bäbis-sug
Jag vill mest checka med er här om det är jag som är galen eller om det finns fler som mig. För skulle du fråga de flesta i min omgivning så skulle de säga att jag är galen, eller åtmistonde hormonstinn 
Nu till mitt 'problem'. Jag är så galet bäbissugen. Så galet galet galet. Jag ser bäbismagar överallt, jag läser bloggar om gravida och känner hur det suger till i magen nästan. Jag kan gå i affärer och ta i bäbiskläder och ja. Jag längtar på fruktansvärt efter en bäbis. Att få vara gravid, när man plussar, hela graviditeten, förlossningen, allt! Det hela blir ju inte bättre av att flertalet av mina vänner är gravida/försöker bli gravida eller har bäbis.
Och varför jag inte bara slänger ur pstaven och kaninar tills jag plussar? Jo, förnuftet. Vi pluggar båda två just nu, även om jag jobbar på sidan om. Min man vill bli klar med sin utbildning och börja jobba innan vi börjar försöka, för att han vill inte känna någon stress över framtiden när vi väl plussar utan bara glädje. Och det är förnuftigt, och jättebra. Och det tycker ju jag med. Dessutom har han ett år kvar av sin utbildning bara, knappt det, så det är ju inte lång tid, egentligen. Men känslo-jag kan nästan börja gråta när jag inser att det kommer åtminstonde dröja ett helt år innan vi ens kommer kunna börja försöka. Och sen så kanske det tar ett tag innan pstaven går ur systemet, och så blir man ju inte gravid direkt. Och detta faktum kan göra mig nästan deprimerad.
Usch vad jag låter galen nu, haha. Men det är jobbigt. Jag vill ju så fasligt mycket. Och längtar så mycket.
och nu till min fråga, finns det fler som jag? Som vill men inte kan, inte just nu iallafall? som är galna? 
när jag satt uppe igår och såg hur fler och fler var inne och läste och inte en endaste svarade, och jag tänkte att: jaha, nu tycker alla att jag är galen. Kul. Och så loggar jag in nu och ser att alla ni svarat! åh så glad jag blev! Visst är det jobbigt när det går i dagar sådär? Vissa dagar känner man precis som Enja skriver, att skitsamma, det får lösa sig, jag tar studieuppehåll! Jag har tänkt flera gånger att det finns ju 16åringar som får barn, som är ensamstående från födseln och inte ens har gymnasiet och dom verkar ju fixa det, varför skulle det inte gå för oss då? Och sen andra dagar tycker jag väl att mannen min låter ganska vettig och försöker göra allt för att tänka på annat.