Hur tackla svärmors tårar?
Det var en massa olika synviklar i denna tråden.
Men först till TS, jag har levt med min sambo i drygt 15 år om min far har aldrig tyckt om honom och haft mycket klagomål på honom vilket har varit jobbigt för både mig och honom. Så allt dumt min far har sagt om min sambo har jag inte heller velat berätta för honom. Kan ju vara så att din svärmor inte riktigt gillar dig även om hon inte visat det innan och nu sagt nåt hemskt om dig till din sambo vilket då dels gjorde honom ledsen och upprörd och dels så vill ha inte tala om det för dig för att skydda dig. Men vad jag vill ha sagt är att det är du och din blivande som ska välja varandra, inte era föräldrar, det är inte dem ni ska leva med även om ni kommer träffa dem mycket.
Du skrev oxå att dina svärföräldrar är lyckligt gifta men där skulle jag vilja höja ett varningens finger, bli inte lurad, är det så att dem verkar väldigt lyckligt gifta så kan det ofta vara tvärtom, dem försöker kanske bara visa upp en bra fasad. Kan vara så att din svärfar gör en massa ont mot din svärmor och hon kämpar för livet för att hålla emot känslorna och kanske skäms för att hennes man bär sig illa åt. Och som någon skrev, bägaren rann över när hon fick veta att ni ska gifta er.
Men jag hade oxå som flera andra här krävt att få veta precis allt vad hon sa till din sambo, hur illa det än är.
Och diskussionerna om ålder och vad man missar i livet om man gifter sig ung kan jag absolut inte hålla med om!!
Jag hade precis fyllt 16 år när jag träffade min sambo och allt kändes fort väldigt bra och helt rätt. Vi flyttade ihop efter knappt fyra månader. När vi varit tillsammans i drygt ett år blev jag gravid och det var välplanerat, ville pricka in sommarlovet så jag smidigt kunde ta ledigt mellan 2:a och 3:e ring på gymnasiet. Och så blev det. Jag fick en dotter i 18 års present!! Vi har fått ytterligare 2 barn och har nu varit tillsammans i drygt 15 år. Vi har ett underbart liv tillsammans och har kommit fram till den delen av livet då vi har tänkt gifta oss. Jag kan inte känna att det skulle varit någon skiljnad om vi gift oss direkt eller att vi väntat. Anledningen att vi väntat har väl mest varit att vi inte är den typen av människor som har traditionella kyrkbröllop med vit långklänning och mannen i frack och att vi inte velat lägga pengarna på det innan utan vi har prioriterat att skaffa barn. Sen har vi tyckt barnen varit för små, vi har velat att dem ska komma ihåg vårt bröllop. Nu har vi kommit fram till att vi har ekonomisk möjlighet utan att någon eller något behöver bli lidande och barnen är så stora så dem kommer ihåg det och dem tycker det är kul att få vara delaktiga i planeringen.
Vi kan inte på något vis tycka att vi missat något i vårat liv. Vi har både varit ute och festat och rest och haft hur mycket kul som helst. Vi har även haft barnen som små med oss och det har aldrig varit något hinder. Det vi inte gjort är ju att springa med nya partners men det hade vi faktiskt hunnit med innan vi träffades båda två så det är heller inget vi saknat. Och när det gäller sex så är det ju helt klart bäst tillsammans med den man verkligen känner och som vet vad man vill och tycker om.
Tänk om något hade fått mig att välja att inte fortsätta med min sambo för att jag först behövde ut och rasta av mig. Vilken hemsk tanke, tänk så mycket underbart jag hade missat som jag nu istället har fått uppleva och fortfarande upplever!! Nu har jag ju massor av fina minnen med min sambo som vi kommer kunna prata om hela livet. Jag skulle inte tycka det var lika kul att prata om minnen om jag hade gjort det med någon annan man och min sambo satt och pratade om vad han gjort med någon annan tjej. Nu har vi massor vi gjort tillsammans istället. Och det gå inte av för hackor!!
Men visst kan jag förstå att tanken far igenom huvudet att ens barn är för små när man hör att dem tänker gifta sig eller skaffa barn eller vad det nu kan vara. Men då kan man vända på det och tänka, hur var jag själv i den åldern?? Men visst finns det undantag som gör att man får hjälpa barnen på traven med att finna rätt väg ibland. Men jag kan ändå tycka att man låter dem pröva vad det är dem vill och som mamma finns man alltid kvar och stöttar om det går fel.
Jag förstår att vem det nu var som fått svaret "att ni kan ju alltid skilja er" inte tyckte det var trevligt att höra. Men ska man se på det riktigt krasst så ska vi vara glada att den möjligheten finns. Självklart ska man inte gå och gifta sig med tanken på att man ändå kan skilja sig sen. Men man ska inte heller se ner på en människa som har skiljt sig. Har man barn är det faktiskt en större sak för dem kan man inte annulera men det är faktiskt inte hela världen att skilja sig när man har barn heller. Många barn får det faktiskt bättre sen, visst är det jobbigt att ens föräldrar delar på sig, gift eller inte kvittar, det är lika jobbigt för barnen vilket som. Men när det har lagt sig så brukar det bli hur bra som helst. Och i dem fall där det inte är så bra för barnen tror jag faktiskt det hade varit ännu värre om föräldrarna hade fortsatt bo tillsammans.
Men jag menar inte heller att man ska se ner på dem som väljer att vänta med att träffa den rätta och stadga sig. Ibland är det att man inte hittat den rätta förens sent i livet och ibland är det av egen fri vilja man valt att vänta.
Det viktigaste tycker jag är att var och en får bestämma helt själv vad dem tycker känns bäst för sig själva. Och jag skulle önska att allas släkt och vänner skulle kunna vara supportande istället för att ställa sig på tvären. Oftast har alla någon som supportar men har man någon som är negativ så tyvärr lyckas alltid det negativa påverka oss mer än det positiva.
Så var starka och våga stå på er!! Vi lever bara en gång!!