Hur tackla svärmors tårar?

Vi ska dit på lördag på ett födelsedagskalas, men vi har inte träffats sen dess. Är lite spänd inför hur det kommer att bli, om stämningen kommer att bli tryckt osv. Vi har "bara" varit tillsammans i strax över ett år och jag kan förstå om hon tycker det är tidigt, men samtidigt ska ändå känslor trumfa klockan så länge det inte rör sig om extremt korta förhållanden. Jag vill nog ändå påstå att jag känner henne ganska väl och vi har haft en god relation hela tiden.

Jag misstänker nästan att hon sa någonting värre men att han inte vill berätta det för mig ifall jag skulle bli alldeles för ledsen, vilket jag säkert skulle bli. Det är lite svårt att greppa varför hon skulle göra det dock. Men så kan ju jag ha varit blind för något hon tyckt var tydligt också. Vem vet.

I min egen familj är det inget annat än glada miner, de är alla superglada och ser fram emot detta något enormt. Alla vill vara med och prata om det, spåna lite, ge tips och råd. Men alla har väldigt lite tid, därför hade jag sett fram emot att få prata om detta med svärmor eftersom att hon verkar tycka att sånt är väldigt roligt.

I hans tidigare förhållanden var han väl ett typexempel på toffel egentligen, men vårt förhållande är sunt och vi står båda på oss om vi vill någonting samtidigt som vi gör uppoffringar när det behövs - som det ska vara helt enkelt. Jag förstår om hon oroar sig... eller snarare, jag SKULLE förstått mer varför hon oroar sig om det varit så att han fattat avgörande beslut tidigare pga av sin tofflighet, men det har han inte gjort. Dessutom är det lite sårande på ett sätt att det liksom inte är en självklarhet att vårt förhållande inte är på det viset. Om någon förstår hur jag menar. Vi ska dit på lördag på ett födelsedagskalas, men vi har inte träffats sen dess. Är lite spänd inför hur det kommer att bli, om stämningen kommer att bli tryckt osv. Vi har "bara" varit tillsammans i strax över ett år och jag kan förstå om hon tycker det är tidigt, men samtidigt ska ändå känslor trumfa klockan så länge det inte rör sig om extremt korta förhållanden. Jag vill nog ändå påstå att jag känner henne ganska väl och vi har haft en god relation hela tiden.

Jag misstänker nästan att hon sa någonting värre men att han inte vill berätta det för mig ifall jag skulle bli alldeles för ledsen, vilket jag säkert skulle bli. Det är lite svårt att greppa varför hon skulle göra det dock. Men så kan ju jag ha varit blind för något hon tyckt var tydligt också. Vem vet.

I min egen familj är det inget annat än glada miner, de är alla superglada och ser fram emot detta något enormt. Alla vill vara med och prata om det, spåna lite, ge tips och råd. Men alla har väldigt lite tid, därför hade jag sett fram emot att få prata om detta med svärmor eftersom att hon verkar tycka att sånt är väldigt roligt.

I hans tidigare förhållanden var han väl ett typexempel på toffel egentligen, men vårt förhållande är sunt och vi står båda på oss om vi vill någonting samtidigt som vi gör uppoffringar när det behövs - som det ska vara helt enkelt. Jag förstår om hon oroar sig... eller snarare, jag SKULLE förstått mer varför hon oroar sig om det varit så att han fattat avgörande beslut tidigare pga av sin tofflighet, men det har han inte gjort. Dessutom är det lite sårande på ett sätt att det liksom inte är en självklarhet att vårt förhållande inte är på det viset. Om någon förstår hur jag menar.

Oops :O Radbrytningen försvann! Hoppas det inte blir för jobbigt att läsa.

Saken är den att vi har haft ett strålande förhållande som inte varit något annat än lyckligt hela tiden. Inga "svackor", inga storbråk, ingenting. Vi har precis lagom mycket gemensamt och delar tillräckligt många värderingar för att det bara ska flyta på perfekt. Så hon har ingen direkt anledning att tro att det inte skulle fungera.

Haha, jag ser ingen psykiskt misshandlande golddigger när jag ser mig själv i spegeln iallafall, men vem vet? Kanske är jag omedvetet schizofren! :O

Hon och svärfar är lyckligt gifta, så jag tror inte att det har något att göra med det. Men bra tanke.

Det som fick mig att tro att hon verkligen skulle bli glad är att när vi berättade om för förlovning från första början (a while back) så blev hon väldigt exalterad och verkade knappt kunna bärga sig tills att det blev dags att ta tag i planering och annat. Hon har bara söner, tre stycken, och verkade tycka att det var fantastiskt med en tjej att få prata med allt det här om. Men hmm...

Visst, kanske är det så att det hänt mycket på sistone eller att hon varit stressad och ditten och datten. Men det tycker jag ändå att hon borde kunna antingen säga högt (kanske som en förklaring) eller hålla för sig själv. Hon förtar en hel del genom att göra såhär. Som tur väl är så verkade svärfar bli glad iallafall. Han drog några lustiga skämt om hur hans sons liv var över, och jag tror att det betyder "grattis!" på svärfariska. ^^

Åh, jag och siffror. 45-ish. Så hon är ju inte precis gammal.

Jag har varit internetlös ett tag, men roligt att få komma tillbaka till en bra diskussion! Nu skriver jag från min telefon så jag varnar för brist på radbrytning. (Först vill jag säga till Fossing77 att jo, det är jag som har den skvallrande fastern också. Hon har inte gett sig och kommer med största sannolikhet att få stå och skämmas.) Jag håller inte med om att det skulle finnas saker jag "missar" om jag gifter mig ung. Hade vi skaffat barn däremot, då hade jag kunnat säga att jag missar saker. Men det finns inte på tapeten ännu. Mina föräldrar, som också gifte dig unga, kan inte heller säga att de känner att de missat något eller stött på situationer i vilka de önskat att de väntat. Så länge vi känner att det är vårt nästa steg, så kommer det att bli lysande. Jag fick höra "Ja, annars kan ni ju bara skilja er!" och jag kan inte förstå hur den människan tänker riktigt. Man kan ju inte ingå äktenskap med den inställningen. Det är är ju som att skaffa barn och tänka "Tja, funkar det inte så kan väl socialen ta dom". Okej, överdriften 2.0 men ni förstår. Tillbaka till mig själv så kan jag dela med mig av att hon låtsas som att ingentin hänt så jag har nog ingen ursäkt att hämta där, men hellre det än att hon ska gå runt och uppföra sig konstigt. Sambon säger att hon inte sagt så mycket mer utan att hon bara blev överdrivet känslosam och att det verkligen got to him så att säga. Då är det säkert så. Resten av hand familj har iallafall inte blivit smittade av hennes reaktion.

niamh, du skrev precis vad jag tänkte!

Jag är 21, men min personliga, unika, levnadssituation som äldsta syskonet med en förälder pendlade till annat land i jobbet etc har fått ta väldigt mycket ansvar och "växa upp lite snabbare" än andra. Men även om mina föräldrar eller nära hade tyckt att jag var för omogen eller inte redo (vilket de nu inte tycker) så hade det ju trots allt varit mitt val och jag hade förväntat mig stöd från dom och inte fördömande, även om det är uppenbara försök till att hjälpa till. Det är ju trots allt bara en själv som kan känna när man är redo. Precis som att åldern kan säga mycket så kan den även bara vara en siffra på ett papper.

Eftersom att hon, grovt uttryckt, "beter sig som folk" igen så tänker jag också låtsas som om ingenting hänt och bara gå vidare men jag kommer nog att hålla kvar vid förhoppningarna att hon kommer med en ursäkt förr eller senare. Hon kommer att bli helt och hållet exkluderat från allt var planering heter om det inte är så att hon kommer med något förslag själv och verkar ha rätt inställning. Annars känner jag att det inte är värt att riskera att behöva må dåligt en gång till över en lika konstig situation. Det ska ju trots allt vara vår lyckliga dag och det är ju prislöst. Men ska försöka att inte förvänta mig allt för mycket negativt från hennes sida heller, den som lever får se.