Kalla fötter

Jag tror det är jäkligt vanligt att det blir så!
Det du kanske ska göra är att ventilera det med din blivande. Kanske går han i samma tankar? Det vet man aldrig.
Jag håller själv på att bli galen, vill å ena siden gifta mig nu i september, ha en billig buffé och låta alla ta med eget dricka. men jag VILL ju ha den där jättefina festen och de där dyra ringarna.

Men jag försöker tänka som så att det är långt kvar av livet. Du kan ha din trerätters middag på någon årsdag istället :)

Ta det lugnt bara och försök komma tillbaka till det roliga i det hela. Det är inte blodigt allvar,  det behöver inte vara perfekt och efter bröllopet kommer det fortfarande vara samma du och samma han. 
 Lycka till! 

Jag kan tillägga att jag då och då känner tvivel. Att bli fru låter så superseriöst och inte alls som jag, men så tänker jag på vad alternativet är. Vill jag göra slut? Nek jag vill faktiskt vara tillsammans med denne man resten av livet. Jag vill bygga ett hem tillsammans med honom och jag vill att vi ska åldras tillsammans. Och om vi nu ska leva tillsammans resten av livet då kan vi väl lika gärna gifta oss

Är det att du vill ha ett enkelt opretantiöst bröllop eller att du blir osäker på hela grejen med äktenskap?

Är lite trött när jag skriver, så du får förlåta frågan :)

Jag kan nämligen känna att det är så stort med just bröllop. Har alltid velat gifta mig så som jag just planerar. Alltså med många gäster, drömklänningen, stor fest osv osv (inget extremt men ändå)

Men ibland blir jag så stressad och nervös för alla måsten och planering att jag ibland önskar att vi hade bjudit de närmsta bara och haft en simpel men tokmysig bröllopsmiddag hemma i trädgården.

Inga nervösa nätter då man undrar över om man verkligen bokat allt, och fixat med allt. Usch, nu blir jag också nervös i skrivandets stund, haha....

Fundera i lugn och ro hur du vill ha det, pratat med din sambo. Allt kommer säkerligen lösa sig! :)
Lycka till.

Kalla fötter ush ja det var inget kul! Dom känslorna kom me jämna mellanrum inför bröllopet för mig. Hade jag inte haft så mkt att tänka på och planera hade jag nog haft det varje dag inför. Egentligen är det inte så konstigt att man blir rädd. Det är ju något stort och ska vara för alltid, är det ju tänkt iallafall! För mig var det så att jag fick tänka till, vill jag ha den här killen i min framtid, leva med, mår jag bra av honom? Om du svarar ja på dessa frågor så är det nog bara det att du e rädd och inte att du e osäker. Tycker som folk här att du ska prata med honom om det. Jag gjorde det och det hjälpte. Han hade inte alls kalla fötter någonggång och det hjälpte mig, att han var så säker. Även om din också skulle få kalla fötter så kan ni ju ha det tillsammans! =)

Natten innan för mig va hemsk. Mkt berodde nog också på att ja va såå trött och stressad. Men hade nog hemskaste kalla fötter dagen den dagen. Grät och va såå ledsen och panikslagen. Pratade med mina föräldrar och killen och så kändes det bättre. Sen däckade jag av ren utmattning! Dagen efter va helt fantastiskt och hade inga som helst såna känslor längre. =) 

Kommer bli bra ska du se. Kram

Undrar också om det är själva bröllopet eller äktenskapet som du ser som "en tokig grej". För äktenskap ÄR stort, det är ju inget man gör för att man vill göra en kul grej.

Men i övrigt håller jag med många andra här: det är lätt att få ångest när alla runt omkring en blir så hysteriska. Och du gifter dig ju inte för deras skull så låt dem hållas och låt det bli som du och din blicande vill ha det.

Nej, varken äktenskap eller giftermål ser jag som något oseriöst. Däremot är jag rädd/stressad/pressad över att jag ville ha ett enkelt bröllop men samtidigt vet jag att väldigt många människor skulle bli besvikna om vi rymde iväg och gjorde det på en sandstrand. Desutom som kontrollfreak känns det jättejobbigt att jag inte får styra 100% över allting.
Som ni säger så kommer det säkert att släppa men ibland måste man få gnälla lite. Det känns bra att höra att flera av er säga att ni haft detsamma.

Det är nog lätt att känna sådär. Själv så är vi väl ganska "färdiga" med det vi ska göra, vilket har gjort att vi börjat detaljgranska dukningen och annan dekoration och jag känner bara att "hjälp, det är för mycket!" Samtidigt så vill jag verkligen gifta mig med min man, men vägen dit är ju jobbig eftersom det innebär en hel del arbete. Jag förstår plötsligt de som väljer att anlita en bröllopskoordinator. Fast jag som också kontrollerar allt tusen gånger hade säkert inte fixat det heller.

Kan ni göra på något vis så att det blir tydligt hur enkelt ni vill ha det? Jag menar, inbjudningskort, informationsblad etc kan vara bra sätt att visa vad man vill och man slipper ta det "face to face" med alla. 

...börjar också få kalla fötter.
Vi ska ha kyrkbröllop, inbjudningarna är inskickade och det blir fest efteråt.
Nu har det hänt saker....familjegräl. Vi tror att vi bara vill strunta i allt och istället ha ett litet borgerligt med några nära o kära.

Kan man ställa in bröllop?????Känns bara jobbigt just nu.

Det är så mycket press och måsten kring bröllop som det är lätt att påverkas av. Inte blir det lättare av att många i ens omgivning har åsikter och tankar kring hur ett bröllop ska se ut. Det är dyr mat, en lyxig resa, vacker klänning, världens bukett, lekar, pyssel och program som verkligen MÅSTE vara på ett visst sätt! Vi vill ha en enkel fest med buffemat som vi gör själva, egengjorda tårtor och en klänning jag ärvt av svärmor. Visst har vi mött motstånd från vissa och min sambo har ibland nojat över att vissa kanske kommer reagera och att det inte ska vara "ett riktigt bröllop". 

Försök släppa allt det. Det är en fest för att fira er kärlek, för att umgås med dom som är viktiga och ett tillfälle då ni ska vigas. Varken mer eller mindre! Låt dig inte stressas av alla föreställningar eller måsten. Det finns inga måsten förutom hindersprövningen, vigselförrättare och ring. Gör det personligt, gör det av kärlek och umgås med dom som är viktiga för er. Ha skoj!

Det var ett tag sedan jag skrev inlägget och har kommit över de mesta av stress/nervositeten.

Jag försöker tänka att om man väljer ett ganska enkelt bröllop så har man åtminstone chansen att göra om det tex när man firar tio år tillsammans, eller kanske fem år om man vill skynda sig :D

Jag tror också att det blir mer personligt om man väljer att tex bara ha närmsta familjen närvarande. :D