Äktenskapsförord, hur tänker ni?!

Om min M2B hade föreslagit äktenskapsförord på ett sparkonto som i dagsläget inte innehåller så mkt pengar hade jag verkligen dragit öronen åt mig... skillnad om man ärvt pengar sedan tidigare eller fått mycket pengar i en tidigare bostadsaffär eller liknande, och att man skyddar just dessa pengar...

En bekant till familjen skiljde sig för inte så länge sedan, och då visade det sig att bankkontona stod i mannens namn (men båda hade tillgång till dem). Han förde då snabbt som ögat över allt de ägde och hade till sitt äktenskapsförodsskyddade företagskonto som hon inte hade någon rätt till.

Under tiden man är gifta gäller inga 50/50-regler som ju gäller vid skilsmässa utan förord. Det är enbart vid en skilsmässa som man har rätt till hälften om man inte avtalat bort det, så rent krasst kan han börja planera för ett uppbrott och då systematiskt börja föra över "sina" pengar till det skyddade sparkontot...

Arv etc tycker jag också man ska ha förord på. Tänk om jag ärver min släktgård och sedan går han och är otrogen och får då halva egendomen som gått i arv i 200 år... nu tror jag inte det kommer hända, men då har ju inte han heller förlorat något om vi håller ihop resten av livet (som jag förväntar mig).

Som flera påpekat så är det ju en försäkran. Inte struntar du i att försäkra huset/bilen/dina barn, för "det händer ju aldrig mig". Nej, mest troligt brinner ditt hus inte ner, men du har försäkringen ändå... efter att mitt föräldrahem brann ner för 14 dagar sedan trots att hela huset var noggrant genomgånget för brandskydd (släckare lätt tillgängliga från alla rum, jordad el i hela huset, brandsäker isolering etc etc) så börjar man tänka att "jo, det kan faktiskt hända mig".

Better safe than sorry som man brukar säga...

"Arv etc tycker jag dock man ska ha förord på" skulle det stå...

Så du har ingen hemförsäkring, för ert hus kommer ju aldrig att brinna? Använder aldrig bilbälte för ni kör ju så säkert och kommer aldrig att krocka? Ett äktenskapsförord är ju samma sak, en försäkring... om inget händer så har den heller ingen betydelse. Om något, Gud förbjude, så slipper man tråkiga diskussioner kring det förordet gäller.

En jag känner ville ha ett äktenskapsförord kring en tavla han ärvt. Den var inte värd jättemycket pengar, kanske 15 000, men hade gått i släkten i flera generationer och den hade ett enormt affektionsvärde för honom. Hon skulle skriva på äktenskapsförordet "snart" sa hon, men det blev aldrig av. Några år senare var hon otrogen och han ville skiljas. Det blev ett enormt gräl kring denna tavla, och hon var enbart ute efter att skada honom då hon visste att den betydde mycket för honom. Nu fick han den till slut ändå - han köpte ut den - men han är fortfarande förbannad för att han lät henne komma åt honom på det viset...

Nej, men man KAN aldrig vara säker på vad som döljer sig inom både en själv och den andre. Vi är människor, inte robotar. Han trodde ALDRIG att hon skulle göra något sådant, och hon hade aldrig gjort något liknande innan. Nej, de hade det inte bra innan. De hade varit ihop väldigt länge, blev ihop unga och växte ifrån varandra utan att någon av dem egentligen märkte när exakt det skedde. Det hela blev bittert från båda håll, vilket ingen av oss runtomkring någonsin kunde föreställt oss.

Ett äktenskapsförord är ju ingen försäkring på förhållandet, det är en försäkring på något specifikt som finns inom förhållandet. Jag anser dock att ett äktenskapsförord ska vara för något särskilt och som man haft innan man gift sig eller ett förväntat arv, inte delade inkomster under tiden man är gifta.

Jag äger inget särskilt värdefullt just nu, och får jag nåt i framtiden (som inte är ett arv) så är det ju förmodligen en gemensam bedrift som möjliggjort det. Men jag har några ärvda smycken från min gammelmormor som vi kommer skriva bort. Jag ser ingen risk att vi går isär, och därför har det ingen betydelse egentligen. Det är bara en trygghet för mig.

Om man inte har något förord så blir arvet bådas vid en eventuell skiljsmässa om man inte har ett förord. Under tiden man är gifta finns det inget som säger att du måste dela hälften med din äkta hälft om ni inte har den överenskommelsen. Man har försörjningsplikt, men det är också vad det står. Om det är ett arv ni får dvs, inte om den ena av er dör - där gäller andra regler som inte alls har med förord att göra.

Ett äktenskapsförord gäller enbart mellan makar vid en skilsmässa, aldrig vid dödsfall. Ett testamente gäller enbart vid dödsfall, inte vid skilsmässa. Ett äktenskapsförord behöver registreras (minns inte var) för att vara juridiskt bindande, till skillnad från samboavtal.

Kanske ska tillägga att om den ena får arvet som enskild egendom så tillhör den inte boet vid en skilsmässa. Dvs om du ärver din mamma och hon i sitt testamente skrivit att det är din enskilda egendom så kan din man inte få del av arvet vid en skilsmässa. Det är det bästa sättet att slippa eventuella problem, att be att de man ska ärva skriver att det är enskild egendom.

Pengar är iofs bara pengar. Men står man med stora skulder, kanske hos kronofogden, pga att man fått problem efter en skilsmässa så inser du nog att det ändå är mkt som är beroende av pengar. Om du inte kan skaffa telefonabonnemang, hyreskontrakt eller dylikt pga anmärkningar så är det inte kul. Om du står som medlåntagare på ett gemensamt lån som din exman plötsligt slutar betala på så blir du plötsligt ensam ansvarig om du inte själv vill dra på dig anmärkningar.

Du älskar din man över allt annat nu, men OM (jag säger inte när) något skulle hända som ändrar den saken (och det KAN hända ALLA, oavsett vad du vill tro) så kan jag lova att du skulle bry dig om han tog alla sina pengar. Nu kanske dina släktingar inte har några pengar alls eller saker som betyder något öht för dig, men jag vet vad en bitter skilsmässa kan göra med folk. Då kan exets mormors gamla virkade duk plötsligt bli hårdvaluta och något som inte är värt en spänn är plötsligt ett effektivt sätt att jävlas på.

Så... pengar är inte alltid bara pengar i alla situationer. Din ålder är iofs irrelevant, men du resonerar väldigt naivt och omoget.

"...tog alla DINA pengar..." skulle det stå såklart.

Ja, det är precis vad det blev. Livstragedier är kanske det mer passande ordet. Två personer som älskade varandra och tyckte att pengar var bara pengar. Och det stämmer, så länge man har tillräckligt av dem för att leva ett liv man är nöjd med. Har man inga pengar alls så att man knappt kan leva ett drägligt liv så är pengar inte bara pengar, utan pengar är mycket mer än så.

Det är inte jag själv som upplevt det där, men nära vänner. Om det hade funnits bättre papper på allting så hade det kanske inte blivit så bittert mellan dem och min vän hade inte behövt leva på existensminimum med skuldsanering i väldigt många år. Mannens enskilda firma - som gick bra under hela tiden tills det kraschade - gick i konkurs i samband med finanskrisen i början på 90-talet. De hade stora gemensamma skulder på sitt hus (som med varsin inkomst inte var några problem).

Plötsligt står de utan någon inkomst och med en enskild firma så är man personligt ansvarig för alla skulder som firman dragit på sig. Den ekonomiska pressen gjorde att de skilde sig. Han hade ingen försörjning och hon med sin inkomst fick betala allting. I skilsmässan så fick de ju hälften av skulderna var. De älskade varandra, inga personliga kriser, otroheter eller dylikt. Men den situationen blev för mkt med två små barn, inga pengar och ingen ordentlig bostad eftersom de varken fick lån eller hyreskontrakt med sina anmärkningar hos kronofogden.