Redo för bröllop, men inte barn?

TS,

Kan det inte vara så enkelt att din blivande man först vill njuta lite av tiden som nygift?

Vi gifter oss i juni när vi är 39 resp 40, och jag kan sakna att vi inte har lyxen att planera några år för bara oss två, som vi kanske hade gjort om vi var 29 resp 30.

Din fästman kanske till exempel vill göra en strapatsartad resa eller något annat med dig innan ni skaffar barn. Dessutom är det kanske så stort för honom att gifta sig, även om han vill det till 110 procent, att han först efter bröllopet kan ta in nästa stora steg..? Jag tycker hursomhelst inte att hans inställning är särskilt konstig, även om det naturligtvis är riktigt att ni båda bör ta in fakta om fertilitet etc.

 

Passionsblomman,

Väldigt fina och insiktsfulla inlägg även här! Jag tror absolut att det är riktigt att de flesta av oss har svårt att ta in fakta om hur snabbt fertiliteten sjunker.

Samtidigt ser jag att det i min bekantskapskrets att de tjejer som är i slutet av 30-årsåldern eller 40+ och vill ha barn inte främst handlar om bristande biologiska insikter - tvärtom, de flesta är plågsamt medvetna om fakta. Men de träffar helt enkelt inte någon blivande far. (Vilket alla försöker lösa på olika sätt. En väninna har påbörjat proceduren för adoption - men DET är ju väldigt svårt numera för ensamstående, 40+-kvinnor som inte längre får adoptera från Kina. Också något att informera om, att den som vill adoptera bör ställa sig i kö så tidigt som möjligt och inte vänta tills man fyllt 40...)

Själv har jag varit ofrivillig singel i många år, och mycket medveten om vad det innebär vad gäller chansen att få barn, samtidigt som jag inte varit beredd att liksom bara låta mig befruktas av något krogragg, eller att inleda adoption (vilket nog inte skulle ha funkat givet min ekonomi).

Så det var väldigt roligt att träffa min M2B; vi blev ihop när jag var 38 år och 10 månader och förlovade oss en månad senare (väl medvetna om att vi inte har mycket tid att förlora, eftersom vi båda vill ha barn). Han bor dessutom i en av de få städer jag kan tänka mig att flytta till.

Sedan vi förlovade oss har vi skippat preventivmedel, och hoppas på det bästa. Det blir lite stressande, eftersom vi _egentligen_ skulle vilja klara av bröllopet först och planera graviditet därefter. Men så kan man inte tänka när man är i vår ålder...

Har alltid haft i bakhuvudet att IVF skulle kunna vara en sista utväg, men det är det dessvärre inte för oss eftersom M2B av religiösa skäl är starkt emot det... (Det enda i vårt förhållande som är en riktigt jobbig grej, där det liksom inte går att kompromissa.)

Tack, Passionsblomman!
Jag är tämligen *ung* för min ålder och blir ofta tagen för betydligt yngre än jag är – men om det gäller även äggstockar etc vet man ju aldrig...
Min syster fick sitt första (och tyvärr enda) barn (även två senare missfall) när hon var 40 år, och min kusin dito när hon var 41. Min farmor fick sitt andra barn, min pappa, när hon var 39 - vilket måste ha varit ovanligt då (i början av 1930-talet).
Så jag har sett på nära håll att det kan gå – därmed inte sagt att jag kan tro på att det ”ligger i släkten/generna”...
Nä, visst – IVF är givetvis ingen garanti, men ändå en möjlighet som är fantastisk. Jag bor i ett landsting som erbjuder en behandling till 39-/40-åringar (tror jag). Känns därför väldigt jobbigt att just min blivande man inte kan acceptera det (för att han som katolik inte kan acceptera att embryon förstörs i processen). Menmen, har vi tur så går det ändå...
Nu var jag singel så länge, så jag har för länge sedan tänkt mig att jag kanske inte skulle komma att få barn. Har tre syskonbarn och två gudbarn som är fantastiska, så egna barn skulle liksom bara bli bonus (eller inte bara bonus, förstås, men ja - ni fattar nog!)