Är problem med övervikt/rökning verkligen något som bara angår en själv?

Först vill jag ju påpeka att rubriken säger "Är problem med övervikt/rökning verkligen något som enbart angår en själv?". Om du/din dotter/grannens hund bara har några trivselkilon som du/dottern/hunden inte mår dåligt av, eller är fet men mår bättre än alla du känner så har du/dottern/hunden inga problem som jag ser det...

I min beklantskapskrets finns två typer av feta människor:
- De som säkerligen har något psykiskt bakomliggande som gör att man tröstäter/hetsäter etc. Dåliga familjeförhållanden, mobbade i barndomen eller vantrivs på sina jobb eller i sitt förhållande. Annars en "vanlig" depression eller dylikt. Jag tror inte att en operation skulle hjälpa dem att må bättre, de skulle gå ner i vikt men ha kvar sina problem, och sedan må lika dåligt och antagligen gå upp i vikt igen, eller få utlopp för sitt dåliga mående på annat sätt om detta inte behandlas först.

- De som under sin barndom blivit övermatade från sina föräldrar (som ofta själva är feta) och som har dåliga matvanor i grunden, och som sedan är för lata för att lära sig laga riktig mat och röra sig. De har oftast stillasittande arbetsuppgifter också, alternativt arbetslösa. De gör aktivt dåliga val när man är ute och äter. Tar pommes istället för stekt potatis, fetaste salladsdressingen istället för en vinaigrette, dricker största Colan till istället för vatten eller ett litet glas.

Jag tror inte att någon behandling av symptomen hjälper dessa människor alls. Man måste bota problemet, inte hur det ter sig. Jag blir förbannad över att mina skattepengar går till operationer av den andra kategorin, de med dålig karaktär helt enkelt... det är inte en sjukdom. I det första fallet så är det inte fetman i själv som är problemet, utan något ligger bakom.

Angående ätstörningar så kan man ju ha ätstörningar som gör att man antingen blir fet eller mager. Det är inte ett fysiskt problem som kommer av dålig karaktär, det är ett psykiskt problem och en sjukdom.

Det är den "självförvållade" fetman jag vänder mig emot. Jag tror ju knappast att en så stor del av USA:s befolkning lider av fysiska sjukdomar som gör att de blir feta. De flesta är nog helt enkelt beroende av söt och fet mat, för det är vi programmerade till. Det betyder inte att man inte har en egen vilja.

Och, det är inte omöjligt att gå ner i vikt även om man är extremt fet. Det finns människor som vägt flera hundra kilo som lyckats. Och jag tror inte en sekund på att det finns de som verkligen inte kan, om man inte lider av något verkligt fysiskt problem som kromosomförändringar eller problem med hypofysen, och dessa tror jag ändå hör till en minoritet. Däremot är säkert sockersug och hur man omsätter energi ärftligt. Då får man anpassa sig till det...

Då skulle jag hellre se att mer pengar gick till bra skolmat som gör barnen mätta, utbildning av föräldrar där man ser att barnen är på väg utför etc. Att övergöda sina barn är för mig ren barnmisshandel, och jag vet att det finns fall utomlands där barnen tvångsomhändertagits när föräldrarna efter uppmaning ändå vägrat ge dem hälsosammare mat. Att det inte ska vara en klassfråga är för mig självklart, men då hjälper det ju inte heller att lägga dessa pengar på sjukvård för att behandla i efterhand, det måste ju vara ett förebyggande arbete.

Och angående rökare... rökare är sjuka från jobbet oftare och kostar därmed samhället pengar på flera plan, och rökning är i allra högsta grad egenvalt. Om man som 15-åring inte kunde stå emot må vara hänt, men är man så gammal att man jobbar så är man ju normalt sett någorlunda vuxen, och som vuxen har man ett val. Om du som är rökare personligen inte är sjuk mer så är det ju skönt för dig, men statistiken säger ändå att rökare är sjuka mer och jobbar då mindre och bidrar då mindre till samhället samtidigt som de kostar pengar i rökningsrelaterade sjukdomar. Förutom detta så går många timmar till rökpauser om man inte har ett system där man drar av det från arbetstiden. Någon räknade ut att en rökare är "ledig" 6 dgr om året i förlorad arbetstid för rökpauser, och gav således sina icke-rökande anställda dessa dagar i extra semester...

Är jag verkligen ensam om att tycka att man har ett ansvar inför sina medmänniskor när det gäller sina livsval som påverkar andra på ett eller annat sätt? Om man är sjuk, handikappad eller får ett barn med Downs syndrom, det är saker som är "naturliga", det hör till livet. Att äta sjukliga mängder mat eller röka... det är inte normalt i min värld.