Hur tackla svärmors tårar?

Ojojoj, det här låter jobbigt för dig. Förstår att det måste kännas jobbigt att få en sådan oväntad och inte direkt positiv reaktion. Hur väl känner du den här svärmodern? Om det är så att ni har varit tillsammans en vääldigt kort tid och din blivande blivit väldigt utnyttjad tidigare så kan jag väl kanske till viss del förstå hennes oro. Fast till väldigt liten del i så fall.
Annars tycker jag bara att det var väldigt omoget av henne att inte ta ansvar för sin egna känslor utan låta det gå ut över er. Hur ser stödet ut i din egen familj? Kan du få mer glädje och energi därifrån?
Tänker också att det kanske är lättare att prata med svärmodern om ett tag igen när det första har lagt sig? Kanske fråga rent ut om hon misstycker angående ert giftemål och berätta att du blev ledsen och orolig av hennes reaktion vid middagen. Att du hade hoppats på att hon skulle bli glad.
Om hon inte har förståelse för detta ser det iaf utifrån ut som att hon inte har världens största förmåga till empati eller att kunna sätta sig in i andras situation, och i så fall måste du bara låta henes reaktioner rinna av dig. Sluta bry dig helt enkelt. Vet att detta är mycket lättare sagt än gjort men med lite övning så kanske det kan göra lite mindre ont var gång hon beter sig märkligt.
Jag hoppas verkligen att du kan finna ett sätt att inte låta detta drenera dig på energi.

Kram till dig!

Jag förstår hur du menar. Om jag ska vara ärlig så håller jag inte med de här som tänker att hon bara vill sin son väl. Inte för att jag inte har någon förmåga att sätta mig in i hur det kan bli så utan för att hon helt enkelt är en vuxen människa och måste kunna ta ansvar för sina egna känslor. Är hon orolig över sin son så får hon arbeta med sig själv och inte låta det gå ut över er.
Förstår verkligen att du blir besviken. Tänker att prio ett nu måste vara att göra det så skonsamt för dig själv som möjligt om du förstår hur jag menar. Om du känner ett behov av att reda ut saken och försöka arbeta igenom det så tycker jag du ska göra som jag skrev tidigare. Låta det vila lite och sen vara ärlig. Säga att du verkligen sett fram emot att få berätta det för henne eftersom du ville ha någon att bolla med o.s.v. och att du helt enkelt blev orolig och ledsen över att hon reagerade som hon gjorde och att du undrar lite varför det blev som det blev. Kanske kan hon förklara varför (så att du får förståelse för henne) och kanske kan ni gå vidare och hjälpas åt och planera?
Men känner du att det är alldeles för motigt att prata med henne, att det finns risk för storbråk att det tar mer energi än det skulle ge om du möjligtvis fick lite mer klarhet i saken, så är det ju inte värt besväret. I så fall tycker jag bara du ska ta hand om och skydda dig själv så mycket som det bara går. Träna på att inte ta åt dig av hennes konstiga reaktioner (som kanske kan bli fler om hon är en instabil person) och helt enkelt försöka bolla bröllopsfrågor med de som stöttar dig och ger dig mest energi.

Förstår att du är besviken och tycker att du ska känna efter i magen vilket handlingssätt som du kommer må bäst av.
Vet inte om det jag sagt hjälper så mycket direkt men jag hoppas iaf att du ska hitta en så smärtfri väg ur detta som möjligt!