är det "my way or the highway" hela tiden. Om det inte passar kan man dra, och det har både kompisar och syskon fått höra ett antal gånger. Han ska nog vara glad att de är så tålmodiga som de är med honom...

"Ni är väl inte en och samma person"

INNEHÅLL