Hur tackla svärmors tårar?

Att hon inte blir överlycklig är en sak. Vi vet ju ingenting (eller väldigt lite) om er två eller hans historia, och hon kanske har anledning att vara skeptisk, vad vet jag. Men även om det skulle vara så, så är det ju mer än lovligt labilt att börja gråta, måste jag säga! Hade hon fått en rynka mellan ögonbrynen och frågat om ni verkligen var säkra hade det varit trist men en reaktion man hade kunnat ta. Men en SÅN katastrof kan det väl ändå inte vara?!

(Om inte du i själva verket är en psykiskt misshandlande golddigger som lyckas dölja den sidan här på BT men inte för svärmor! )

Nå, bästa sättet att hantera det är väl att stålsätta sig, ignorera hennes utbrott, och själv hålla sig lugn, saklig och kortfattad. Så här är det, deal with it. På födelsedagskalaset antar jag att ni träffar andra släktingar som säkert har fått höra talas om det, så då är det väl bara att stråla på och tala om hur glada ni är! (Och strunta i svärmor.)

Så kan det också vara. Jag gissar att ni är rätt unga då, och förmodligen ännu yngre i hennes ögon - om hon själv nätt och jämnt har lämnat ungdomen måste ju hennes barn vara just barn och definitivt inte giftasvuxna.

Men oavsett orsaken tycker jag fortfarande inte det är ok att ställa till ett uppträde. En vuxen människa förväntas kunna hålla sina känslor i styr och uttrycka sin skepsis på ett mer sansat sätt. Men hon kanske inte vill vara vuxen?