hur blev ni ihop?

Jag och min bliviande träffades ute på kåren när vi båda läste på universitetet. Han jobbade extra som bartender där och jag var ute och firade att min första tentaperiod var över.
Jag skulle betälla i baren, min blivande stod och skulle hjälpa en annan kund som ville beställa en Pina Colada. Min sambo visste inte hur man blandade en sådan.
"JAG VET!" ropar jag som hört dem prata (har gått bartenderutbilding själv).
Så jag instruerade honom genom hela blandningsprocessen och jag ser hela tiden att han har ett litet lurigt leende på läpparna.
När han har blandat drinkarna till den killen vänder han sig till mig: "Och vad vill DU ha då?" och ler så vackert. Så beställer jag och sen smög han med sitt visitkort med min växel ;)
Jag gick tillbaka dit senare eftersom jag inte riktigt kunde släppa det som bara en kul grej. Bad att få beställa av just honom och skrev ner mitt eget nummer på visitkortet han gav mig, gav honom en puss på kinden och drog vidare.

Tänkte inte så mycket mer på det (tyckte det var lite oskyldigt flörtande helt enkelt) utan åkte hem till min dåvarande sambo (jag var alltså inte singel).
Men han ringde. VIlket jag verkligen inte trodde. Jag svarade inte eftersom jag stod på jobbet. Och sköt bort det. " Han kommer inte ringa igen" tänkte jag och var lite orolig för vad jag ställt till med.
Men han ringde igen dagen efter. Och jag kunde inte låta bli att svara. När han frågade om vi kunde ses sa jag dock som det var, att jag inte var singel. Han tyckte det var helt okej och förstod. Vi sa hejdå och så var det inte mer med det.
Men jag kunde inte släppa honom. Jag påbörjade en inre kamp. Ska jag, ska jag inte? Vad vill jag, hur vill jag ha det, hur vill jag leva?
Till historien hör ju att mitt dåvarande förhållande inte var bra alls och jag mådde ganska dåligt i det. Önskade dagligen att min dåvarande sambo var någon annan, lite mer si och så.

Med tanken att jag skulle ångra mig för evigt om jag inte gjorde det, tog jag kontakt igen. Och bad om en fika. Detta helt bakom ryggen på min dåvarande. Men jag hade helt enkelt bestämt att det var värt att ta den risken.
Vi var och fikade. Han hade så mycket som jag saknade. Han verkade liksom vara någon jag alltid sett mig själv med. Han fick mig att inse att jag inte ville leva med min dåvarande. Ville inte ha det så som jag hade det.
Så jag bröt med min dåvarande. Och det var egentligen inte för att kunna bli tillsammans med min nuvarande, jag förutsatte aldrig att det skulle bli så. Han fick mig däremot att inse vad jag egentligen ville och inte ville.
Sen hade han ju fångat mitt intresse redan från början. Så vi började att ses lite lugnt, och slutade aldrig ;) Det är verkligen som att allt har stämt mellan oss. Vi passar på alla plan och han är verkligen någon jag kan se mig själv leva med resten av livet :)