Jag kommer nog aldrig få gifta mig =(

Till dig TS: Läs gärna mitt senaste svar i tråden "han förstår inte vitsen", då klarnar det i många fall. Tycker att männen faktiskt också får kompromissa, hur kan de tycka att det är värt det att leva med en ledsen och bitter tjej som bara väntar och väntar utan att något händer? Jag friade själv och det är det bästa jag gjort, han säger att han säkert hade friat nån gång, typ om fem år eller så. Men nu är vårt förhållande bättre än någonsin och han erkänner att det här med bröllopet är en jättebra idé, inte minst för att han fått en gladare och roligare tjej på köpet. (Bridezilla-fasoner har jag aktivt försökt undvika, glädje och positiv förväntan genomsyrar planeringen.) 

Självklart har vi tjejer också ett ansvar, man kan inte vara ledsen över att han inte vill gifta sig och senare bli sur för att han inte styr upp Det Perfekta Frieriet eller Drömbröllopet för >200 000 kr. Sunt förnuft, omtanke och kompromisser är receptet enligt mitt sätt att se på saken. Ofta kan man ju lita på magkänslan, har man hittat Den Rätte/Den Rätta brukar allt sånt där lösa sig, att knyta starka band till varann och att skaffa barn ihop är ju det som de flesta (seriösa) relationer går ut på. Detta ska vara naturliga steg och det är bara sorgligt att det kantas av en massa fördomar och skräckscenarion. Man behöver faktiskt inte känna sig "kvävd" och kvinnor behöver inte bli bridezillas eller hormon-monster under graviditeten.

Fast jag menar förstås inte att alla MÅSTE gifta sig eller MÅSTE skaffa barn, är paret överens om att låta bli är det ju en helt annan sak. I mitt inlägg utgår jag från att den ena parten vill mer än den andre samt att man verkligen älskar varann och har bestämt sig för att leva ihop.