Adoption trots möjlighet att få egna barn

Ärftligheten för just cancer är inte SÅ hög,
det är ca 5 % om jag minns rätt.
:)

En längtan efter egna barn kan vara otroligt stark!
Och adopterar man får man aldrig uppleva känslan av ett nyfött barn, inte heller något å underbart som graviditet och förlossning,
några som valt att adoptera i min bekantskapskrets och lite äldre, har fått sina barn som 18-24 månader.
Känns kanske som om man velat vara med från början!

Dejli, den typen av resonemang blir helt omöjligt att tillämpa i verkliga livet, hur mycket man än själv kan fundera och tycka i sitt stilla sinne. För de enda som faktiskt kan göra valet i slutänden är paret som vill bli föräldrar. Och till syvende och sist är det enbart kvinnan som väljer att bära eller inte bära ett barn till världen. Etiken kan man diskutera och ur många perspektiv, men lika litee som man kan hindra någon som är dum i huvudet rent allmänt, eller elak, psykopat osv från att fortplanta sig, kan man sätta upp regler för andra på det här området. När man börjar prata om vems gener som borde få föras vidare hamnar man i ytterst obehagligt sällskap historiskt sett.

Det är inte länge sedan vi tvångssteriliserade kvinnor i Sverige. Kvinnor som var för dumma för att få riskera att sätta barn till världen. Fullständigt hårresande.

Dessutom är jag inte säker på att man särskilt ofta kan se den egentliga orsaken till att det inte bli barn. Man brukar från klinikernas sida dementera att fertiliteten skulle gå i arv och vilka faktorer som isåfall skulle vara ärftliga i det hela, är det knappast färdigforskat på.
Och det är ju ingalunda säkert att ifall ens barn skulle se sitt liv som outhärdligt och meningslöst bara för den händelse även de skulle vara infertila. Många väljer ju helt frivilligt att inte skaffa barn. Och ser det som livskvalité.
Inte ens om ens eget liv är hotat i händelse av en graviditet, kan läkaren annat än avråda och varna. Hindra kan ingen.

När det gäller ålder och IVF, så får man hjälp av landstinget fram till 38, men kan göra det på privat väg fram till 42. Därefter anser man det som oseriöst från klinikernas sida, då chanserna att lyckas-även med ivf, är oerhört små vid den åldern-TROTS alla frejdiga historier om väninnan/släktingen "som minsann blev gravid vid 44 så visst finns det hopp"

Jag har också skrivit att det är så JAG känner och att jag inte kan stå för andras känslor! Men däremot vet jag att de flesta ändå delar min uppfattning.. Men till detta med ärftligheten: man kan som sagt operera bort brösten i tidigare ålder om man har så stor ärftlighet i familjen, men i vilket fall - denna kvinna på 40 år som kanske dör i cancer om inte det upptäckts i tid eller vad det nu än är - har ändå inte hon haft ett bra liv innan, fått kanske en superbra barndom och uppväxt som faktiskt gjorde livet riktigt värt att leva ändå! Hon kanske hade en superbra livskvalité och var lycklig fram till dagen då hon skulle fö! Då tycker inte jag detta var något att slösa bort , hon kanske kände du tacksam över livet ändå! Alla ska vi dö förr eller senare - och man kan dö av betydligt hemskare sjukdomar som inte är så ärftliga utan mer självförvållande. KOL - vem vill dö av andnöd och tillbringa hela sista tiden med att ej kunna andas och ha panik? Det är inget man tänker på som förälder innan man skaffar barn heller. Vad ska egentligen ens barn dö av? Att man levt i 40 år anser jag ändå är tur - det kan hända mycket innan dess! Förr var det inte mycket längre man levde. Jag anser att trots att man fått ett kortare liv kan vara tacksam för de dagarna man fått, om de har funnits lyckliga stunder. Lever kanske vi bara gör en gång, resterande evighet ska vi sväva runt i ingenstans kanske, därför kan livet vara spännande om det så bara varar i tioår :)

Även om man inte pratar om "gener som borde föras vidare" är det absolut något man kan ta ställning till. Exempelvis har många psykiska sjukdomar ärftliga faktorer, i vissa fall mycket starka. Jag kan mycket väl förstå att man inte vill utsätta sina barn för risken att må lika dåligt som en själv, eller att behöva äta mediciner för resten av livet. Om man då fortfarande har en stark barnlängtan skulle jag nog känna att adoption vore ett alternativ.

Anledningen att jag tog upp KOL var att man LIKA gärna kan dö i det som relativt ung,
man kan även dö i bilolycka eller annan olycka som gör att man plågas tills man dör, man kan lika gärna bli utvecklingsstörd eller förlamad och sitta i rullstol hela livet. Man kan även ha föräldrar som bär på anlaget cancer och ändå inte få cancer.
Jag tycker faktiskt inte du är rätt person att säga åt människor att dom är egoistiska som skaffaar barn för att dom tror sig komma att dö i cancer sedan!
Själv tycker jag inte ett liv är bortkastat om man lever till man är 40 år och har en bra uppväxt, bra ungdom och bra vuxernliv fram till dess! Det finns som sagt betydligt värre saker som kan hända och man kan dö för!
Om man är så paranoid så kan man ju hålla sig inne resten av livet för annars kan man ju faktiskt bli påkörd av en bil..

LÅT ALLA göra som DOM vill och känner för!
Jag kommer ALDRIG sitta och döma och peka på någon för att dom valde att skaffa biologiska barn,
aldrig!
Det är inte sunt och vettigt helt enkelt!

Jag kan ju bara tala för mig själv och säga att om min dotter hade dött NU vid 3 års ålder, då hade jag ändå aldrig ångrat att jag skaffade henne - för jag vet att hon har haft en utomordentligt bra uppväxt hittills och med många glada stunder med mig och andra. Det är helt enkelt otroligt att man kan ha det så bra och underbart och vara så glad och positiv hela tiden som hon är.
Skulle det vara bortkastat? NEJ! Absolut inte!
Jag är glad för varje dag jag får leva! Skulle jag dö i cancer skulle jag aldrig ångra att jag fick chansen till alla underbara dagar jag levt hittills!

Alla gör som dom vill så jag förstår inte vad man bråkar om?
INGEN är egoistisk som skaffar egna biologiska barn - detta hör naturen till och ens känslor!

Vi ska åka till Thailand i vinter med vår 3-åriga dotter,
det finns en liten risk att planet kommer störta och vi kommer dö en hemsk, ond död,
det finns också en risk att bli ihjälbränd av en brännmanet som man hört om en del nu på sista tiden.
Min dotter kan dö på denna resan - det finns en risk för detta.
Varför tar vi denna risken?

En kvinna vill så innerligt gärna ha barn, men vet att hennes mor hade bröstcancer,
det finns en liten risk att detta barnet också drabbas av dette - ja ifall det blir en tjej förståss.
Så där halveras ju chanserna med 50%.
Men ändå finns risken. Hon skaffar barn ändå och är världens lyckligaste. Barnet är lika lyckligt och får en bra uppväxt.
Men det finns fortfarande en liten risk,
varför tog kvinnan denna risken egentligen?

Tar vi inte risker i vår vardag hela tiden?
Varför gör vi det?
För att kunna leva livet under den tid vi lever så vi har vackra minnen att drömma sig bort till på dödsbädden.
För att vi inte ska ångra att vi satt hemma och just gjorde ingenting, just för att vi var rädda för att leva.

Vi kunde suttit hemma istället för att åka till Thailand och kanske berövra oss våra livs underbaraste minnen,
så våran vardag, grå och trist kan spegla sig mot oss när vi blir äldre.

Kvinnan kunde avstå från att skaffa barn utifallatt det skulle drabbas av cancer,
dock berövrades hon den sanna kärleken i livet som hon så gärna ville ha så förtvivlat,
och det lilla barnet som kunde fått världens bästa mamma och världens bästa uppväxt blev berövrad livet och att få en chans till det.

Dör jag i morgon i en plågsam död, kommer jag ändå vara tacksam för var livet gav mig under mina 22 år,
det var mycket! Och jag är tacksam för varje dag, svår som lätt, att jag fick chansen till detta underbara och samtidigt lite hemska liv.
Men det är en underbar chans tycker jag :)

Min åsikt i frågan är att man inte bör adoptera om man kan få biologiska barn. Självklart finns det även en "gråzon", men om man t.ex. inte vill föra vidare sjuka gener så är väl donerat ägg ett bättre alternativ? Eller donerad sperma?

För det är ett faktum, att det finns väldigt få barn tillgängliga för adoption! Så såvida man inte beger sig till ett land och stjäl ett föräldralöst barn (skämt åsido), så är det otroligt lång väntetid för adoption, och då tycker jag att det är helt missriktat om de som kan få biologiska barn adopterar "för att göra en god gärning".

I övrigt så tror jag det var Emblas mamma som skrev en sak som jag måste kommentera. Något om att du visste någon som efter många års försök blivit spontant gravid vid 38 års ålder, så du försökte peppa att "ge inte upp hoppet". Vilket säkert var välment, men det kan bli väldigt fel. Försök och tänk dig in i att du verkligen, verkligen vill ha barn. Så mycket att hjärtat värker. Men du blir inte gravid. Flera jobbiga ivf-försök, och du blir fortfarande inte gravid. Hur länge tror du man orkar hoppas? Jag kan nästan garantera, att man slutar hoppas. För det gör ont att hoppas, när man bara blir besviken. Och faktum är också, att långt ifrån alla som är oförklarligt barnlösa blir gravida, bara så där. Men det är klart att solskenshistorierna gärna lyfts fram, och visas upp. Det är inte lika kul att lyfta fram alla historier, där de faktiskt aldrig fått ett biologiskt barn. Ingen jätteöverraskande graviditet helt plötsligt, inget lyckligt slut att paret i sista stund fick sitt hett efterlängtade biologiska barn. Statistiken säger faktiskt att dessa par är betydligt fler, än de par som lyckas bli gravida.

Jag har vänner, som skulle bli (och har blivit) rejält ledsna och upprörda, över sådana kommentarer. Jag ser det som en form av mobbing av barnlösa, att komma med sådana kommentarer. Liksom standardrekommendationen att de bara ska slappna av och inte tänka så mycket på det, så blir de säkert gravida. (För det innebär alltså om man ska tolka den kommentaren, att om man som kvinna inte blir gravid, så får man skylla sig själv för man vill det alldeles för mycket...)

Dejli: som sagt, även om jag fick veta nu att kg snart skulle dö av något min mamma redan visste, skulle jag ändå vara glad över livet jag fick! Alltså ser jag inga hinder att ta en risk!

Det känns lite som att ni utgår från att om man har en ärftlig sjukdom som man inte vill föra vidare så är det bara att adoptera istället. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så kan man i de flesta fall inte adoptera om man har en kronisk sjukdom. Äggdonation skulle kunna vara ett alternativ men bristen på äggdonatorer i Sverige är stor.  Alternativet till biologiska barn är alltså för många inte adoption utan att helt enkelt inte få några barn alls.  

Därför att VI är olika! Jag tar inget för givet och lever var dag som om den var den sista. Det är inget jag gjort innan utan börjat med nu. Och det är riktigt skönt att se så positivt på livet som jag gör idag. Rädd för döden är jag inte alls längre utan har sett mycket död. Jag står för allt jag skriver för det är så JAG känner. Nej jag räds varken döden eller livet! Jag tar vara på varenda timme :)

Jag räds ändå inte! Jag är klar med mina känslor och jag tror inte du kan garantera något :) men nog om det, i vilket fall som helst så väljer alla människor det som passar dom och sitt hjärta och förnuft bäst tror Jg - alla har rätten att bestäm och påverka utifrån att det är genomtänkt och man har tagit ställning! Hoppas förr ser människor som jag; fria vuxna varelser som gör sina egna val i livet med kanske hjälp och råd från vården och därefter följer sina känslor om vad som känns bäst i det läge dom befinner sig i :)

Det är tråkigt att du uppfattar mig helt fel!
Och jag blir uppriktigt ledsen när du nedvärderar mig i att säga att du hoppas att alla inte resonerar som jag!
För jag har många goda poänger i mina inlägg.
Framför allt är det viktigt att sitta och lyssna på en annan människa och resonera om problemet - som vi faktiskt inte kan resonera om här på internet.
Ett problem är i sig helt unikt och vi kan inte sitta här och dra massa människor över en kant!

Jag har svårt att utrycka mig på mobilen för det är svårt att skriva, så nu skriver jag här och så här:

Om man nu VET att man har en ärftlig sjukdom, låt oss säga, cancer eller ADHD eller något annat,
så tror jag att de flesta förnuftiga människor sätter sig ner i lugn och ro och tänker igenom sin egen unika situation och hur dom kan gå vidare med detta.

Nu tror jag faktiskt inte att NÅGON skulle skaffa arn om dom visste att det var stor chans att få en sjukdom som var jättehemsk att leva med och som man troligtvis skulle dö av som barn.
Dom skulle säkerligen blivit avrådda också.

MEN; det man kan göra är att sätta sig ner och ta sig tid att prata igenom problemet med sjukvården,
dvs. ta reda på HUR stora chanserna är att barnet drabbas, man kan ta reda på MER om sjukdomen och om man kan leva ett bra liv ändå. (t.ex diabetes - kan man leva ett värdefullt liv med ändå)

Man kan också ta reda på om detta är något som går att se på fostervattenprov.

Därefter kan man ta ställning.
Hur stor är risken? Hur kommer sjukdomen påverka barnets liv? Ska vi chansa och göra ett fostervattenprov?
Om provet visar att barnet bär på sjukdomen - så kan man ta ställning till abort.

Ett svårt val för många är t.ex om man får reda på att barnet troligtvis har Down Syndrom. Det är inget man önskar sitt barn.
MEN, många med denna sjukdomen lever ändå idag ett bra liv med kvalté - dessutom är många av dom väldigt smarta. Många föräldrar har ändrat sin inställning i livet när dom fått barn med DS - till det bättre! Till ett positivare liv.
Nu säger inte jag ATT man MÅSTE föda ett barn med DS - MEN man kan tänka på att det är inte att födas till ett liv i ett helvete för alla. Man kan inte utgå från att någon med en sjukdom har ett dåligt liv!

Ett exempel på detta var när en tjej i min stad fick tarmcancer - hon fickoperera bort en  bra bit av tarmen och därefter var hon tvungen att bära stomipåse.
Många påpekade hur ledsna dom var för detta inför henne. Men då tyckte hon dom var löjliga!
"Vaddå ledsna? Varför ska ni vara det för? Jag har ett jättebra liv och påverkas inte alls av min stomipåse! Jag kan fortfarande åka på solsemester och bada, jag kan fortfarande åka skidor och göra allt som jag gjorde innan.
Jag upplever inte detta som ett problem, och när jag inte upplever detta som ett problem så finns det heller inget problem för mig"

Det jag vill säga är att jag tror inte någon förälder önskar sitt barn en sjukdom och väljer troligtvis inte heller att skaffa barn om det inte är en mindre chans att drabbas av ev. sjukdom, och om sjukdomen i sig går att leva ett jättebra liv med! ADHD, Diabetes och liknande - varför skulle det inte gå att leva bra med det?
Dödliga sjukdomar eller sjukdomar som gör att man inte klarar leva ett värdigt liv - då tycker jag självklart inte man ska föda barnet heller!

men med många sjukdomar går det att leva ett värdigt liv, det är lätt för oss friska att sitta och säga hur jobbigt det är för de stackars barnen som har det och det och det. Men är vi verkligen säkra på att barnet upplever det så?
Barnet kan mycket väl ha en annan uppfattning om livet!

Som sagt: Detta är upp till föräldrarna och deras förnuft att avgöra - med hjälp av råd och stöd från sjukvården.
Man hittar säkert en bra lösning tillsammans och kan diskutera igenom detta - kommer det eller kommer det inte att bli ett problem?

Jag berättar det här för att ge ett handfast råd på vägen. Det kommer ur egna erfarenheter och uppbackat av många många andra kvinnors känsla inför det här.

Vi vet allihop att nästan ingen menar något illa. Du kan inte som kvinna utan problemen veta hur du skulle reagera och må om du var ivåra skor. Det är omöjligt och orimligt att begära. Men du kan lyssna och tro oss när vi berättar om vad som sårar och gör ont och ta till dig hur man istället vill bli bemött.
Jag vet noll personer som känt sig uppmuntrade av "mirakelhistoreierna" medan de själva kämpar. Oavsett om de kommit så slångt som till IVF eller adoptionskö.
Har man dessutom väl valt adoption, vill man verkligen inte höra saker som känns som att andra tycker det är en reservlösning.

Vad tänker du på nu? Att folk frågar dig om du ska skaffa barn snart? Eller missade jag något annat?

Jag har nu bara läst anatomi och fysiologi med tumörlära, så någon tumörexpert är jag då inte!
Men jag tror mig kunna säga att det inte är 50 % chans att få cancer.
Det handlar väl först om vilket kön på barnet man får, bara där är det 50/50.
Sen handlar det om ärftligheten som kan vara mycket hög inom "vissa" familjer. Man räknar med 5-10 %.
Att man däremot kan bli anlagsbärare är i vissa fall ca 50%, men för att kunna utveckla sjukdom måste flera gener spela in och miljön.
Vet man med sig att man har större risk för att få cancer så tror jag att man blir upplärt att leva rätt och sunt och inte utsätta sig för risker som kan göra att en cancer bryter ut. Här spelar miljön in, om man är oaktiv, har dåliga kostvanor mm. Det kan även ha att göra med om man utsatts för strålning eller liknande.
Men i vilket fall som helst så blir det aldrig 50% chans att ett barn man föder ska få cancern. Det ska mer till för att det ska bryta ut.
Jag tycker att man inte behöver avstå från barn bara för det.