Pappas ring!?

Jag hade absolut tagit emot den. Erbjuder han den så utgår jag från att han vill att du ska ha den. Det kanske betyder jättemycket för honom om du tar emot den och till och med skulle göra honom ledsen om du sa nej?

Om jag hade gillat ringen så hade jag tagit emot den utan att tveka!
Den skulle för mig ha betytt "dubbelt så mycket" som en ny ring om ni förstår hur jag menar...

Jag kanske är lite väl blödig men jag blir tårögd när jag läser detta!!
Men jisses vad fint av din pappa! Och vad stort det måste kännas :O
Jag skulle bli helt överväldigad om min mamma eller pappa erbjöd sin vigselring till mig.. Men förstår också de tvekande känslorna.. Jag skulle, i ditt fall ta emot den.. I mitt fall däremot där mina föräldrar är skilda skulle det kännas mindre bra x)

Ta den!
Det verkar vara rätt för både dig och din pappa!

Min man har min farfars ring och vi ändrade gravyren så att det står farmor och farfars initialer och deras årtal. Efter det kommer våra initialer och årtal och det finns plats för en liknande gravyr till för framtiden .
Men kolla med honom innan ni ändrar gravyren om ni alls ska göra det. 

Jag har också förlorat min mamma och känner igen dina känslor... jag har ingen att dela planeringen med utan bollar med mig själv. Och här på BT och så klart med min blivande då men vissa grjer är ju inte lika intressant för honom... hur man hittar de ultimata skorna eller dekorationer tex. (Han bryr sig mest om festen, dryck o maten o själva vigseln. Småsaker o detaljer e inte lika spännande hehe) 

Angående dina tankar kring att ha mamma närvarande på nåt sätt på festen: Vi kommer inte att ha en tom stol, det skulle vara väldigt trist för min m2b och svärfar att ha en tom stol o ett glapp mellan sig och att sväris inte får nån bordsdam heller... Min "mammas plats" överlämnar jag till pappas nya kvinna som han nu är sambo med. Hon är jättego och det känns inte konstigt alls att hon ska sitta där. Mamma finns med i allas våra hjärtan ändå. Jag skulle inte trivas med en tom stol som står gapande och ständigt påminner om tomheten när man ska ha en glad och fantastisk dag. Mamma kommer förmodligen få vara med på ett foto. Jag kommer att ha lite bord vid sidan av längs väggar o så med dekorationer, skrivmaskin och gästbok mm på ett sådant bord kommer jag nog att ställa ett gamalt foto från när hon tog sin sköterskeexamen. Passar även i övrig vintagestil med ett gammal foto. På så vis är hon inte glömt men det blir in te lika "in your face" som en tom stol kan upplevas. Vissa kanske tom kan uppleva det som obehagligt m en tom stol?

Men du ska absolut känna efter hur du själv vill göra och vad som passar er bäst! Det är inte fel att lämna en tom stol om man tycker att det känns bra, men för mig känns det inte bra, därför kommer vi inte att göra så.

Men som sagt känner igen dina funderingar, verkar som att många bollar idéer med och har sina mammor som stöd i planeringen... Ibland blir man avundsjuk när man hör om mamma-dotter grejer.. men jag har en fantastisk pappa i alla fall och är väldigt glad för det.

Jättefint av din pappa att han vill att du ska ha ringen. Tycker absolut att du ska ta emot den :)

Kram

vi kommer för att det inte ska bli alltför altaraktigt att ha lite andra foton med, gamla bröllopsfoton på våra far o morföräldrar plus lite stilleben i vintagestil, typ gamla böcker o notpapper och nån blomma. Då blir det liksom att fotot på henne smälter ihop med dekorationerna och blir ett stilleben tillsammans.

Förstår dina tankar kring att din blivande aldrig fick träffa henne eftersom ens föräldrar bidragit starkt i formandet  till den man är idag. Jag hade "tur", min blivande och jag hade varit tillsammans i 1,5 år när min mamma valde att avsluta sitt liv. Så han fick träffa henne och vet hur hon var och har även varit med under hela sorgeprocessen från dag ett och det känns tryggt och bra. Men min bror t ex har träffat en tjej efter händelserna och hon har ju inte träffat vår mamma. Men jag tror nog att din blivande ändå kan förstå vem du är och han föstår vem du är idag. Allt kring personens förflutna kan man ju aldrig heller få 100% insikt i för då borde man ju växt upp sida vid sida i så fall. Man får helt enkelt göra sitt bästa för att försöka förstå varndras personer ändå. Och alla har "stängda rum" som någon kanske aldrig kommer in i även fast man varit med från början och under jobbiga processer i livet och känner till personens hela historia..
Men jag förstår din känsla kringa att du vill att han ska "veta historien" o ha mött din mamma osv. Men även fast han hade gjort det är det inte säkert att det skulle göra nån skillnad. Jag tror ändå att han gör sitt bästa i att förstå hela dig även fast han inte hann träffa henne. Du kan försöka berätta om henne och om hur hon var och vad ni brukade göra tillsammans? Om du kommer att tänka på ett minne om henne, berätta om det för honom. Jag tror han vill höra det, för han vill nog veta vad du tänker och känner....

Vet inte om jag riktigt kan förmedla vad jag menar riktigt för formuleringarna o orden räcker inte riktigt men jag hoppas du förstår nåt av det jag skriver... och att det kan stötta på något vis...  

Min mamma dog för 18 år sedan och min pappa dog för två månader sedan. Sörjer honom oerhört...mer än vad ord kan beskriva.
Jag gifte mig -06 och min pappa närvarade. Fantastiskt minne!
Min ring är egendesignad och innehåller bland annat: Min mammas vigselring och min pappas förlovningsring...
Jag säger TA ABSOLUT EMOT DENNA GÅVA! Livet kommer att fortsätta efter dina föräldrars död och den ringen kommer att betyda oerhört mycket för dig...kan jag tro!
/Lady

TS: vilken fantastiskt gåva din pappa ger dig! Så underbart och så sorgligt på en gång! Tänk vad underbart att få bära en sån ring, då kommer alltid att ha din mamma med dig var du än går (har du ju nu också såklart, men att ha symbolen för dina föräldrars kärlek med dig hela tiden)! Klart att du ska ta emot den gåvan
När våra vänner gifte sig för 3 år sedan (tjejens mamma gick bort för 10 år sedan) så gjorde dom så att prästen tände ett ljus för hennes mamma och sa några väl valda ord om mamman...det var så sorgligt men ändå ett fint sätt att få med mamman och så var dom vid graven innan vigseln och "berättade för mamman att det var deras bröllopsdag" som våra vänner sa. Och dom har som "tradition" att alltid åka till graven och berätta alla större nyheter för mamman först "så att hon ska veta hur viktig hon är så hon inte tror att vi glömmer bort henne" som dom brukar säga.

Ja, tänk vilka fina män vi har som har stannat hos oss i så stormiga och jobbiga tider. De flesta hade nog lagt bena på ryggen i en sådan situation... Min blivande har heller inte haft det lätt med mitt labila humör under allt sorgeprocessande. Som tur är är jag lite mer stabil idag och det blir väl bättre och bättre tror jag. Men ibland är jag rädd för att jag inte bearbetat tillräckligt. Kan oxå känna igen mig i det du beskriver om att minnet sviker en. Jag kan ibland känna att jag minns förvånansvärt lite och undrar om det är mitt undermedvetna som raderar bort minnena för att det blir för jobbigt... Vet inte men ibland känns det så.. och när jag kommer o tänka på henne så blir det så ledsamt att jag skjuter bort tankarna och tänker att jag kan vara ledsen en annan dag... har inte tid att sörja mer... i dagens samhälle kan man inte vara svag eller sjuk då e man en looser typ.. man ska va en fighter som aldrig tappar garden ungefär... annars får man skylla sig själv..Så kan jag känna ibland... men nu svävar jag ut.. Men vi får försöka bolla här på BT vi som inte har föräldrar att bolla med. Och vi är inte ensamma i allafall. Det finns fler som mistat sina föräldrar för tidigt.. Men vad jag ofta saknar är att jag aldrig fick ha ett vuxet liv att dela med mamma.. Jag hade visserligen flyttat hemifrån när hon dog men jag var ändå knappt 20 och ibland önskar jag att man bara fick en dag nu som vuxen tillsammans med henne... och att hon kunde träffa sina blivande barnbarn mm..

Tanken var att vi skulle använda min mammas ringar från då hon var gift med min pappa.
Dom är omgjorda till tunga (så tunga att dom är obrukbara) örhängen, så vi skulle få lov att smälta ner dom och forma om dom. Men det var i alla fall tanken.
Min mamma lever ÄN, men vi vet inte om hon lever den dag vi gifter oss då hon är väldigt dålig. Så detta hade varit ett sätt att låta henne liksom "följa med" även om hon inte fysiskt finns kvar.

Tyvärr kan vi inte hitta ringarna, hur vi än letar. Vi vet vart dom VAR innan mamma flyttade till vårdhemmet, jag höll till och med i dom när vi flyttade hennes byrå.
Men sen dess har det varit en hel del spring i mammas lägenhet, både okända och kända människor har varit där. Vi hoppas att dom bara är undanstoppade någonstans, och alltså inte helt borta...

Så för att sammanfatta och knyta ihop med TS inlägg så vill jag bara säga att JA självklart kan du ta emot den gåvan.
Om din pappa vill att du ska ha hans ring så passa på innan det är för sent och innan den försvinner någonstans.
Det är den finaste gåva du kan få, och inte för guldvärdet, utan för affektionsvärdet.
Ge din pappa en STOR kram och ta emot gåvan med ett leende så gör du även honom väldigt lycklig. 

Jag tycker att du ska säga JA. En otroligt fin gest och vacker gåva.

Min fästman friade till mig med sin farfars ring. Han mor/farföräldrar betydde enormt mycket för honom och gesten var inte förlorad på mig. 
Ringen i sig självt är så stor så jag fick in två fingrar i den, haha, men symboliken var helt fantastiskt. Han kommer ha den ringen som sin vigselring. 

Innan min älskade mormor gick bort fick jag en fin ring i vitguld och stenar av henne. En ring som hon själv haft i många år. Den ska jag och min M2B använda tillsammans med vigselringar han ärvt från sin sida och att smälta samman för att sedan göra till våra egna. Det känns så fint att kunna få en ring som är personlig, så även jag tycker att du ska ta emot ringen din pappa erbjuder dig.

För några år sedan gick min sambos pappa bort. Men för att inte "glömma" honom kommer vi att dagen efter bröllopet åka till hans grav och ställa brudbuketten där.