Brudöverlämning - hit eller shit?

Fast det är ganska stor skillnad på seder och traditioner och det som mer har att göra med hur vi ser på människor och sjukdomstillstånd. Jag förstår vad det är du eftersträvar med liknelsen, men håller inte med om att det skulle vara samma sak.
Dels har kunskapen om psykisk sjukdom (liksom om sjukdomar i allmänhet) ökat betydligt sedan själva sjukdomarna "döptes". Dels har vår människosyn blivit ganska mycket förändrad under åren. Många ord som "att var en hysterica" etc etc går att plocka upp här.
 
Att vi inte längre vet ursprungsbetydelsen av en massa ord, har ju med tappad kunskap och språkets föränderlighet att göra. Den pågår hela tiden på gott och ont. Våra traditioner och seder speglas iofs i vårt språk, men det är inte samma sak som att ett ords förändrade laddning är en tradition i sig. Är du med på hur jag menar?

Inom vården har man förr i tiden trott på alla möjliga dumheter-som att en kvinna kunde bli steril om hon hade ett arbete som krävde tankekraft exempelvis. Eftersom man trodde att kvinnas hela kraft tagits från livmodern så blev det helt enkelt farligt för fruktsamheten att tänka för mycket då man dränerades i livmodern. Det var vetenskapsmän och läkare som påstod det. Men när nya upptäkter och bevis för att saken kanske låg annorlunda till, så ändrade man ståndpunkt. Det är väl bra?

Precis som man ifrån kyrkan sida ändrade vigselritualen så att man man verkligen underströk vikten av att man och kvinna båda skulle ingå äktenskapet med frivillighet. Det var väl också bra!? Alltså tycker jag det är synd att införa en sed som så uppenbart står för något helt annat.

Lissie84, innan det ändrades till att man ville tydliggöra båda parters frivillighet, kunde en manlig släkting svara "ja" i brudens ställe. Att man gjorde den här förändringen var en ganska stark markering-även om den inte medförde att kvinnan blev jämställd med mannen i allt övrigt.
Jag tror-baserat på att jag personligen känner flera av "motståndarna till överlämning" både privat, och inte minst sedan ganska många år på BT-att du helt kan sluta oroa dig för att vi som inte vill se den sedan bli normen i Sverige, inte skulle fatta hur lång väg det är att gå innan vi kan tala om verklig jämställdhet och jämlikhet i vårt land.
Just därför är det ju helt befängt att ägna sig åt rent bakåtsträvande saker-inte minst i de situationer där man deklarera sin kärlek och stadfäster sitt förhållande offentligt.

Däremot är det solklart att vi kommit en bit på väg dels över tid, och dels i jämförelse med många andra länder.
Saker vi ändå HAR som är fina symboler för ett jämbördigt förhållande-jämlikhet alltså, är värdefulla och finns all anledning att bevara.
Seder och symboler som pekar på det rakt motsatta finns noll anledningar att ersätta dessa med.
Just att Sverige gansa unikt går båda tillsammans är det ett väldigt tydligt exempel som kyrkan dessutom verkligen med en tanke införde en gång.

Kyrkan får ofta skit för att inte förya sig och anpassa sig till samhället och nutiden. I de fall man faktiskt gått före tycker jag det vore väldigt trist om hela den tanken bara smetades ut, suddades bort och försvann med tiden, helt enkelt för att så många unga brudar antingen tror att det faktiskt är överlämningsmodellen som är det "gamla fina traditionella" eller tvärtom tycker att de ska göra något "eget och individuelt" fast det -som alltid -tenderar att istället vara ganska så precis likadant som alla andra också gör vid tiden för flugan i fråga.

Att jag hört upprepade gånger att bruden (för det brukar vara hon) skriker av sina lungors fulla, att "men JAG vill, och det är MIN dag och om prästen säger nej så PISS OFF" eller "Då tänker jag leta rätt på en präst som gör som jag vill" får mig att inse att det råder en fullständig brist på respekt för kyrkan som en plats dit man kommer för att delta i en vigselgudstjänst, utan man ser hela saken som sin ensak och en stund man har rätt att regissera som man vill utifrån egna idéer och nycker. Då tycker jag det är dags för en reality check och ett wake up call, för att uttrycka det milt. Numera är dt väl säkrast att säga det på engelska, så folk förstår...

Att ett bröllop innebär att man sammanför släkter, är väl förresten lika gammalt som äktenskapet självt. Det har det ju alltid gått ut på. Men tack och lov är det idag ett annat fokus på de två som faktiskt blir äkta makar, än på själva släktihopfogandet. Mindre business och mer kärlek så att säga. Det tycker jag är utomordentligt bra.

Emblas mamma, ta och kopiera dina senaste inlägg, lägg dem i ett worddokument och läs igenom dem i lugn och ro-för du behöver uppenbart lugna ner dig en smula för att klara av att se vad du faktiskt skriver och önskar ochllar folk och hur fruktansvärt illa det låter.

Dina inlägg kommer garanterat att tas bort och du åker förmodligen-helt berättigat på en varning vilket gör att du blir avstängd några dagar. När du varit det färdigt, föreslår jag att du tar vara chansen att visa dig vara människa nog att be om ursäkt förditt beteende. Utan undanflykter och bortförklaringar.

Gör du inte det, kommer jag att dra slutsatsen att det finns både ett och annat man kunde säga om ditt omdöme och isåfall också att i övrigt önska för dig som medmänniska, förälder och så vidare. Helt baserat på ditt eget uppträdande.

Så säger ingen oemotsagd till folk så länge jag har luft i lungorna. VET HUT KVINNA! jag har sällan hört på maken!

Angående att inte kunna få barn, så vet jag folk som gärna skulle slå ner dig om de hörde dig använda det som något att slå på en annankvinna för. GRÄSLIGT och det lägsta hittills under mina år här.

Jag tycker det var mycket bra och tydligt uttryckt!

Att det faktiskt förhåller sig på det viset -nämligen att prästen har sitt jobb och sina befogenheter, precis som en lärare utifrån skollagen och läroplanen har sin, en läkare sin, en väktare eller ett butiksbiträde, servitris eller vårditräde sina respektive ansvar och förhållningsregler, frihet och bestämmanderätt-innebär ju inte att man för den skull är en okänslig yrkesutövare som inte vill och förmår kommunicera med dem man möter i sitt jobb.

Att man inte är beredd att ändra på allt och inget hela tiden, eller tillmötesgår varjehanda krav, nyck eller idé, innebär heller inte att man är stelbent eller sitter på tvären. Det kan tvärtom handla om att man har något så sällsynt som integritet och att man tar sitt arbete på allvar i en större helhetsbild än på nivån att enskilda personer alltid måste vara nöjda. Ibland får man ta obehaget att somliga blir missnöjda och kanske både arga och otrevliga, för att man ska kunna se sig själv och sin arbetsgivare i spegeln. Det tror jag de flesta som arbetar i förhållande till människor fått erfara.

Du betalar ju ganska mycket skatt till en väldig massa fler saker i samhället. Det betyder på intet vis att du därför bestämmer på enskild nivå över hur saker och ting ska gå till  vare sig i trafiken-dit det går ganska mycket skatt, i skolan, eller vården, domstol eller för den delen vad du får lov att göra på allmän plats osv. Världen är helt enkelt inte sådan att du gör precis som du vill i någon vidare utsträckning. Det råder en total missuppfattning därvidlag måste jag säga i samhället i dagsläget. Man verkar tro att yttrande-och åsiktsfrihet, eller att man har bidragit med pengar på endera sättet innebär att man faktiskt gör som man vill. . Och man upplever sig kränkt så fort man inte får sin vilja fram.

Samtidigt verkar oerhört många ha glömt de vägar som finns för att man faktiskt ska kunna påverka. Nämligen att man deltar i de demokratiska processerna för att uttrycka sina åsikter och önskemål, lägga fram förslag och tycka till där det gör nytta. Man deltar hejvilt i debatter på nätet - det ska tyckas och kommenteras överallt, men oftast bara i just forum etc. Tycker man att något är alldeles åt skogen så finns det ju en riksdag och en regering vi själva röstat fram att vända sig till. De är valda att föra fram våra röster och lyssna på vad vi motionerar om för att fatta beslut som har folklig förankring.
Beslutsfattande sker hela tiden inom olika organisationer, och med mindre än att man faktiskt gör sig besväret att delta aktivt för att visa att något är viktigt för en, så kanske man får finna sig i vad andra beslutat. Eller välja ett annat alternativ.
Så, vill man ändra ditten eller datten i kyrkans värld, kanske man ska engagera sig?

Inte bete sig som att faktumet att man betalat skatt innebär att man har rätt att knata iväg och bestämma sig för att inkassera vad man tycker att man pröjsat för, utan att ens vara insatt i vad det är man faktiskt deltar i. En gudstjänst som sagt. Som kyrkan aldrig har lovat någon att sätta ihop efter eget huvud. Man har inte köpt sin stund i rampljuset och en scen för sin egen regi en viss tid. Som så väldigt många verkar tro.

(precis som att man bara för att man betraktar sig som kund någonstans inte innebär att man har rätt att bete sig precis hur som helst mot de människor som har som arbete att ge en service. kunden må ha en hel massa rätt, men inte att bete sig som jag sett oräkneliga exempel på under mitt yrkesliv. Men det är ett stickspår, så jag lämnar det därhän.)

Jag tycker det finns all anledning att berätta saker man vet och föra vidare sådant man faktiskt inser att alla inte vet. Som detta med buketten. Det lärde jag mig på floristutbildningen och sprider här på BT allt jag kan-för det är en kul sak att veta, även om man sedan själv bestämmer sin bukett. Det är kanske meningslöst vetande för många, men att veta varifrån en grej kommer och hur seden sett ut från början hör till det som berikar i livet anser jag. Så, numera vet Aleta och sprider vidare, liksom Aletas gamla etikettbok lärt mig en massa om hur det skulle gå till vid förlovningar etc förr. Det är ju hur kul som helst!

Och NEJ, jag tror faktiskt inte att "de flesta" vet att det inte alls är en Svensk företeelse med överlämning. För det är ju så många som förvånat undrar varför kyrkan skulle ha något emot att man är "gammeldags och traditionell". För övrigt verkar det finnas gott om folk som på allvar tror att vi i Svenska domstolar har en jury osv.
jag har inget emot influenser från andra länder i sig. Däremot är det sorgligt när man tapapr kontakten och kunskapen om hur det såg ut för bara några generationer sedan i ens egna hemland. Det blir historielöst och fattigt tycker jag.

Själv var jag för något år sedan på vigselgudstjänsten där en BT-kompis gifte sig efter att läääänge velat hit och dit om överlämningsdelen och upprört diskuterat i evigheter i trådarna på BT. Hon valde tillslut att gå med sin make och de var så fina!

Jag vet verkligen inte jättemycket om hur allt gick till, men jag såg ett program med Jan Guillo som handlade om historia och Arn-tiden, då han pratade om att brudloppet förr var något mycket riskabelt och att brudens tärnor även de beslöjades (det var alltså inte oskuldssymbolik utan en försiktighetsåtgärd med slöjan) för att förvilla de banditer som lurpassade. Brudrov var tydligen något ganska vanligt och lite "fritt fram" så länge hon inte hunnit äkta sin make. Eftersom hennes "ja" kunde uttalas av en man i hennes ställe så kan hon inte ha haft mycket att säga till om.
Jag skulle utifrån detta gissa att marskalkarna faktiskt tjänade som skydd och uppbackning vid mannens sida i den händelse det skullebli stridigheter. Brudens placering vid brudgummen beror förresten också den på det historiska faktum att brudgummen var beväpnad under själva vigseln-vilken ju skedde utanför kyrkan. Han va tvungen att kunna dra sitt svärd utan att råka skada bruden.
Efter vigselakten lades alla vapen i vapenhuset innan man gick in i kyrkan för att fira mässan.