Pappas ring!?

Jag hade absolut tagit emot den. Erbjuder han den så utgår jag från att han vill att du ska ha den. Det kanske betyder jättemycket för honom om du tar emot den och till och med skulle göra honom ledsen om du sa nej?

Om jag hade gillat ringen så hade jag tagit emot den utan att tveka!
Den skulle för mig ha betytt "dubbelt så mycket" som en ny ring om ni förstår hur jag menar...

Ja så kanske det är! Har inte tänkt på det så...

Det är ju precis så det är! Det skulle betyda så mycket för mig! Han har haft det så tufft med min mammas bortgång och ja det har vi väl alla... men jag har nog trott att han ville hålla kvar vid den som ett slags minne efter henne.

Min sambo och jag hade tänkt att köpa vanliga släta silverringar i brist på mer pengar och hans ring ser ju ut som just en sån, fast det är vitguld, så ja jag gillar ringen, slät och enkel men full med nostalgi och betydelse!

Jag kanske är lite väl blödig men jag blir tårögd när jag läser detta!!
Men jisses vad fint av din pappa! Och vad stort det måste kännas :O
Jag skulle bli helt överväldigad om min mamma eller pappa erbjöd sin vigselring till mig.. Men förstår också de tvekande känslorna.. Jag skulle, i ditt fall ta emot den.. I mitt fall däremot där mina föräldrar är skilda skulle det kännas mindre bra x)

Ta den!
Det verkar vara rätt för både dig och din pappa!

Min man har min farfars ring och vi ändrade gravyren så att det står farmor och farfars initialer och deras årtal. Efter det kommer våra initialer och årtal och det finns plats för en liknande gravyr till för framtiden .
Men kolla med honom innan ni ändrar gravyren om ni alls ska göra det. 

Ja det är nog det finaste någon gjort för mig nästan... jag känner mig så hedrad av att han erbjöd sig! Men det är ju just det som gör så ont i hjärtat att det är deras vigselring... dom gifte sig 1962 och levde ihop tills hon gick bort för några år sedan och jag vet hur mycket den ringen betyder för honom. Självklart kan jag inte tänka mig en bättre ring, ingen ring (inte ens någon som är värd miljoner) skulle kunna vara bättre! Just därför känns det lite svårt att tacka ja... men med den ringen skulle jag ju inte bara tänka på mig och min man utan även på mina älskade föräldrar, varav en jag förlorade när både hon och jag var alldeles för unga.

Jag vill inte ändra deras gravyr... utan hoppas i så fall att det kan finnas plats för en liten gravyr till kanske bara vårt datum eller våra initialer och datum... det står idag min mors namn och deras datum och det vill jag bära närmast hjärtat... nästan mer viktigt än vårt eget datum som man kanske i så fall kan skriva i vår förlovningsring tillsammans med förlovningsdatumet? Eller låter det helt koko?

Inte alls. Gör precis så som känns bäst. Jag tror att du kommer att ångra dig om du inte tar ringen. 
Även för din pappa blir det ju betydelsefullt.

Man behöver inte ändra gravyren alls. Min man har en ring till förutom farfars och det är pappas gamla ingenjörsring som vi hade som förlovningsring. Den har vi inte graverat om.  

Nu när vi ändå har uppe min mamma på tapeten tänkte jag hör med er andra hur ni hade gjort på festen. Jag vill på något vis ha med henne i festplaneringen. Har funderat på att antingen ha en plats vid bordet för henne... men misstänker att vissa kanske tycker det känns hemskt med en tom stol där hon skulle ha suttit... eller kanske ett vackert foto på henne någonstans med lite fina ljus...

Någon som haft något liknande eller varit på något bröllop med något liknande? Vill gärna ha lite tips och vackra förslag som inte sänker stämningen men visar min kärlek till min mor! Det känns så otroligt jobbigt att inte ha min mor med mig både under bröllopet och inte minst under själva planeringen... vem skall man visa sin klänning för? Vem kan man fråga om råd? Ja ni vet alla såna där saker... Har ingen annan släkting direkt som kan ta hennes roll... då jag är sladdbarn vilket gör att alla mina mor och far föräldrar är bortgångna dom med... tur att man har vänner då, men det är ju såklart inte riktigt samma sak, tyvärr...

Nu ska jag inte deppa ihop totalt:) Det är ju såhär livet är!