Kinaklänningar och gaffel däremellan!

Vad bra att du är så observant. Är knappt inne på BT i dessa veckor, har galet mkt att göra.

 

Och som Lisapi skrev, en ny (och strängare) bildtråd med hemkomna kinaklänningsbilder kanske kunde vara på sin plats... Ska fundera på upplägget så kan jag starta en och länka den i TS. Bra idé! Och så får vi alla hjälpas åt att hålla folk på mattan så man inte börjar prata om annat för då spårar den oxå ut. Till skillnad från här, här får man babbla hur mkt man vill om vad man vill!

Ja, nu menade jag ju inte att inlägget om tyg var riktat till mig på nåt vis eller att jag förväntas svara mer än nån annan. Utan mer att du är så bra på att fiska upp gamla inlägg (som det jag skrev om tyg) och observerar alla frågor folk ställer. Tur att du finns här i tråden!

 

Nja, vet inte hur det går med allt. Bröllopsplanerna är inte det minsta roliga längre, inbjudningarna måste ju ut snart och vi måste bestämma oss för om vi ska ha själva vigseln med bara närmaste familjen eller med allihop. Och det känns mest ångestladdat just nu..

Nej men titta, det är det ju!

Haha, jahaaa... Och jag såg inte att du svarade ang bildtråd heller förrän nu! Men nu hänger jag med. Ja, tror både denna tråd och brudklänningar är liiite beroendeframkallande.. För mig blev det ju lite tvärtom dock, jag som ääälskar klänningar av alla slag är dötrist på dem numera..

 

Ja, det är väldigt ångestladdad just nu. Förbannar mest mig själv för att jag dragit igång hela den här stora processen överhuvudtaget. Och jag blir så jäkla förbannad på mitt problem trots att jag inte kan styra det. Jag har ju min panikångest som är som den är. Har skjutit problematiken framför mig, för i grunden VILL jag ju ha det här bröllopet precis som det är planerat. Blivanden har varit ganska obeveklig, han har alltid tyckt att vigseln firas med hela släkten. Punkt. Jag har ju tagit upp det här med en liten vigsel många ggr (även här i tråden) med sambon och det slutar alltid med att jag tappar kontrollen och blir jätteupprörd, han byter då samtalsämne och har sopat problemet under mattan/skjuter det framåt. Men nu när inbjudningarna ska ut snart så har det kommit krypande mer och mer. Och så i förrgår (när jag återigen tog upp vigseln) fick jag den värsta attacken jag haft på flera år. Mamma fick rycka in och hon blev jättearg på blivanden över de här "dumheterna" och tyckte vi skulle avboka alltihop och istället åka iväg själva och gifta oss. Hursom, så tror jag sambon fick en smärre chock av att inse hur mkt det här faktiskt kan påverka vigseln. Om förrgårdagens scenario skulle upprepa sig på bröllopsdagen, det skulle va 7 helsike mkt "konstigare" för gästerna än att bara bli inbjuden till en stor bröllopsfest!

Håller helt med Daniiel ang ivory. Alla mina klänningar i ivory är absolut inte åt det beige hållet, bara en snäll och "mjuk" vit.

Jaså, har du samma problem. :-/ Men medicin hjälper för dig alltså?

 

Jo, tror det gjorde viss "effekt" på honom. Och även bortsett från hur alla gästerna tycker och tänker om det så blir jag lite frustrerad över att han har tyckt det är rimligt att jag ska plåga mig igenom vigseln medan alla andra ska sitta i bänkarna och tycka det är vackert och stämningsfullt. Allt medan all min energi går åt till att hålla en ev attack borta. Jag tycker faktiskt inte det är rättvist, jag vill att vigseln ska ha "rätt" betydelse för mig också. Jag gifter mig inte för att det är traditionellt eller "fint" utan för att det är det jag står för! Men hursom, tror han har ändrat sig nu faktiskt och förstått att det verkligen kan barka åt ** på bröllopsdagen. Och även insett att jag också har "rätt" till en positiv upplevelse. Det är inte min "plikt" att genomföra det här för nån annans skull.

 

Just nu har vi gjort så här: jag har beställt save-the-date-kort på vistaprint och de ska vi skicka ut nu. Där framgår ju inte om det blir vigsel eller bara fest utan bara ATT de är kommer inbjudas till det datumet. Sen beställde jag samtidigt nya inbjudningskort som bara bjuder in till festen och längst ner står det "vigseln sker tidigare på dagen i enbart vittnens närvaro". Så har vi båda alternativen och behöver inte skicka ut själva inbjudningarna förrän vi pratat igenom det ännu mer. Vill fortf ha sambon lite mer "on board" innan vi kör på vigsel med bara familjen. Vet ju att han tar lång tid på sig att komma fram till saker. Men tror han är över den mentala tröskeln nu iaf för en mindre vigsel.

 

Men det låter väl som en ganska bra upplägg for now?

Ja men precis! Det är exakt de argumenten jag har använd så många gånger. Det finns ingen som helst garanti för att vigseln överhuvudtaget blir av om jag känner mig maximalt pressad. Men hittills har han motargumenterat att ångest ska övervinnas och uthärdas, då "vinner man" ju över den. Han återupprepar mina ord jag alltid använder när jag har hanterat det här genom åren. Men försöker få honom (och mig själv, för jag har ett konstant dåligt samvete för det här, är i själva verket inte alls så övertygad om liten vigsel som jag låter nu. känner mig faktiskt mest usel och hemsk för att jag berövar våra släktingar en vigsel de gärna vill se) att förstå det orimliga i att rehabilitera sig själv på ens bröllopsdag... Genomgår samma vånda när jag sitter "fast" hos tandläkare, frisör eller på en flygplats. Men det är en helt annan sak att ta tjuren vid hornen och acceptera ångesten då, jämfört med i kyrkan när man ska lova den andra att stå vid dennes sida tills man dör. Tycker det blir lite motsägelsefullt när hon som ska uttala de orden egentligen vill springa därifrån...

Ja, det är fruktansvärt när det går ut över de man har omkring sig. Hoppas att din nya medicin hjälper. Själv tyckte jag mediciner drog ner mig ännu mer, terapi hjälpte däremot. Men det är förstås individuellt. Får du terapi också för att hantera det eller bara medinsk hjälp?

 

Jag har samma dippar jag också. Det sätter säkert myror i huvudet på mina lärare, jag är den mest ambitiösa eleven och väldigt passionerad över ämnet men så ibland "försvinner" jag under några veckor, både mentalt och genom att vara borta mkt. Är inte den som pratar om det heller. Utom här då kanske. .-)

Ja, bilder på resultatet vill vi se! Trist att den inte blev bra..

Jo, det är ju det. Nej, behöver inte terapi längre (ehum, vet att det kanske inte låter så efter mina sista 10 inlägg.. ). Jag gick 1 eller 2 ggr i veckan i 1,5 års tid, men under formen ACT (acceptance commitment therapy) istället föt KBT, vilket passade mig. Act är ganska nytt, som en utvecklad form av kbt men som har ett lite annorlunda förhållningssätt. Act är effektivt för människor som utsatts för trauma, det används även flitigt vid smärthantering. Men det beror ju på vad man har i bagaget som är orsaken till alltihop, för något är det ju som utlöser det hela även om man inte kanske ser det så själv. Ihop med den här processen åt jag både antidepressiva, ångestdämpande och lugnande till och från. I efterhand hävdar jag (i mitt fall iaf) att medicinerna snarare lägger "locket på" än att bota och problemen eskalerade snarare än gjordes bättre av mediciner, det tog bara mkt längre tid totalt sett att komma ur det. Medicinerna var läkarnas "quick fix" eftersom terapi är dyrt och tar längre tid... Men tror å det starkaste att terapi är det enda som kan ändra ens världsuppfattning i grunden. Jag hoppas verkligen att du får terapin du också, med eller utan mediciner som medföljande flytboj. Jag vet att du har mkt på tallriken just nu men tryck på lite om du orkar. Sjukvården vill gärna "fixa" problemen på billigaste sättet... Vilket i och för sig är förståligt, landstinget måste räkna kronor de också.

 

Nej, tyvärr får jag inget alls gjort under mina dippar. Jag klarar dock kurserna med råge som tur är eftersom jag går på högvarv när jag är i bra form. Dessutom pluggar jag ju för första ggn nåt jag verkligen älskar.. Däremot har jag lärt mig vid det här laget att stanna hemma är det värsta jag kan göra, jag mår ännu sämre då. Men det är svårt att inse i stunden, då allt är nattsvart. Men jag förstår precis hur du känner. Det är svårt att hitta nåt som drar upp en igen. Jag har turen att läsa ämnen som fungerar som terapi i sig. Men läser du upp ämnen för att få slutbetyg eller läser du för att få bättre betyg? För det var på komvux väl?