Adoption trots möjlighet att få egna barn

Dejli, den typen av resonemang blir helt omöjligt att tillämpa i verkliga livet, hur mycket man än själv kan fundera och tycka i sitt stilla sinne. För de enda som faktiskt kan göra valet i slutänden är paret som vill bli föräldrar. Och till syvende och sist är det enbart kvinnan som väljer att bära eller inte bära ett barn till världen. Etiken kan man diskutera och ur många perspektiv, men lika litee som man kan hindra någon som är dum i huvudet rent allmänt, eller elak, psykopat osv från att fortplanta sig, kan man sätta upp regler för andra på det här området. När man börjar prata om vems gener som borde få föras vidare hamnar man i ytterst obehagligt sällskap historiskt sett.

Det är inte länge sedan vi tvångssteriliserade kvinnor i Sverige. Kvinnor som var för dumma för att få riskera att sätta barn till världen. Fullständigt hårresande.

Dessutom är jag inte säker på att man särskilt ofta kan se den egentliga orsaken till att det inte bli barn. Man brukar från klinikernas sida dementera att fertiliteten skulle gå i arv och vilka faktorer som isåfall skulle vara ärftliga i det hela, är det knappast färdigforskat på.
Och det är ju ingalunda säkert att ifall ens barn skulle se sitt liv som outhärdligt och meningslöst bara för den händelse även de skulle vara infertila. Många väljer ju helt frivilligt att inte skaffa barn. Och ser det som livskvalité.
Inte ens om ens eget liv är hotat i händelse av en graviditet, kan läkaren annat än avråda och varna. Hindra kan ingen.

När det gäller ålder och IVF, så får man hjälp av landstinget fram till 38, men kan göra det på privat väg fram till 42. Därefter anser man det som oseriöst från klinikernas sida, då chanserna att lyckas-även med ivf, är oerhört små vid den åldern-TROTS alla frejdiga historier om väninnan/släktingen "som minsann blev gravid vid 44 så visst finns det hopp"