Brudöverlämning - hit eller shit?

jag bryr mig inte så himla mycket om hur folk väljer att göra sitt intåg i kyrkan, tycker inte man behöver värdera det åt vare sig det ena eller andra hållet.

vi har bestämt oss för att inte se varandra innan vigseln. detta innebär att min blivande man och hans best man kommer knalla in själva i kyrkan och att jag och min tärna följer därefter "vid ankomst".
om jag ska gå till hur jag själv känner och tycker kring vad vi har valt att göra (observera: vi, inte jag) så kan jag känna både att jag inte vill bli ledd fram av min pappa ("naaaw, vad fiiiint, hon går fram med sin paaaappaaaaa!") men jag vill heller inte hänga på min blivandes arm ("oh! så vackert! se hur vackert det är där han för henne fram!"). jag vill gå själv. genom att gå själv känner jag också att livet med min blivande man är mitt medvetna livsval, inte något som jag bara hänger på för att man som tjej i regel är en sucker för romantik, bröllop, fula små dekorationer och glittriga smycken.

men det är ju bara hur jag tänker..