Adoption trots möjlighet att få egna barn

Det är ganska förmätet att tala om alla dem som genomgår ivf och andra fertilitetsbehandlingar som om det vore självklart att de all är helt besatta av gener och att prompt föra sin egen arvsmassa vidare. Då talar man knappast lite ödmjukt bara för sig själv.

Och det kan ju lätt konstateras att hade de åsikterna fått råda allmänt sett, så hade det aldrig blivit något Nobelpris till Robert Edwards heller.

Det är också rätt okunnigt om man drar sambandet mellan antalet barn i världen som lider och antalet ofrivilligt barnlösa, till slutsatsen att det "bara är att adoptera" och att man skulle hjälpa så himla mycket mer om man slätte egot och adopterade ett av de stackars små barnen. Många av världens absolut fattigaste länder tillåter inga adoptioner alls. Många av de barn som man kan adoptera, är heller inte små doftande bebisar, utan bra mycket äldre barn. Det är en lite annan situation att adoptera då.

Man ska nog akta sig ganska mycket för att förenkla världen och lösningarna på så oerhört svåra saker som både nöden bland människor i andra länder, förfarandet vid adoptioner och smärtan och resan som andra människor får göra när de upptäcker att de efterlängtade barnen uteblir. Oavvsett vad för lösningar man själv kan se utifrån och tycker sig kunna presentera, så kan det här bara upplevas inifrån och på individnivå.

Dessutom är alla de här processerna långt mycket mer kostsamma både på det mentala och ekonomiska planet än de flesta har en susning om.

Att man istället för fertilitetsutredning och hjälp, enligt vad som finns att göra för en själv, skulle tvingas hoppa över de försöken och istället "gå hos psykologen och lära sig acceptera livet som det blev" redan innan man ens fått försöka det som finns att försöka, det tyder verkligen inte på att man har begripit djupet och vidden av den sorg och smärta det är att vilja men inte kunna få barn. Här blir jag så upprörd att jag får gå från datorn för att inte skriva vad jag verkligen känner.

Visst kommer man till en punkt där det är så att man får se bakåt och konstatera "Vi gjorde allt vi kunde. Men det gick inte ändå. Livet blev ett annat än det vi tänkt oss." När man kommit dit, behöver man bearbeta det och en samtalskontakt är säkert jättebra för de flesta. Det är det för dem som förlorat ofödda barn eller redan födda också. Precis som för folk som skiljer sig, förlorar jobbet eller på annat sätt "drabbas" av livets käftsmällar. INNAN det hänt, kan man inte bearbeta det, och INNAN man kommit till vägs ände, ser man ingen anledning att vika av i en korsning som pekar åt ett annat mål.

Förstår man inte att alla människors väg inte är likadan som ens egen, har man en del kvar att omfatta med sitt förstånd och lite mer empatisk förmåga att träna upp.

IVF och all annan hjälp för ofrivilligt barnlösa behövs. Äggdonation, spermadonation osv. Här kan det vara värt att påpeka att vården får man faktiskt ofta betala själv. Det är ingen gratisfix och det garanterar inte att man faktiskt får barn i slutänden. Tyvärr.
Det är också  upplysningsvis så, att alla som kan genomgå en IVF tex, inte per automatik lika gärna hade kunnat adoptera. Vi hade inte kunnat det.

Möjligheten att adoptera behövs. Och när det är en familjs val och möjlighet, så är det DET som är sättet man blir förälder på. Den processen är så lång, att man hinner landa i att "detta är vår väg". Det är inte en sämre väg eller en reservväg. Det är Vägen och det man längtar efter är sitt barn och att bli mamam. Precis som vem som helst som väntar sitt barn. Det är därmed inte så att det borde vara allas väg!

Möjligheten att bli adopterad behövs också. För fler än som får chansen dessutom.
Just eftersom blodsband sannerligen inte är allt, vore det många barn som verkligen skulle ha det bättre hos en ny mamma och pappa.
Å andra sidan finns det inga garantier att ett par som tillåts adoptera inte också är dumma i huvudet och begår vidraiga handlignar mot ett barn. Inte ens de rigorösa utredningarna inför en adoption, kan garantera det.

I den bästa av världar skulle det givetvis inte behövas några adoptioner över huvud taget, då inga oönskade barn skulle födas och ingen skulle vara för sjuk eller fattig för att ta hand om sitt barn, ingen som inte ville bli gravid skulle bli det och ingen som ville få barn skulle bli utan. Och dessutom skulle inga olämpliga föräldrar ha några barn, utan endast de odugliga skulle vara barnlösa. Givetvis av fri vilja, eftersom vi talar om en perfekt värld. OH! Javisstja! I en perfekt värld finns såklart inga usla människor alls! Vad BRA!

Dejli, den typen av resonemang blir helt omöjligt att tillämpa i verkliga livet, hur mycket man än själv kan fundera och tycka i sitt stilla sinne. För de enda som faktiskt kan göra valet i slutänden är paret som vill bli föräldrar. Och till syvende och sist är det enbart kvinnan som väljer att bära eller inte bära ett barn till världen. Etiken kan man diskutera och ur många perspektiv, men lika litee som man kan hindra någon som är dum i huvudet rent allmänt, eller elak, psykopat osv från att fortplanta sig, kan man sätta upp regler för andra på det här området. När man börjar prata om vems gener som borde få föras vidare hamnar man i ytterst obehagligt sällskap historiskt sett.

Det är inte länge sedan vi tvångssteriliserade kvinnor i Sverige. Kvinnor som var för dumma för att få riskera att sätta barn till världen. Fullständigt hårresande.

Dessutom är jag inte säker på att man särskilt ofta kan se den egentliga orsaken till att det inte bli barn. Man brukar från klinikernas sida dementera att fertiliteten skulle gå i arv och vilka faktorer som isåfall skulle vara ärftliga i det hela, är det knappast färdigforskat på.
Och det är ju ingalunda säkert att ifall ens barn skulle se sitt liv som outhärdligt och meningslöst bara för den händelse även de skulle vara infertila. Många väljer ju helt frivilligt att inte skaffa barn. Och ser det som livskvalité.
Inte ens om ens eget liv är hotat i händelse av en graviditet, kan läkaren annat än avråda och varna. Hindra kan ingen.

När det gäller ålder och IVF, så får man hjälp av landstinget fram till 38, men kan göra det på privat väg fram till 42. Därefter anser man det som oseriöst från klinikernas sida, då chanserna att lyckas-även med ivf, är oerhört små vid den åldern-TROTS alla frejdiga historier om väninnan/släktingen "som minsann blev gravid vid 44 så visst finns det hopp"

Givetvis. Men det ställningstagandet är ju föräldrarnas att ta. Jag menar att man inte kan förbjuda somliga att genomgå fertilitetsbehandlingar baserat på att man inte anser att de bör föra sina gener vidare. Lika lite som man kan hindra puckon i allmänhet från att yngla av sig, för att uttrycka sig plumpt.

Dejli, jag tror man forskar på området som helhet och man upptäcker ju nya saker hela tiden. Alla dessa olika ämnen som vi släppt/släpper ut naturen exempelvis-saker man ofta inte upptäcker förrän efteråt. Att våra P-piller inte bara effektivt förhindrar oönskade graviditeter, utan eftersom ämnena i dem inte kan renas via vattenverken, så får vi förhöjda kvinnliga hormoner i vårt dricksvatten och hoppsan, mäns sperma påverkas visst av det. Eller att det inte är bra att sitta med en varm lap-top i knät om man är man och vill bli pappa. Det blir för varmt. Osv.

Många gånger är det ju rent fysiskt fel på äggledare/äggstockar hos kvinnan eller stor oregelbundenhet i ägglossnigen. Man kan ha fått spermierna förstörda genom könssjukdom eller kanske har man PCOS, endometrios, struma eller andra problem som gör det svårt utan hjälp utifrån. Ibland räcker det att styra ägglossningen med hormoner och sedan göra en insemination, om oregelbundenhet är problemet. Det är så himla individuellt.

Och så kommer gruppen där allt ser bra ut-men det blir bara inte, vare sig på egen hand eller efter x antal ivf:er. Där finns säkert saker kvar att upptäcka.
men det är fullständigt häpnadsväckande vilka otroliga saker man faktiskt kan göra också idag. Man blir helt förbluffad när man ger sig in i den här världen. Det enda man aldrig kan, är garantera någon att den faktiskt kommer att bli gravid.

Men bara för att man utreder arför man själva inte lyckas, får reda på egna faktorer och väljer att ge sig själva bästa möjliga chans, så innebär inte det att man lika gärna kunde ha , eller i själva verket borde ha, adopterat. Det är ett annat steg att ta och en mycket mer omfattande historia än att underkasta sig en fertilitetsbehandling.

sedan kan jag inte instämma mer i , att det föräldraskap som går via adoption, är ett precis lika fullvärdigt, äkta och genuint föräldraskap som vilket annat som helst. Och "provrörsbarn" är lika riktiga barn de med, för den delen. Jag tror faktiskt de flesta ivf:barn får veta att föräldrarna kämpat för att få dem. -Även om det egentligen inte borde spela någon som helst roll? Det är ju skillnad om man tex behöver veta att man har andra gener av vårdskäl, alltså för att det är sperma/äggdonation man blivit till genom. Det kan ju vara livsviktigt att veta. 

Emblas mamma, när det gäller det Ore sa om de där peppande exemplen på folksom faktiskt lyckats trots ålder och allt, så vill jag bara helt vänligt försäkra dig om att hon har alldeles rätt.

man vill inte höra de exemplen när man är i situationen själv.

man vill i själva verket nästan slåss när det drar igång igen, som en repig skiva.

"jag vet en som..."

okej, here we go again...

"och HON hade verkligen givit upp men..."

mmmm

...och DÅ blev hon gravid-så himla märkligt va? Bara hon slutade tänka så mycket på det så lossnade liksom någon låsnig i kroppen och nu..

taddaaaam

..är hon graviiiid igen! Är det inte underbart! Man ska aldrig ge upp!

Fast till slut måste man det. Ge upp alltså. För att kroppen inte orkar. För att själen definitivt inte gör det. För sin relations och sitt samlivs skull. För att livet måste gå vidare. Och sin längtan och sin sorg-den får man leva med och bära med sig. Namnen på barnen man aldrig fick träffa, bär man ensam närmast sitt hjärta. för det finns ingen grav att gå till. ingen att dela saknaden med och ingen, ingen, ingen, som kan förstå hur ont det gör. Utom den som vet inifrån.

För min egna del handlar det om sekundär barnlöshet. Jag har genomlevt hela resan. Från att folk undrar om man inte ska skaffa barn snart, till om det inte är dags för syskon nu,(som om de fanns på postorder) till "ja men ni har ju ändå en, så ni ska ju vara glada för vad ni har",(alltså gills inte min sorg, den är onödig, dum och patetisk) till hela "om du bra slutar tänka så ska du se och jag känner en som..."(alltså är det i själva verket mitt eget fel att jag inte får som jag vill, för jag sumpar det med att tänka fel)

Det enda som andra kan säga som hjälper, är att de förstår att de inte kan förstå, men att de bryr sig och känner med oss. Det andra mammaor, som uppenbart själva inte har haft de här problemen säger, är extra känsligt.

Jag berättar det här för att ge ett handfast råd på vägen. Det kommer ur egna erfarenheter och uppbackat av många många andra kvinnors känsla inför det här.
Vi vet allihop att nästan ingen menar något illa. Du kan inte som kvinna utan problemen veta hur du skulle reagera och må om du var ivåra skor. Det är omöjligt och orimligt att begära. Men du kan lyssna och tro oss när vi berättar om vad som sårar och gör ont och ta till dig hur man istället vill bli bemött.
Jag vet noll personer som känt sig uppmuntrade av "mirakelhistoreierna" medan de själva kämpar. Oavsett om de kommit så slångt som till IVF eller adoptionskö.
Har man dessutom väl valt adoption, vill man verkligen inte höra saker som känns som att andra tycker det är en reservlösning.

Allt detta är bara sagt i välmening.

Emblas mamma, jag blir förvånad över att du tycker det är "väldigt otrevlig stämnig" i tråden. Vad är det som gör att du tycker det? Ingen har väl varit otrevlig?

Emblas mamma, nåja, nu är det väl ändå flera personer som håller med-genom vad de uttrycker i sina inlägg-om inställningen att var och en själv måste fatta besluten i sitt egna liv. Däribland jag själv. Jag hävdar bestämt att man vare sig kan tvingas att föda eller att avstå att föda ett barn, baserat på någon annans åsikter eller farhågor.
Nog ser du väl att det är folk som resonerar på flera plan och ur flera vinklar i tråden? Då har du väl inte dissats totalt, även om någon enskild inte håller med om vad du säger?

Dessutom tolkar jag inte det som sägs er två emellan som en "dissning" utan att ni pratar om lite olika saker och det hon vill bemöta, är inte det du svarar på riktigt.
Sedan måste man läsa noga, för när tex Ore skrev om att "det blir som en slags mobbing mot barnlösa kvinnor" så utpekade hon inte dig som mobbare-vilket du tycktes ta det som. Utan hon pratade om fenomenet generellt-att man lägger skuld på kvinnan när man kör "slappna aaaav -snacket. Det som ALLA barnlösa har hört till utmattning och ursinne tusen gånger.

Sådana här företeelser-och allas vår egna del i hur vi upprätthåller dem och en massa underliga sätt att tänka, är saker vi ALLA behöver reflektera över och tänka på i möten med andra. FAST vi förmodligen var och en försöker vara så "goda" vi kan och inte menar illa.

Man kan ju verkligen undra vad för gamla kulturella spöken vi när, då vi någonstans inom oss fortfarande tycks tro på att det nog ändå ligger hos kvinnan när det felar. Just både talet om att slappna av och tänka positivt, OCH mina alldeles egna skuldkänslor inför att det inte blev fler barn. FAST jag vet att det inte är mitt fel.

Emblas mamma, det sitter folk och läser och känner utan att skriva. och det finns folk som är så less på tillexempel mirakelhistorierna att de inte ens orkar läsa såsdana här trådar. Jag avskyr mirakelhistorierna och jag sa att jag själv känner noll personer som uppskattar dem. Däremot känner jag väldigt många i min egen och liknande situation. Tillräckligt för att kunna ge ett råd om vad man generellt känner i den situationen. och jag vet också att oerhört många inte orkar säga till och tala om hur de vekligen känner inför kommentarerna. Jag står absolut bergfast vid rådet att hålla låg profil när det kommer till sådant här. Precis som vid sorg i övrigt. Låta den drabbade själv prata mer än man själv gör. Det är lätt att babbla ur sig grejor för att man så gärna vill säga något som tröstar.

Och jodå, du har visst kommenterat till Ore. Att det var synd att hon uppfattade dig som mobbare. Kommer du inte ihåg det? Jag tog det som ett exempel på att du kanske missförstår innebörden i vissa inlägg. Eftersom du tycks dra slutsatser som att du blir "totaldissad".Jag tror du är ganska "het" och väldigt spontan nämligen.
Och du använder själv väldigt ofta meningar där du uttrycker hur löjligt du tycker att någon/saker är och andra väldigt känslomässiga ordval. Andas lugnt och tänk efter en extra gång ibland! Du kan inte vänta dig att bli förstådd utifrån dina ädlaste egenskaper om du uttrycker dig vårdslöst och med fullt av versaler. (vilket uppfattas som skrikande och gapande, inte som betoningar)Välj med omsorg, så ska du se att du kommer att nå fram med vad det är du menar. 

Emblas mamam, du behöver inte hojta "för sista gången" för jag har inte påstått att det var det du tog illa vid dig av. Ser du inte det?! Det här är ett ypperligt exempel på hur du går igång helt utan orsak! Jag såg däremot ditt svar till Ore förut idag, och undrade om det var en av anledningarna till att du pratar om hela tråden som en med väldigt dålig stämning. Det säger du att du inte gör, men att du inte svarat henne är ju inte sant. Du svarar henne helt utifrån antagandet att det hon vidare säger i sitt inlägg skulle vara riktiat mot dig. 
Du måste lära dig skilja på vad som är vad i inläggen hördu! Jag säger inte det du tror att jag gör!

Det är ju ett supersvårt och fruktansvärt laddat ämne som diskuteras här. nog måste väl vem som helst som ger sig in i en sådan tråd både begripa och förutsätta att det kommer att vara laddat och fullt av känslor och oilka upplevelser/uppfattningar?
Det är inte samma sak som att man är hätsk eller otrevlig. Lite engagemang och passion i diskussionerna får man vä ändå tåla om det inte ska bli så trist att man dör uttråkningsdöden?

Här får jag säga att det är kul med engagerade personer-som du Emblas mmamma. men det är viktigt med nyanser också.

Äppelkärna, jag delar din inställning, både till ordets tyngd och hur det känns att bli fel behandlad. Fullständigt enig (som de säger i let´s dance-juryn...)

Men den inställningen tycker jag inte alls är gängse på BT. Jag upplever att det är många som är oerhört lättkränkta och faktiskt inte klara att se skillnaden mellan att någon annan tycker olika och benar i olika argument i en diskussion, och att man blir personligt påhoppad.

Ordet "personangrepp" missbrukas något helt otroligt i trådarna.
Jag undrar om många egentligen är väldigt ovana att faktiskt diskutera. Det känns ofta som att de enda "rätta"svaren i trådar, är de som stryker medhårs, dunkar i ryggen och håller med.
DET är tråkigt och i mina ögon helt meningslöst.

Det här är det jag själv reagerat klart starkast på i hela tråden. Det för att jag tycker det är oerhört naivt på så många plan och vad jag tycker i saken har jag redan skrivit om.

Moonlightgirl, jag tror både du och Emblas mamma utgår från att kommentarerna om att man inte vill ha de peppiga exemplen på att det minsann kan gå ändå, skulle handla enbart om vad just hon skrev till just dig. Så är det inte.
Det är en reflektion som kanske börjar i att det ens kommer upp-så som det alltid alltid alltid gör, och tankar man själv får utifrån det. Att du inte tog illa upp är ju bra, men det betyder inte att företeelsen är något som ingen annan har med att göra-inte i en tråd på ett öppet forum. Där kan vem som helst reflektera vidare över sådant som sägs.

Angående tonfall, så är "Nu säger jag för sista gången!" en sådan typ av utrop som i mina öron oftast hänger ihop med både skärpa och höjd röst. Man tar i, helt enkelt. Det är ingen enorm sak och inte heller att jag använder ordet "hojta".

Mina tankar och råd till Emblas mamma har dessutom inte sin grund enbart i vad hon sagt till dig, utan har med helhetsintryck att göra. Ett man kan ha skaffat sig under månader i olika trådar. Det där med att säga "förlåt jag menade inte så" jojo! Det finns det anledning att göra även från det hållet ibland, men då brukar det mer låta som att man borde fatta själv att "jag menar ju inte så, jag bara säger det för att jag är arg". Kräver man nyanserade inlägg och varsamhet i uttrycken från andra, så får man nog leva upp till det själv också.

Och en sak till: visst kan man bli sårad av saker som sägs, det blir ju jag med, men bättre än att lägga tonvikten på hur ledsen man personligen bli, är ju att komma med egna argument och exempel som kanske kan visa på en annan vinkel eller mana till eftertanke. Det här ämnet som är uppe nu, har många, många vinklar man kan se saker ur. Ju fler som kommer med sina, desto större chans till en nyanserad bild.

Man får förresten donera och ta emot ägg i verige, upp till 38 år, eller om det är 39.
Skulle jag vilja pröva även det, så måste jag vända mig utomlands. Danmark och Estland tror jag bla är länder där man får försöka högre upp i åldern.

En annan sak som jag undrar om det inte borde bli tillåtet, är att donera embryon.

Alltså så här:

Om jag gör en ivf-behandling och får fram mmånga fina embryon, så fryses alla utom ett ner. Man kan alltså göra nya försök om det första embryot inte fäster, och man kan i fem år spara embryona i frysen för syskonfösök. Det är ju både helt fantastikst att det ens går, och jättebra för paret, som då slipper hela den jobbiga hormonbehandlingen vid en helt ny ivf.

Men om man sedan blivit gravid, och vet att man inte kommer att ggöra fler försök, så får man alltså inte donera dessa nedfrysta embryon så att ett annat par får chansen.
Ägg -ja
spermier -ja
men embryon-nej

Den etiska biten är väl helt enkelt efter forskningen och vetenskapen, som det ofta blir, men nog tycker jag att jag borde kunna få donera embryona vidare. Idag förstörs de bara.