Dilemma! Vigsel i kyrkan även om man inte är troende?

Jag hade kunnat tänka mig att gifta mig i Stockholms stadshus, på någon av alla vackra miljöer på Skansen, på en slott eller herrgård med festvåning, i en trädgård, i en ruinkyrka i närheten av vårt lantställe, vid stranden i Visby, på en svensk kyrka i utlandet eller något annat.
Har lekt med tanken på många vigselplatser, men inte haft några klara idéer om hur mitt eventuella bröllop skulle vara – ej heller om det skulle vara borgerligt eller kyrkligt.
Jag är medlem i Svenska kyrkan (döpt, ej konfirmerad) och har valt att vara kvar (och betala kyrkoskatt) eftersom jag gillar byggnaderna, stämningen, kulturhistorien, traditionerna.
Men jag är inte troende, är kritisk mot hur religionen använts i olika sammanhang, och känner inte att mina privata relationer har med en högre makt att göra.

Fast nu råkade M2B dyka upp och visade sig vara en ytterst troende person, för vilken religionen betyder väldigt mycket (liksom för hans familj). Jag upptäckte plötsligt att jag blivit ett gudsbevis – för honom, i alla fall!

Så nu får det bli ett rejält kyrkbröllop, med en biskop som vigselförrättare och två präster som medcelebranter, och allehanda religiösa inslag. (In- och utgångsmarscherna måste exempelvis vara kyrkokompositioner, som Bach, och ingalunda några operastycken, som Verdi! Viktigt för M2B...)
Jag får erkänna att jag lite grann tar M2B som intäkt för att få ha ett pampigt bröllop.
Den religiösa inramningen gör mig inte så mycket, och den kulturhistoriska inramningen (vi ska gifta oss i ”min” vackra hemförsamlingskyrka) gör att det blir väldigt mycket ”jag” ändå.