Nån mer som saknar sin mamma? Förlorat en förälder?

Jag vet precis hur det känns. Det är med blandade känslor som jag står brud om 2 veckor. Jag har bestämt avböjt att hålla minsta lilla tal. Det skulle nämlingen bara sluta i tårar. Jag minns känslan när mina barn föddes...Som en reflex sa hjärnan: Måste ringa mamma och berätta. Men mamma är ju borta sedan länge. Att inte få dela de här viktiga stunderna i livet med mamma, det suger!
Sen vet jag att känslan av saknad inte kommer vara konstant. Den kommer dyka upp som ett sting i hjärtat, små korta ögonblick. Jag brukar titta på mina fina barn, och då kan jag inte låta bli att le, på nåt sätt hjälper det alltid att ha dem att titta på.
En del av mina vänner kan inte förstå varför jag skulle bli deppig på bröllopet när det är så länge sen mamma dog. De undrar om det finns någon annan anledning till varför jag inte vill hålla tal, varför jag bölar så fort jag hör orgelmusik. Jag klandrar dem inte, är bara förundrar över att de inte kan förstå hur ett bröllop kan påminna en om ens bortgångna föräldrar.

Som en symbolisk handling (säkert jättelarvigt) så tog jag mamma och pappas kärleksgåvor såsom armband och ringar i guld, och sålde. Pengarna använde jag till min brudklänning. Det kändes helt rätt för mig. Alla har sina sätt.

Hoppas ni andra lyckas hitta personer och saker i er omgivning som kan hjälpa er att hålla humöret på topp under hela er bröllopsdag. Och kom ihåg att saknad är en känsla. Behöver du gråta en skvätt, gör det. Kämpa inte emot.