Adoption

Har läst på mkt om adoption då jag misstänker att det blir aktuellt för oss så småningom. Olika länder har olika kriterier för att adoptera och olika länder kostar olika, det kan skilja enormt. Sen får man ett stort ekonomiskt bidrag av staten vid adoption men visst kostar det. Man får ju tänka att barnhem kostar mkt pengar att driva och inte alla länder finansierar sådant via deras stat (om landet ens har en fungerande stat).  Pressad prislapp går ut över barnen på barnhemmet. Bra att börja spara tidigt alltså... Men det pris som anges är oftast adoptionsförmedlingarnas kostnader, utan svenska statens bidrag. Men uppåt 60-100 000 lär det nog kosta.

Jodå, det finns ganska många "vanliga" människor som adopterar, många lånar nog precis som till ett hus eller bil. Jag har haft många adopterade (främst från Chile) i mina klasser och skolor under åren och de är verkligen inte någon övre medelklass!

Det är ju verkligen en "livsinvestering". Då är IVF-kostnader värre, vad jag har förstått, läst och hört är det DET som ruinerar unga par, inte adoptioner och många råds att lägga pengarna på adoptionen direkt/tidigare istället.

Men hursom, Kina är t ex det enda land ensamstående (kvinnor) får adoptera från. I många kristna länder som Polen och Ryssland har en del adoptionsförmedlingar kravet att paret ska vara gifta, heterosexuella och medlem i kristen kyrka.

Sen har förstås ALLA förmedlingar i samtliga länder som grundsyn att de jobbar för barnets rätt till föräldrar och inte föräldrars rätt till ett barn...

Jag förstår hur du tänker, det är mkt pengar. Nu är nog 200 000 en ganska tilltagen slutsumma men 100 000 är nog mer realistisk.

Tyvärr är det nog så att socialnämnden och adoptionsförmedlingar bedömer det så att kan man inte skrapa ihop den summan (har blivit nekad adoptionslån och därmed förmodligen har anmärkningar hos kronofogden, har barskrapat bankkonto osv) så får man blankt nej. Men är man så i klistret att de ger ett nej pga ekonomin, då kanske man bör lägga krutet på att komma på fötter ekonomiskt innan man ansöker om adoption.

Likaså, har man haft psykisk ohälsa och blivit behandlad för det - får man ofta nej.

Har någon av de ansökande föräldrarna en enda anmärkning i brottsregistret - då får man sannolikt nej.

Och allt detta, som kan tyckas orättvist i mångas öron, grundas på grundvärderingen inom adoption - barnets rätt till föräldrar och ett bra liv, inte föräldrars rätt till ett barn...

Tror att antalet svenskar som tycker 200 000 kr är en skitsumma är mycket litet...

Men väljer man ett land som kostar mindre och så med adoptionsbidraget så blir det ju inga 200 000.  Man måste väl inte ta det dyraste landet man hittar?

Jo, jag vet att många har ont om tid. Vad jag menade var att många lägger år efter år och 100 000 efter 100 000 på att få barn på naturlig väg. Visst får kvinnor barn senare och senare, men det kräver också större insatser och ingrepp för att lyckas och därmed mer pengar.

Jag och blivande har inte börjat försöka få barn än men jag vet ju med mig sen tidigare att det kommer bli en lång och jobbig process. Alltså kommer vi spara i god tid. Först till bröllopet, sen till bebis..

Och vad gäller lån och en bebis på avbetalning , jo, håller med - låter ju helknäppt! Men inte knäppare än att betala ur egen ficka eller att få bidrag för att "införskaffa" en. Men jag ser det inte så, det är ju barnen och barnhemmen som måste få vara första prioritet och de kostar. Se det istället som att du "ersätter" barnhemmet för de kostnader de generöst nog har lagt ut för att ditt lilla barn skulle få en bättre tillvaro i sin sorgliga start i livet. Då kan barnhemmet hjälpa nästa barn efter ditt...

Slutsumma (enl sammanställning gjord okt 2010) efter bidraget om man anlitar BFA (Barnen Framför Allt):

Thailand - 44 000 kr
Tjeckien - 45 000 kr
Sri Lanka - 47 000 kr
Litauen - 56 000 kr
Slovarien - 61 000 kr
Polen - 64 000 kr
Indien - 72 000 kr
Vietnam - 75 000 kr
Kenya - 76 000 kr
Bolivia - 88 000 kr
Bulgarien - 110 000 kr
Taiwan - 111 000 kr



Inga 200 000 kr alltså, det finns hopp för oss alla... Och bankerna har särkilda adoptionslån!

Och det är därför viktigt att man använder sig av etablerade adoptionsförmedlare som är godkända och granskade!

Och nog kan de flesta klara att finansiera ett lån på 44 000 kr?

Ja, visst är det överkomligt för de allra flesta som har vanligt jobb och bostad. Och det måste man ju ha...

Varför det är olika priser - adoptionsländerna avgör ju själva och jag antar att det går i proposion till ländernas egen ekonomi, hur barnhemmen finansieras osv. Sen ingår (fast de är inräknade i ovanstående siffror) det MASSOR extraavgifter, juristers arbete (det är sanslöst mkt pappersarbete både i adoptionslandet och i Sverige), reskostnader (ju längre bort, ju högre kostnad) för flyg osv och de skiljer oxå jättestort mellan länderna.

Vissa länder kräver minst 2 eller 3 besök i landet innan man får med sig barnet hem och det kostar ju, ni nämnde ju att vissa lägger pengar på semesterresor istället. Dessa pengar ska täcka ett antal resor och vistelser i adoptionslandet. Minns att nåt land krävde att man skulle vistad som "turist" i några veckor för att lära känna kulturen som barnet kommer ifrån innan man fick barnet och pappren skrevs på. I nåt land var man tvungen att stanna nån vecka (efter att man fått barnet) innan man fick åka hem, vilket vissa föräldrar tyckte var ganska jobbigt och de ville bara hem till sverige. De bodde på ett hotell med ett skrikande barn som ännu  var ovan vid de nya föräldrarna. Alla var magsjuka, både föräldrarna och barnet och de satt isolerade på rummet hela veckan...

Oj, det var stor skillnad! Antar att BFA tar mindre i avgift själva? 250 000 kr låter konstigt. Har surfat enormt mkt på detta i flera år så minns inte alla sidor jag läst på men jag har sen länge tillbaka varit inställd på runt 100 000 kr eftersom vissa av de "billiga" länderna har långa väntetider.

Tveksamt om länder som Iran och Irak godkänner adoption till kristna länder? Men jag har inga belägg för det mer än att de flesta länder där religionen är så pass viktig som den är där brukar kräva att barnet ska behålla sin/hemlandets religion? De enda länder som inte är mindre noga med det är de med buddism och hinduism.

Har faktiskt aldrig sett Iran på några listor, kan mkt väl vara så att de inte godkänt Sverige som adoptionsmottagare. Men om du själv (eller din man) är muslim och/eller iranier kan jag tänka mig att andra regler gäller. Särskilt om någon av er eller i familjen har iraniskt medborgarskap?

Många adoptionsländer och förmedlare har i alla fall mycket stor förståelse för att barnet ska likna föräldrarna och många väljer särskilt ut barn med liknande drag utefter foton på föräldrar. Svenskar väljer ju ofta att adoptera från de baltiska länderna samt ryssland enbart av det skälet. Så det är säkert ett vinnande argument om du kommer ifrån! Kanske du skulle höra av dig direkt till Irans myndigheter?

Barnhemmen drivs ju ofta av religiösa instanser, som kloster...

OJ!

Kanske har inte heller Iran ett behov av att adoptera utanför landets gränser (det tillåter ju inte Sverige heller eftersom behovet inte finns) utan barn utan föräldrar adopteras av barnets släktingar eller nya föräldrar inom landet. Främst är det ju länder där det inte är tillåtet/accepterat för ensamstående ogifta kvinnor att få barn och som lämnar bort sina barn annars blir både kvinnan och barnet utstötta och förskjutna från samhälle och familj. Kanske är det inte alls så i Iran i dagsläget? För då finns kanske inte behovet av adoptioner. Jag vet inte riktigt... För några årtionden var väl samhållet hårdare hållet än idag? Vissa muslimska länder är väl väldigt strikta i sin kvinnosyn (precis som vissa kristna) och då borde väl oönskade barn födas även där? Kanske är ute och cyklar, inte vet jag...

Lapinette - det var jättebra och informativt skrivet!

Men här finns inte det behovet, tack och lov. Ensamstående ogifta mammor tar hand om sina egna barn här. Det är bara vid dödsfall osv som barnen måste adopteras och då är det nästan alltid inom närmaste familjen.

Och det ska vi vara glada för!

Men de barn som är helt utan föräldrar för att de avlidit eller för att de blivit avlämnade (vilket inte är vanligt i Sverige) vid sjukhus eller dyligt är inte så många i vårt land och är ju de som mycket riktigt adopteras bort. Antingen av närmaste anhöring eller genom "vanlig" adoptionsprocess. Fler än 20 barn/år som förlorar båda sina föräldrar borde det inte vara, det låter rimligt.

Men jo, det förstås, man kan ju räkna in de barn som har svåra problem hemma (men HAR föräldrar) och behöver fosterfamiljer osv men i Sverige adopterar man inte bort dem (även om det kanske skulle gynna dem mer) eftersom vårt land har tagit ställningstagandet att barnet ska stanna i sin biologiska familj i den utsträckning det går och att familjen får hjälp utifrån istället. Och det ställningstagandet har Sverige både fått kritik och beröm för.