Gårdagen var nog det rörigaste rent känslomässigt på länge. Inledde dagen med illamående och föreläsning. Missade förra föreläsningen och den här skulle behandla samma ämne (fortsättningen typ) så jag tänkte att den måste jag ju i alla fall gå på. Kommer dit och det enda som ska gås igenom är lite uppgifter som jag redan har läst igenom lösningarna till inför föreläsningen. Kändes sådär lagom värdelöst. Så jag sätter mig och pluggar med m2b som sitter i en annan del av skolan, men illamåendet gör att jag inte kan koncentrera mig så jag åker hem istället. Sitter hemma med mitt illamående och sen visar det sig att våra kompisar som skulle komma hit nästa helg från vår gamla gymnasieklass har fått förhinder allihop. Jag som alltid har planerat alt hundra år i förväg har jättesvårt att förstå hur folk en vecka innan kan komma på att "nej men oj, jag är ju upptagen" så jag blev ganska irriterad, även om jag naturligtvis fattar att folk vill prioritera skola och sådär. Sen kommer m2b hem (nej, jag fick hämta honom i skolan för att jag hade ju tagit bilen från skolan) och säger "jag ska till skolan imorgon också". Jaha, vad trevligt, ska jag sitta ensam hemma nästan hela lördagen då (han ska på fotboll senare idag). Jo, så får det ju bli, de har en labbrapport att skriva. Ja, det är ju viktigt är klart, men varför ska det gå ut över vår tid tillsammans IGEN (han har kommit hem runt 19-tiden hela veckan).
Men sen vände det. Vi åkte in till centrum, åt god grekisk mat, gick på Magnus Betnér, spontanbokade biobilljetter till en förhandsvisning av Contagion tills idag, hyrde 5 filmer tills i veckan (i det här huset älskar vi film). Så i slutändan blev det rätt så bra, men oj vad jag var grinig under tiden.