Pappas ring!?

frallan skrev 2011-02-19 14:43:55 följande:

Nu när vi ändå har uppe min mamma på tapeten tänkte jag hör med er andra hur ni hade gjort på festen. Jag vill på något vis ha med henne i festplaneringen. Har funderat på att antingen ha en plats vid bordet för henne... men misstänker att vissa kanske tycker det känns hemskt med en tom stol där hon skulle ha suttit... eller kanske ett vackert foto på henne någonstans med lite fina ljus...

Någon som haft något liknande eller varit på något bröllop med något liknande? Vill gärna ha lite tips och vackra förslag som inte sänker stämningen men visar min kärlek till min mor! Det känns så otroligt jobbigt att inte ha min mor med mig både under bröllopet och inte minst under själva planeringen... vem skall man visa sin klänning för? Vem kan man fråga om råd? Ja ni vet alla såna där saker... Har ingen annan släkting direkt som kan ta hennes roll... då jag är sladdbarn vilket gör att alla mina mor och far föräldrar är bortgångna dom med... tur att man har vänner då, men det är ju såklart inte riktigt samma sak, tyvärr...

Nu ska jag inte deppa ihop totalt:) Det är ju såhär livet är!

Jag har också förlorat min mamma och känner igen dina känslor... jag har ingen att dela planeringen med utan bollar med mig själv. Och här på BT och så klart med min blivande då men vissa grjer är ju inte lika intressant för honom... hur man hittar de ultimata skorna eller dekorationer tex. (Han bryr sig mest om festen, dryck o maten o själva vigseln. Småsaker o detaljer e inte lika spännande hehe)

Angående dina tankar kring att ha mamma närvarande på nåt sätt på festen: Vi kommer inte att ha en tom stol, det skulle vara väldigt trist för min m2b och svärfar att ha en tom stol o ett glapp mellan sig och att sväris inte får nån bordsdam heller... Min "mammas plats" överlämnar jag till pappas nya kvinna som han nu är sambo med. Hon är jättego och det känns inte konstigt alls att hon ska sitta där. Mamma finns med i allas våra hjärtan ändå. Jag skulle inte trivas med en tom stol som står gapande och ständigt påminner om tomheten när man ska ha en glad och fantastisk dag. Mamma kommer förmodligen få vara med på ett foto. Jag kommer att ha lite bord vid sidan av längs väggar o så med dekorationer, skrivmaskin och gästbok mm på ett sådant bord kommer jag nog att ställa ett gamalt foto från när hon tog sin sköterskeexamen. Passar även i övrig vintagestil med ett gammal foto. På så vis är hon inte glömt men det blir in te lika "in your face" som en tom stol kan upplevas. Vissa kanske tom kan uppleva det som obehagligt m en tom stol?

Men du ska absolut känna efter hur du själv vill göra och vad som passar er bäst! Det är inte fel att lämna en tom stol om man tycker att det känns bra, men för mig känns det inte bra, därför kommer vi inte att göra så.

Men som sagt känner igen dina funderingar, verkar som att många bollar idéer med och har sina mammor som stöd i planeringen... Ibland blir man avundsjuk när man hör om mamma-dotter grejer.. men jag har en fantastisk pappa i alla fall och är väldigt glad för det.

Jättefint av din pappa att han vill att du ska ha ringen. Tycker absolut att du ska ta emot den :)

Kram

Zelmah

Äldre 20 Feb 15:08

#17

frallan skrev 2011-02-20 12:26:53 följande:

Känner absolut att jag på något sätt vill ha henne med denna dag, jag vet hur mycket den dagen skulle betytt för henne om hon levde... men kan inte komma på hur jag bäst skall få ihop det så att det inte känns som att det blir ett altare för henne... Men ett vackert foto och lite ljus på en fin plats kanske får räcka...

Ja det är en stor saknad att inte få ha henne med! Min pappa är helt underbar han också, men inte direkt den typen av person som klivit fram som den starka föräldern i och med hennes bortgång utan det är nog mer jag som fått kliva fram och driva honom framåt. Jag känner mig djupt rörd av att han erbjöd mig sin vigselring och ju mer ni alla skriver att jag borde ta den ju mer känner jag att jag kommer göra det! Det skulle ju som sagt kännas så mycket större att få ha deras ring som min.

Den kanske största sorgen just nu är att jag träffade min blivande man ungefär ett halvår efter att mamma gått bort och han har således aldrig träffat henne... känns ibland som att han aldrig riktigt kommer förstå vem jag är eftersom han aldrig sett var jag kommer ifrån men det sitter ju bara i mitt huvud:)

vi kommer för att det inte ska bli alltför altaraktigt att ha lite andra foton med, gamla bröllopsfoton på våra far o morföräldrar plus lite stilleben i vintagestil, typ gamla böcker o notpapper och nån blomma. Då blir det liksom att fotot på henne smälter ihop med dekorationerna och blir ett stilleben tillsammans.

Förstår dina tankar kring att din blivande aldrig fick träffa henne eftersom ens föräldrar bidragit starkt i formandet till den man är idag. Jag hade "tur", min blivande och jag hade varit tillsammans i 1,5 år när min mamma valde att avsluta sitt liv. Så han fick träffa henne och vet hur hon var och har även varit med under hela sorgeprocessen från dag ett och det känns tryggt och bra. Men min bror t ex har träffat en tjej efter händelserna och hon har ju inte träffat vår mamma. Men jag tror nog att din blivande ändå kan förstå vem du är och han föstår vem du är idag. Allt kring personens förflutna kan man ju aldrig heller få 100% insikt i för då borde man ju växt upp sida vid sida i så fall. Man får helt enkelt göra sitt bästa för att försöka förstå varndras personer ändå. Och alla har "stängda rum" som någon kanske aldrig kommer in i även fast man varit med från början och under jobbiga processer i livet och känner till personens hela historia..
Men jag förstår din känsla kringa att du vill att han ska "veta historien" o ha mött din mamma osv. Men även fast han hade gjort det är det inte säkert att det skulle göra nån skillnad. Jag tror ändå att han gör sitt bästa i att förstå hela dig även fast han inte hann träffa henne. Du kan försöka berätta om henne och om hur hon var och vad ni brukade göra tillsammans? Om du kommer att tänka på ett minne om henne, berätta om det för honom. Jag tror han vill höra det, för han vill nog veta vad du tänker och känner....

Vet inte om jag riktigt kan förmedla vad jag menar riktigt för formuleringarna o orden räcker inte riktigt men jag hoppas du förstår nåt av det jag skriver... och att det kan stötta på något vis...

Zelmah

Äldre 20 Feb 19:42

#22

frallan skrev 2011-02-20 15:55:11 följande:

Ja det skulle kanske kunna vara ett fint alternativ... varken mina mor eller farföräldrar lever ju heller så det kan bli en liten gammaldags bröllopshörna med mina föräldrars och deras föräldrars bröllopsfoton. Ingen dum idé! På så vis får ju alla var med som jag skulle velat var där:)

Ja det är klart att min blivande man känner mig, även om jag inte kan fullt ut förklara hur min mamma var... det är väl bara en känsla i mitt huvud. Jag träffade min sambo mitt under den värsta sorgeprocessen så på sätt och vis vet han väl ändå väldigt mycket om vår familj... väldigt förundransvärt egentligen att han inte flydde sin kos, med tanke på vilken labil och tungsint person jag var då periodvis, men det är ju därför jag gifter mig med honom, han har funnits kvar i stunder då jag inte klandrat honom i fall han sprungit... han är verkligen den finaste!

Jag försöker berätta för honom om henne, men det är svårt att återge och ibland undrar jag om jag ens mins vissa saker som de verkligen var...

Tusen tack för dina värmande ord, det är onekligen i stunder som denna som saknaden är som störst och gör sig påmind. Synd att något som egentligen är så vackert och roligt letar upp det mest smärtsamma i hjärtat.

Ja, tänk vilka fina män vi har som har stannat hos oss i så stormiga och jobbiga tider. De flesta hade nog lagt bena på ryggen i en sådan situation... Min blivande har heller inte haft det lätt med mitt labila humör under allt sorgeprocessande. Som tur är är jag lite mer stabil idag och det blir väl bättre och bättre tror jag. Men ibland är jag rädd för att jag inte bearbetat tillräckligt. Kan oxå känna igen mig i det du beskriver om att minnet sviker en. Jag kan ibland känna att jag minns förvånansvärt lite och undrar om det är mitt undermedvetna som raderar bort minnena för att det blir för jobbigt... Vet inte men ibland känns det så.. och när jag kommer o tänka på henne så blir det så ledsamt att jag skjuter bort tankarna och tänker att jag kan vara ledsen en annan dag... har inte tid att sörja mer... i dagens samhälle kan man inte vara svag eller sjuk då e man en looser typ.. man ska va en fighter som aldrig tappar garden ungefär... annars får man skylla sig själv..Så kan jag känna ibland... men nu svävar jag ut.. Men vi får försöka bolla här på BT vi som inte har föräldrar att bolla med. Och vi är inte ensamma i allafall. Det finns fler som mistat sina föräldrar för tidigt.. Men vad jag ofta saknar är att jag aldrig fick ha ett vuxet liv att dela med mamma.. Jag hade visserligen flyttat hemifrån när hon dog men jag var ändå knappt 20 och ibland önskar jag att man bara fick en dag nu som vuxen tillsammans med henne... och att hon kunde träffa sina blivande barnbarn mm..

Pappas ring!?

INNEHÅLL