Adoption trots möjlighet att få egna barn

Jag kan bara tala för mig själv, men jag skulle gärna adoptera, även fast jag antar att jag kan få egna barn. Anledningen är enkel, jag vill ha familj och barn men har NOLL längtan efter att vara gravid, föda och amma ett barn. Jag har aldrig haft den längtan, trots att jag är i väldigt fertil ålder.

Det finns massor av barn i världen som inte har föräldrar, om jag känner som jag gör, varför ska jag då föda ett barn, när jag är övertygad om att jag skulle älska ett barn som någon annan har fött precis lika mycket.

Det handlar inte om välgörenhet, det handlar om att ta hand om ett barn som inte har någon annan. Jag skulle önska att föräldrar som inte kan skaffa barn och kämpar med provrörsbefruktning skulle tänka om (jag förstår att jag kommer få skit nu, men jag står fast vid min åsikt). Jag tycker att vi, samhället, borde avdramatisera blodsbanden. En familj är en familj, oavsett om man är familj via blodet. Bättre att lägga pengarna för provrörsbefruktning på psykologhjälp för föräldrarna att acceptera sin barnlöshet (vilket är en stor tragedi, det förstår jag också) och sedan hjälpa dem att adoptera ett barn.

I mina ögon väger ett barns rättighet till föräldrar högre än föräldrars rättighet till ett barn. En bebis är lika mjuk, liten, hjälplös och doftar lika gott, oavsett vem som fött det. Ett barn är lika oskyldigt och i behov av kärlek, trygghet och närhet, oavsett vart i världen det är fött.

Jag har två syskon, ett biologiskt och ett adopterat, redan innan min adopterade bror kom till vår familj var jag övertygad om att jag ville adoptera. För mig är det viktigaste att ha en familj, inte att alla i min familj delar mina gener.