Adoption trots möjlighet att få egna barn

Varför vill man adoptera om man kan få biologiska barn? Om det finns skäl som inte är av "välgörenhet"-slaget kanske jag kan förstå! :)
I annat fall förstår jag inte riktigt grejen... De ofrivilligt barnlösa par som står på kölistor till adoptionsbyråer runt om i världen är mig veterligen betydligt fler än de föräldralösa barnen och därför skulle det kännas lite småtaskigt mot dessa väntande blivande adoptionsföräldrar av mig att ställa mig på listan när jag faktiskt kan (tror jag) få ett biologiskt barn.

Sen finns det så mycket motstridiga tankar och studier vad gäller för- och nackdelar med internationell adoption. Tillräckligt mycket talar för att det skapar massa frågetecken och negativa känslor hos barnen i fråga för att jag skulle avstå adoption in i det längsta. Däremot skulle jag gärna "dra mitt strå till stacken" och älskar barn och människor alldeles oavsett om de är biologisk familj till mig eller ej och därför planerar jag i framtiden anmäla mig och min blivande man som något av alternativen kontakfamilj/avlastningsfamilj/fosterfamilj.
På så vis kan jag hjälpa barn och föräldrar som har det tufft i en kortare eller längre period med att klara vardagen, men det utan att flytta hit ett barn som kanske skulle må allra bäst av att bo i sitt hemland. Dessa barn stödjer jag hellre genom inbetalningar till organisationer och föreningar som hjälper barnen på plats.
 
Dock vill jag tillägga för tydlighetens skull att jag absolut inte har något emot adoptioner i sig och det finns alldeles säkert många barn som verkligen behöver en ny familj och där det inte finns "nya" föräldrar att tillgå i barnets hemland. För dessa barn tycker jag det är underbart att det finns blivande adoptionsföräldrar på kö för att få en chans att ge dem kärlek -och vice versa. Men som sagt tycker jag personligen det då är lämpligast att det är de ofrivilligt barnlösa paren som borde köa i störst mån på de listorna.
Såhär känner jag.     

Som svar till att man skulle "stjäla en plats i kön" har jag mycket svårt att tro på med tanke på hur ofantligt många barn det finns på vår jord som behöver en mamma och pappa.

Ser inget konstigt alls i att man skulle ha både bioloiska och icke biologiska barn, ens barn är de ju och lika kära vilket som. Tillhör man den typen av människa som vill både och har man nog i sig att älska lika mycket och att inte se skillnad.. 

Har ju viss erfarenhet av detta om ej i adoptions syfte men som fosterförälder. För mig är alla mina barn lika värda och lika älskade. Och med stor glädje kan jag även säga att så har hela min släkt oc bekantskap sett på alla mina barn.

Min åsikt är alltså att har man tänkt igenom saken noga, kännt efter ordentligt, så man är säker på vad man gör. finns det absolut inga som helst hinder att ha egna, foster eller adopterade barn i samma familj.
Barn är livets gåva till livet självt och till oss att vårda.
Så kan du och vill du låt inget hindra dig. 

Anledningen att jag tog upp KOL var att man LIKA gärna kan dö i det som relativt ung,
man kan även dö i bilolycka eller annan olycka som gör att man plågas tills man dör, man kan lika gärna bli utvecklingsstörd eller förlamad och sitta i rullstol hela livet. Man kan även ha föräldrar som bär på anlaget cancer och ändå inte få cancer.
Jag tycker faktiskt inte du är rätt person att säga åt människor att dom är egoistiska som skaffaar barn för att dom tror sig komma att dö i cancer sedan!
Själv tycker jag inte ett liv är bortkastat om man lever till man är 40 år och har en bra uppväxt, bra ungdom och bra vuxernliv fram till dess! Det finns som sagt betydligt värre saker som kan hända och man kan dö för!
Om man är så paranoid så kan man ju hålla sig inne resten av livet för annars kan man ju faktiskt bli påkörd av en bil..

LÅT ALLA göra som DOM vill och känner för!
Jag kommer ALDRIG sitta och döma och peka på någon för att dom valde att skaffa biologiska barn,
aldrig!
Det är inte sunt och vettigt helt enkelt!

Jag kan ju bara tala för mig själv och säga att om min dotter hade dött NU vid 3 års ålder, då hade jag ändå aldrig ångrat att jag skaffade henne - för jag vet att hon har haft en utomordentligt bra uppväxt hittills och med många glada stunder med mig och andra. Det är helt enkelt otroligt att man kan ha det så bra och underbart och vara så glad och positiv hela tiden som hon är.
Skulle det vara bortkastat? NEJ! Absolut inte!
Jag är glad för varje dag jag får leva! Skulle jag dö i cancer skulle jag aldrig ångra att jag fick chansen till alla underbara dagar jag levt hittills!

Alla gör som dom vill så jag förstår inte vad man bråkar om?
INGEN är egoistisk som skaffar egna biologiska barn - detta hör naturen till och ens känslor!

Ja men det kan man som sagt kontroller med fostervattenprov!

Det känns lite som att ni utgår från att om man har en ärftlig sjukdom som man inte vill föra vidare så är det bara att adoptera istället. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så kan man i de flesta fall inte adoptera om man har en kronisk sjukdom. Äggdonation skulle kunna vara ett alternativ men bristen på äggdonatorer i Sverige är stor.  Alternativet till biologiska barn är alltså för många inte adoption utan att helt enkelt inte få några barn alls.