Hur tackla svärmors tårar?

Tja, jag som är 46 år och har två barn på 20 och 16 skulle nog bli lite förfärad om sonen (20 år) kom hem och skulle gifta sig, det får jag nog medge.,, Jag skulle ju önska att han hinner med lite mer i sitt liv innan han gifter sig.

Jag visste förstås att jag skulle sticka ut hakan. Jag var själv 23 år när jag gifte mig och hade varit tillsammans men min man i 7 år, men med det perspektivet jag har nu så tycker jag att jag var för ung, men det tyckte jag förstås inte då.

Men jag ska svara uppriktigt på frågan. Det jag önskat att jag hunnit med innan jag gifte mig var att ha några fler förhållanden och det är ju inte läge att hinna med det när man väl är gift. Men då hade jag ju inte de tankarna, jag kände mig ju väldigt vuxen, förmodligen mer vuxen än jag känner mig nu. Jag hade också omgivningens förväntningar på att vi skulle gifta oss.

Jag vill inte ge några pekpinnar till unga brudar utan det var bara en reflektion till mitt förhållande till min son, med tanke på mammans ålder. Han är som 20 år helt enkelt för omogen att gifta sig och ta det ansvaret tycker jag.  Och det gäller både ansvaret för ekonomi (han pluggar fortfarande och kommer att göra det i minst 4 år till) och hem. Men andra 20-åringar (oftast tjejer) kan förstås vara mognare. Min 16-åriga tjej skulle nog klara sig utmärkt i den åldern. För övrigt träffar han alldeles för unga tjejer just, önskar han kunde rikta in sig på mer jämnåriga, men det är hans val naturligtvis.

Jag ville bara ge en reflektion till mamman reaktion, även om den var lite väl häftig. Jag vill också påpeka att jag reflekterar utifrån mina erfarenheter och vad jag har upplevt.

TS och hennes blivande är kanske äldre och bor ju redan ihop så det är ju ett lite annat läge än det jag har.

För övrigt tycker jag också som andra har sagt att hon måste prata och reda ut vad mamman sa till hennes sambo. Mycket för den framtida dialogen i ert förhållande.

Han har inte blivit curlad utan har delvis haft eget boende från 16 års ålder. Jag har inte haft bil så till alla aktiviteter som barnen haft var det buss, gå eller cyckel som gällde. Däremot vill jag verkligen stödja honom i hans högskolestudier ekonomiskt. Jag vet själv hur surt det är att ha dessa dryga studielån efter sig. Därför bor han hemma nu och kommer nog göra ett par år till. Sen kommer han förmodligen att plugga utomlands och har förhoppningsvis sparat pengar tills dess för att han nu bor hemma. Ja, vi (min sambo mest faktiskt) tvättar, handlar och lagar mat också. Är vi borta på något får föstås alla barnen fixa mat själva (av totalt sex barn bor 2-4 hemma till och från).

Jag hade själv eget hem när jag pluggade och vet hur mycket tid det tar ifrån studierna när man går en tuff utbildning. Så det är också en sak jag verkligen vill stödja honom med, mycket medvetet. Härom dagen pratade vi faktiskt just om det, hur olika studiesituation han och jag haft under vår pluggtid (jag hade t.o.m. barn under slutet på mina studier och det var jättetufft). Och han konstaterade att han var väldigt glad över vad han får nu. Han ser ju att hans kompisar som har eget får mycket mindre tid för sina studier och att det är lättare för honom att hänga i och klara tentorna.

Dagens samhälle ställer ju också mycket högre krav på utbildning och det gör naturligtvis att man inte gifter sig och får barn lika tidigt som t.ex. på 50- och 60-talet. Om man började jobba som 16-årig så håller jag med dig om att man både hade ekonomi och erfarehet att gifta sig vid 20. Så jag tror inte att det behöver vara föräldrars curlande som gör att man blir mindre vuxen än förr, utan mycket hur samhället har förändrats med krav på längre utbildning, svårare arbetsmarknad och bostadsbrist.

Om mig själv kan jag tänka, Varför hade jag så bråttom för att bestämma vad jag skulle bli, flytta hemifrån så tidigt (16 år), vem jag skulle gifta mig med osv? Jag hade ju hela livet framför mig att hinna med det.

Håller med dig, men när man är gift tycker jag också att man ska kunna bo ihop och det blir ibland en konflikt mot samhällets hårda krav på högre utbildning. Jag ville vänta med att gifta mig med min blivande tills vi bodde ihop, det kandes bäst för oss i alla fall.

Nu ska jag inte längre uppta TS tråd med detta. Hoppas det löser sig för dig och hoppas att du och din blivande har en bra kommunikation om det som har hänt. Kommunikation är enligt min erfarenhet bland det viktigaste i ett förhållande, men inte alltid så lätt.

Nej verkligen inte, vilket också är min poäng. Det händer oerhört mycket i en människas liv mellan 20 och 25 t.ex. Man utvecklas och förändras mycket som person. Ett förhållande kan mycket väl hålla genom denna period men jag skulle tro att när man är i en fas i ivet där man ofta bor på olika håll för plugg och jobb på annan ort är det inte alltid att förhållandet håller. Och det är mycket tråkigare att behöva skilja sig än att flytta isär från ett samboförhållande.