Pappas ring!?

Jag frågade min mamma om hon hade kvar sina ringar från då hon och min pappa var gifta, skilda nu men min mamma har utmärkt smyckessmak  Hon lovade att gräva fram dem och om tycke skulle uppstå mellan mig och ringarna skulle ja få dem. Morbid? vet ej :P

Jag har också förlorat min mamma och känner igen dina känslor... jag har ingen att dela planeringen med utan bollar med mig själv. Och här på BT och så klart med min blivande då men vissa grjer är ju inte lika intressant för honom... hur man hittar de ultimata skorna eller dekorationer tex. (Han bryr sig mest om festen, dryck o maten o själva vigseln. Småsaker o detaljer e inte lika spännande hehe) 

Angående dina tankar kring att ha mamma närvarande på nåt sätt på festen: Vi kommer inte att ha en tom stol, det skulle vara väldigt trist för min m2b och svärfar att ha en tom stol o ett glapp mellan sig och att sväris inte får nån bordsdam heller... Min "mammas plats" överlämnar jag till pappas nya kvinna som han nu är sambo med. Hon är jättego och det känns inte konstigt alls att hon ska sitta där. Mamma finns med i allas våra hjärtan ändå. Jag skulle inte trivas med en tom stol som står gapande och ständigt påminner om tomheten när man ska ha en glad och fantastisk dag. Mamma kommer förmodligen få vara med på ett foto. Jag kommer att ha lite bord vid sidan av längs väggar o så med dekorationer, skrivmaskin och gästbok mm på ett sådant bord kommer jag nog att ställa ett gamalt foto från när hon tog sin sköterskeexamen. Passar även i övrig vintagestil med ett gammal foto. På så vis är hon inte glömt men det blir in te lika "in your face" som en tom stol kan upplevas. Vissa kanske tom kan uppleva det som obehagligt m en tom stol?

Men du ska absolut känna efter hur du själv vill göra och vad som passar er bäst! Det är inte fel att lämna en tom stol om man tycker att det känns bra, men för mig känns det inte bra, därför kommer vi inte att göra så.

Men som sagt känner igen dina funderingar, verkar som att många bollar idéer med och har sina mammor som stöd i planeringen... Ibland blir man avundsjuk när man hör om mamma-dotter grejer.. men jag har en fantastisk pappa i alla fall och är väldigt glad för det.

Jättefint av din pappa att han vill att du ska ha ringen. Tycker absolut att du ska ta emot den :)

Kram

Dagen efter vårt bröllop så tog jag min bukett och spred blommorna i vattnet vid strandkanten där vi vigdes. Bara jag och minnet av min pappa och min bror.

Din mamma finns i ditt hjärta och du behöver inte bevisa för någon att hon är med. Alla som kände henne kommer automatiskt att skänka henne en tanke också, det är svårt att låta bli.
En tom stol skulle inte kännas bra och det tror jag inte att din mamma hade gillat heller.

Om det är viktigt för dig att visa alla just den dagen att du saknar henne, så kan du t ex tända ett ljus eller så. Man behöver inte säga en massa och förklara.

 

Jag har turen att ha min mamma med på mitt bröllop, men däremot inte min älskade morfar.
Mina tärnor ska liljekonvaljbuketter som var hans favoritblomma som han plockade massor av när de blommade. En symbol som bara de närmaste vet.

Att du ska använda din pappas vigselring som din mamma faktiskt satt på hans finger en gång i tiden är ju också ett litet tecken på att hon är delaktig.

Vi skall inte ha traditionell bordsplacering med honörsbord och så utan mer café kännsla med många små bord. Jag och min sambo tänkte sitta själva vid ett litet bord och ha två toma stolar mittemot oss så att vem som helst kan sätta sig där under kvällen och prata med oss. Men ja det blir nog kanske lite väl starkt med en tom stol vid något bord som reserverats för mamma.

Känner absolut att jag på något sätt vill ha henne med denna dag, jag vet hur mycket den dagen skulle betytt för henne om hon levde... men kan inte komma på hur jag bäst skall få ihop det så att det inte känns som att det blir ett altare för henne... Men ett vackert foto och lite ljus på en fin plats kanske får räcka...

Ja det är en stor saknad att inte få ha henne med! Min pappa är helt underbar han också, men inte direkt den typen av person som klivit fram som den starka föräldern i och med hennes bortgång utan det är nog mer jag som fått kliva fram och driva honom framåt. Jag känner mig djupt rörd av att han erbjöd mig sin vigselring och ju mer ni alla skriver att jag borde ta den ju mer känner jag att jag kommer göra det! Det skulle ju som sagt kännas så mycket större att få ha deras ring som min.

Den kanske största sorgen just nu är att jag träffade min blivande man ungefär ett halvår efter att mamma gått bort och han har således aldrig träffat henne... känns ibland som att han aldrig riktigt kommer förstå vem jag är eftersom han aldrig sett var jag kommer ifrån men det sitter ju bara i mitt huvud:)

Min pappa har ockdå tragiskt gått bort. Bär hans vigselring :) Vet att han skullle  tyckt om det!

Trodde inte på något förrän jag träffade ett medium.
Jäklar vad pricksäker hon var.
Hon berättade även hans ovanliga namn för oss.
Man kan inte gissa sig till namnet.
Hon visst inget om oss .
En hög med budskap kom fram, som endast vi och pappa kunde känna till.
Så klart att du ska duka till din mamma om du känenr för det :)
Det hade jag gjort!

Aleta, vad har hänt dina älskade?
Kram på er!

vi kommer för att det inte ska bli alltför altaraktigt att ha lite andra foton med, gamla bröllopsfoton på våra far o morföräldrar plus lite stilleben i vintagestil, typ gamla böcker o notpapper och nån blomma. Då blir det liksom att fotot på henne smälter ihop med dekorationerna och blir ett stilleben tillsammans.

Förstår dina tankar kring att din blivande aldrig fick träffa henne eftersom ens föräldrar bidragit starkt i formandet  till den man är idag. Jag hade "tur", min blivande och jag hade varit tillsammans i 1,5 år när min mamma valde att avsluta sitt liv. Så han fick träffa henne och vet hur hon var och har även varit med under hela sorgeprocessen från dag ett och det känns tryggt och bra. Men min bror t ex har träffat en tjej efter händelserna och hon har ju inte träffat vår mamma. Men jag tror nog att din blivande ändå kan förstå vem du är och han föstår vem du är idag. Allt kring personens förflutna kan man ju aldrig heller få 100% insikt i för då borde man ju växt upp sida vid sida i så fall. Man får helt enkelt göra sitt bästa för att försöka förstå varndras personer ändå. Och alla har "stängda rum" som någon kanske aldrig kommer in i även fast man varit med från början och under jobbiga processer i livet och känner till personens hela historia..
Men jag förstår din känsla kringa att du vill att han ska "veta historien" o ha mött din mamma osv. Men även fast han hade gjort det är det inte säkert att det skulle göra nån skillnad. Jag tror ändå att han gör sitt bästa i att förstå hela dig även fast han inte hann träffa henne. Du kan försöka berätta om henne och om hur hon var och vad ni brukade göra tillsammans? Om du kommer att tänka på ett minne om henne, berätta om det för honom. Jag tror han vill höra det, för han vill nog veta vad du tänker och känner....

Vet inte om jag riktigt kan förmedla vad jag menar riktigt för formuleringarna o orden räcker inte riktigt men jag hoppas du förstår nåt av det jag skriver... och att det kan stötta på något vis...  

Ja det skulle kanske kunna vara ett fint alternativ... varken mina mor eller farföräldrar lever ju heller så det kan bli en liten gammaldags bröllopshörna med mina föräldrars och deras föräldrars bröllopsfoton. Ingen dum idé! På så vis får ju alla var med som jag skulle velat var där:)

Ja det är klart att min blivande man känner mig, även om jag inte kan fullt ut förklara hur min mamma var... det är väl bara en känsla i mitt huvud. Jag träffade min sambo mitt under den värsta sorgeprocessen så på sätt och vis vet han väl ändå väldigt mycket om vår familj... väldigt förundransvärt egentligen att han inte flydde sin kos, med tanke på vilken labil och tungsint person jag var då periodvis, men det är ju därför jag gifter mig med honom, han har funnits kvar i stunder då jag inte klandrat honom i fall han sprungit... han är verkligen den finaste!

Jag försöker berätta för honom om henne, men det är svårt att återge och ibland undrar jag om jag ens mins vissa saker som de verkligen var...

Tusen tack för dina värmande ord, det är onekligen i stunder som denna som saknaden är som störst och gör sig påmind. Synd att något som egentligen är så vackert och roligt letar upp det mest smärtsamma i hjärtat.

Min mamma dog för 18 år sedan och min pappa dog för två månader sedan. Sörjer honom oerhört...mer än vad ord kan beskriva.
Jag gifte mig -06 och min pappa närvarade. Fantastiskt minne!
Min ring är egendesignad och innehåller bland annat: Min mammas vigselring och min pappas förlovningsring...
Jag säger TA ABSOLUT EMOT DENNA GÅVA! Livet kommer att fortsätta efter dina föräldrars död och den ringen kommer att betyda oerhört mycket för dig...kan jag tro!
/Lady

TS: vilken fantastiskt gåva din pappa ger dig! Så underbart och så sorgligt på en gång! Tänk vad underbart att få bära en sån ring, då kommer alltid att ha din mamma med dig var du än går (har du ju nu också såklart, men att ha symbolen för dina föräldrars kärlek med dig hela tiden)! Klart att du ska ta emot den gåvan
När våra vänner gifte sig för 3 år sedan (tjejens mamma gick bort för 10 år sedan) så gjorde dom så att prästen tände ett ljus för hennes mamma och sa några väl valda ord om mamman...det var så sorgligt men ändå ett fint sätt att få med mamman och så var dom vid graven innan vigseln och "berättade för mamman att det var deras bröllopsdag" som våra vänner sa. Och dom har som "tradition" att alltid åka till graven och berätta alla större nyheter för mamman först "så att hon ska veta hur viktig hon är så hon inte tror att vi glömmer bort henne" som dom brukar säga.