bäbis-sug

Jag vill mest checka med er här om det är jag som är galen eller om det finns fler som mig. För skulle du fråga de flesta i min omgivning så skulle de säga att jag är galen, eller åtmistonde hormonstinn

Nu till mitt 'problem'. Jag är så galet bäbissugen. Så galet galet galet. Jag ser bäbismagar överallt, jag läser bloggar om gravida och känner hur det suger till i magen nästan. Jag kan gå i affärer och ta i bäbiskläder och ja. Jag längtar på fruktansvärt efter en bäbis. Att få vara gravid, när man plussar, hela graviditeten, förlossningen, allt! Det hela blir ju inte bättre av att flertalet av mina vänner är gravida/försöker bli gravida eller har bäbis.

Och varför jag inte bara slänger ur pstaven och kaninar tills jag plussar? Jo, förnuftet. Vi pluggar båda två just nu, även om jag jobbar på sidan om. Min man vill bli klar med sin utbildning och börja jobba innan vi börjar försöka, för att han vill inte känna någon stress över framtiden när vi väl plussar utan bara glädje. Och det är förnuftigt, och jättebra. Och det tycker ju jag med. Dessutom har han ett år kvar av sin utbildning bara, knappt det, så det är ju inte lång tid, egentligen. Men känslo-jag kan nästan börja gråta när jag inser att det kommer åtminstonde dröja ett helt år innan vi ens kommer kunna börja försöka. Och sen så kanske det tar ett tag innan pstaven går ur systemet, och så blir man ju inte gravid direkt. Och detta faktum kan göra mig nästan deprimerad.

Usch vad jag låter galen nu, haha. Men det är jobbigt. Jag vill ju så fasligt mycket. Och längtar så mycket.
och nu till min fråga, finns det fler som jag? Som vill men inte kan, inte just nu iallafall? som är galna?

mattiasFästmö

Äldre 17 Dec 20:37

#8

Åh, jag kan inte ens säga hur mycket det betyder att få läsa era svar! när jag satt uppe igår och såg hur fler och fler var inne och läste och inte en endaste svarade, och jag tänkte att: jaha, nu tycker alla att jag är galen. Kul. Och så loggar jag in nu och ser att alla ni svarat! åh så glad jag blev! Visst är det jobbigt när det går i dagar sådär? Vissa dagar känner man precis som Enja skriver, att skitsamma, det får lösa sig, jag tar studieuppehåll! Jag har tänkt flera gånger att det finns ju 16åringar som får barn, som är ensamstående från födseln och inte ens har gymnasiet och dom verkar ju fixa det, varför skulle det inte gå för oss då? Och sen andra dagar tycker jag väl att mannen min låter ganska vettig och försöker göra allt för att tänka på annat.

då kanske jag vågar fråga också om ni som inte har barn sen tidigare, precis som jag är livrädd för att jag inte ska kunna få barn? tänk om jag är infertil, tänk om mannen är infertil? tänk om vi kommer bli så stressade att vi inte kommer få någon bäbis? Vad är meningen med livet då?

turbovampyria: det är sånt man inte vill höra om man ska fortsätta vara förnuftig!

mattiasFästmö

Äldre 17 Dec 22:14

#10

Liina86 skrev 2010-12-17 21:05:10 följande:

Jag har aldig varit rädd för det förut, mitt förstahandsalternativ har varit adoption sen jag var typ 10 år. Nu har jag dock fått veta att jag på grund av en sjukdom jag har inte kommer kunna adoptera eftersom alla givareländer kräver fullt friska adotionsföräldrar. Så nu är vi inne på andrahandsalternativet, dvs biologiska barn. Detta gör att jag har blivit mer orolig för om jag kanske inte kan få barn. Det är också en anledning till att jag inte vill vänta för länge med att försöka bli gravid med första barnet, det blir ju inte lättare med åldern och krånglar det så kan saker ta väldigt lång tid.

mattiasFästmö: Tror säkert allt kommer gå bra för er men om inte så finns det ju andra lösningar. Hur känner ni inför exempelvis adoption?

Okej, det var ju lite tvärtom där, annars brukar det vara tvärtom, att det är biologiska som är första handsvalet

Ja precis, jag tänker lite så jag med, om det strular så kan det ju ta en väldig tid :/ Rent spontant så känner jag inte alls för adoption, jag vill ha en egen bäbis om jag vill ha barn. Men sen ska man ju aldrig säga aldrig, det kanske är en annan sak om man väl står där och får beskedet att man är infertil eller nåt, då kanske det inte känns så omöjligt längre.

mattiasFästmö

Äldre 18 Dec 14:51

#12

Emblas Mamma skrev 2010-12-17 22:30:54 följande:

JAg har alltid fått för mig att jag inte kan få barn.
Tror många inte kan fatta att det faktiskt kan hända!
Det är en otrolig upplevelse och man tror inte att man ska få uppleva det!
Jag har aldrig tagit något för givet och varit säker på att inte kunnat få barn - hade massa dumma tankar.
Men efter 2-3 månader blev jag gravid och jag var å glad så att tårarna sprutade.

Dock fanns tankar om missfall och dödsfödelse i tankarna ganska länge..

Tror det kan vara vanligt att gå och oroa sig :)

Okej, vad skönt

jo det är väl kanske så, speciellt när man vill så mycket så man nästan spricker! fick just reda på att ytterligare en vän är gravid i 7de veckan, antingen har jag fått gravt selektivt seende eller så blir varende kotte gravid omkring mig! Det hjälper inte ett dugg faktiskt! Hur gör du får att 'hålla på dig'? Alltså inte bli galen och skaffa ett syskon? Speciellt när det är så långt kvar, eller ja, men långt för någon som längtar

mattiasFästmö

Äldre 18 Dec 20:50

#16

Mörk Ängel skrev 2010-12-18 20:29:16 följande:

Jag sitter i precis samma sits. Vi gifter oss i oktober och lär börja försöka i september. Det känns som en evighet, speciellt som min bästa vän fick i mars och en nära vän får i juni nästa år. Jag pluggar också så för tillfället vore det inte så bra att bli gravid.

Jag slutade med p-medel för snart ett år sedan för att se att kroppen verkligen återgick till det normala, det känns jätteskönt! Så det är mitt tips, ta ur redan nu och kör avbrutet eller med kondom så att du vet att kroppen funkar när ni sedan ska köra igång!

Åh! det är ju faktiskt ett jättebra tips! Och eftersom vi tänkt ta ur pstaven om inte allt för länge iallafall så! det känns också som ett liitet steg mot barn!

mattiasFästmö

Äldre 18 Dec 20:51

#17

och tack till er andra som skriver! Det betyder faktiskt jättemycket för mig att slippa känna att jag är ensam!

mattiasFästmö

Äldre 19 Dec 19:26

#22

serenity skrev 2010-12-19 09:57:03 följande:

pratade en massa med min sambo igår, va så otroligt skönt att få ur sig alla känslor..
vårt "problem" är att han inte känner sig redo/känner inget bebissug.. och jag har redan ett enormt sug efter barn! jag har en son från ett tidigare förhållande som nu blivit 3 år. Min m2b och min son verkligen älskar varandra! vi har båda jobb och bor i en ganska stor lägenhet, men absolut plats för en liten till.. vi gifter oss inte förrän 2/6 2012, så innan bröllopet skulle det ju inte vara någe bekymmer att få barn liksom..

kan ibland känna en enorm frustration och nästan ångest över att jag inte kan göra något åt situationen.. kan ju bara prata med min sambo om mina känslor och hoppas att han bebissug kommer med tiden.. känns just nu bara så himla jobbigt.. =(

skönt att kunna läsa om er andra, det hjälper verkligen för ibland känner man sig ensamast i världen..

www.missserenity.blogg.se/

jag tycker det är svårt också att inte vara för på, om du förstår hur jag menar? Jag vill ju inte kväva honom och gå på alldeles för mycket, för jag känner ju att jag skulle kunna prata i evigheter om detta. Hur gjorde du för att balansera upp det? Eller släppte du bara på allt och sa precis allt du tänker och tycker?

bäbis-sug

INNEHÅLL