Adoption

Ser att du redan har fått en hel del svar så mitt inlägg kanske bara blir repetition.

Visst det kostar en hel del att adoptera men en stor del av kostnaden innebär resan/resorna som man måste göra till landet. Det dyraste landet att adoptera ifrån (jag kan här ha fel) är Sydkorea och detta då Sydkorea är ett dyrt land dvs det kostar en hel del att vara där, administration etc. Sen finns det vissa länder som kräver att man är i landet minst 6 månader under tiden all administration gås igenom, ett par länder i Afrika t ex. Detta innebär ju att man måste kunna ta ledigt denna tid från sitt arbete och bo där.

Bidraget som man får från staten är på 40 000 kronor oavsett vilket land man adopterar ifrån och detta belopp har dessvärre legat på samma nivå under väldigt många år.

Sen säger jag som någon tidigare skrev här inne att det inte är enbart överklassen som adopterar. Vill man ha barn och inte kan få det på naturlig väg så gör man nog i princip allt för att spara ihop, låna för att få igenom sin adoption. Känner flera som inte alls har det så bra ekonomiskt som har adopterat. Dessutom så har många av dessa par gått igenom diverse inseminationer och IVFer innan de valt att adoptera, vilket också kostar mycket pengar ... om man inte bor i en kommun där köerna är korta hos landstinget.

Och nej det är inte alla länder som adopterar bort sina barn, så det går inte att adoptera från alla länder i världen. Enklast sker en adoption genom en organisation. Det finns några stycken i Sverige varav Adoptionscentrum är den största. De har en lista på länder som de samarbetar med. Det går även att adoptera själv, direkt med landet men det är otroligt krångligt, kräver massor med administration och många gånger kräver landet som man ska adoptera från att man är släkt med barnet som då ska adopteras.

Det är väldigt sällan barn adopteras från/inom Sverige. Har för mig att det rör sig om 10-20 barn per år. Det har varit uppe på diskussion att det är bättre att barn blir adopterade än placerade i fosterhem men än så länge har ingen förändring skett.

1700-tal - visst är det så att vi i Sverige försöker i största möjliga mån låta barnet ska stanna i sin biologiska familj. På gott och ont! Och visst är det så att många länder försöker ta hand om sina barn inom landet så mycket som möjligt men att det ofta är kulturella orsaker (så som att man inte kan ha barn som ensamstående mamma, utan äktenskapet) eller fattigdom som gör att man måste adoptera bort barn. Många mycket fattiga länder adopterar t ex inte bort sina barn då de istället sätter barnen på barnhem och/eller lämnar över barnet till släktingar. En del länder saknar även adminstrativ organisation för adoption och något som starkt motarbetas är försäljning av barn. Något som bl a uppdagades i Vietnam för ett par år sedan då några barn hade sålts till USA och därför avslutade Sverige raskt sitt samarbete med Vietnam.

Kattpoet - och det finns många, många som inte har fått några men alls men självfallet måste man som adoptivförälder vara otroligt öppen och förstå att allt det du har nämnt ovan plus mycket mer kan inträffa. Vissa problem kan ju även hända när man får ett biologiskt barn men som du skriver så vet man inte som adoptivförälder vad ens barn har varit med om den första tiden, tiden innan den kom till sin familj. Allt sådant får man lära sig under adoptionskursen som många tycker är väldigt negativt inriktad dvs fokuserad på problem istället för möjligheter. Just det där om att våga fråga om hjälp är något som ständigt upprepas där på kursen. Att man måste våga fråga om man inte klarar av situationen, om ens barn har problem. Något som faktiskt adoptivföräldrar generellt är mycket bättre på än "vanliga".