Tycker den är jättefin, men ärmarna är inte hellång så du är medveten om det. 
Den ser riktigt härlig ut! Jätte fin. Jag ska åka på stan på måndag å se om nån brudaffär hyr ut nåt liknande för ungefär samma pris! Känner att jag inte kan köpa på mig så mkt mer! Har ju två kappor här som jag måste sälja.
Statusuppdatering igen, längesedan nu!
- Maten är bestämd, vi väntar nu på renskriven sammanfattning ifrån kocken
- Frisören är bokad, har också bokat tid en veckan innan för klipp, färg och provuppsättning
- Nu har vi skrivit på hindersansökan, lagt den i addresserat kuvert och frankerat. Läggs på lådan ikväll :)
- Vi har börjat knåpa med festhäftet nu, och har bestämt ungeför vad det skall innehålla och hur många sidor vi vill ha.
- Har förberett för ytterligare en beställning på calligraphen. Det blir bordplaceringar i samma stil som våra inbjudningar och långsmala festhäften. Vigselprogrammen blir enklare vikta papper som vi skriver ut själva.
Att göra:
- Addressera kuverten som skall skicka ut i slutet av november.
- Jobba vidare på festhäften och vigselprogram
- Förbereda vigselakten
- Skall fortfarande gå ner något kilo ;)
Ja, vi har kommit ganska långt! Men det är fortfarande mycket att fixa om man som vi är perfektionister :) Festhäftet tar nog sin tid och vigselcermonin får vi ju ordna själva.
Jag är ganska smal, 63 kg på 178 cm, men jag vill vara liiite, liiite smalare tills bröllopet. Man vill ju vara i sitt livs form! Så jag har anmält mig till Göteborgsvarvet och tränar ganska mycket. Drömmen vore om jag vägde 60 kg blankt på bröllopsdagen!
Lider med dig! Håller alla tummar och tår för att det skall ordna sig! Har som sagt vår hindersprövning i handväska nu och skall posta den efter jobbet...
Myndigheter är inte kända för att vara snabba men jag tycker att alla blir lite snälla när det gäller bröllop. Vårt hotell har egentligen incheckning kl. 15 vilket blir för sent för att jag skall kunna byta om där. När jag sade vad det gällde sa hon att de skall försöka ordna det för oss.. Hoppas det löser sig för dig!
Vi behåller våra respektive efternamn tills vidare. I framtiden vill vi gärna ta ett eget gemensamt namn. Kommer förhoppningsvis komma på något fint innan framtida barn föds för då vill jag att vi skall heta samma :)
Pga tidigare nämde problem med svärmor skulle jag aldrig någonsin ta deras namn, och han tycker mitt är för vanligt för att det skall vara värt krånglet att byta. Vi har son-namn båda två. Kommer vi inte på något innan det kommer barn tror jag faktiskt han kan tänka sig att ta mitt...
Haha, ja det är ganska mycket.... Jag har skrivit om det i ett par svärmorstrådar här på bt, men kan sammanfatta det här också.
För att sammanfatta det så gav hon mig aldrig någon chans eftersom hon tyckte så mycket om mb2s gamla flickvän. De första fem åren vi var tillsammans hade hon fortfarande bilder på henne i hallen. De bjöd aldrig in bara mig och mb2 på middag så vi kunde lära känna varandra utan vi blev bara medbjudna när där var en massa andra människor där.
I princip pratade hon aldrig med mig, hon igonererade mig så mycket hon bara kunde. Jag tror inte hon visste sådana enkla saker som vad jag pluggade/jobbade med, hur gammal jag var eller vad jag hade för fritidintressen. Om hon någon gnång var tvungen att tilltala mig var hon kort och snäsig. När vi åt middag med andra pikade hon gärna indirekt mig. Hade hon gjort det direkt hade såklart min sambo blivit arg, men nu gjorde hon det mer i stil med att tex klanka ner på vegeterianer eftersom jag varit det när jag var yngre etc.
Hon gjorde aldrig någon ansatts att försöka vara trevlig emot mina föräldrar när de såg på födelsedagar. Mb2s brors flickvänns föräldrar bjöds med på både det ena och det andra men aldrig mina. Eftersom inte jag fanns fanns väll inte de heller.
Eftersom vi bara träffades i stora grupper ville jag inte ställa till några scener. Mb2 förstod aldrig vad hon gjorde förrens vi kom hem och jag påtalade det. När han försökt prata med henne om det slog hon bara ifrån sig. Tillslut fick jag nog och sade att jag tänker intte umgås med henne på det sättet längre. Antingen får hon be om ursäkt för en massa elakheter hon sagt, lova att bättra sig och sedan anstänga sig för att lära känna mig, eller så bryter vi all kontakt.
Så det gjorde vi. Samtidigt förlovade vi oss och började planera vårt bröllop. Till slut insåg hon att vi varit tillsammans i 8 år, vi skulle gifta oss och vara tillsammans för evigt och hon skulle inte vara bjuden. Då svalde hon sin stolthet och bad om ursäkt, men jag vet inte om hon förstår hur dåligt jag mått över detta under alla år. Nu umgås vi på prov som jag kallar det.
Så nej, det efternamnet vill jag inte ha!
Resten av familjen är nog delvis så vana vid henne att de inte inser hur illa hon beter sig, och delvis ser de inte det. Är man i en stor grupp ser man ju inte att det är en människa som ignorerar en annan. Det är bara den personen som ser det eftersom det är så hela tiden, år efter år.
Det rör mig inte så mycket längre, jag har slutat vara ledsen över det och har slutat bry om om hur hon beter sig. Så länge hon uppför sig kan vi ses på familjesammankomster, men jag kommer nog tyvärr aldrig helt kunna glömma och börja tycka om henne.
Ibland kan jag dock inte låta bli att ge henne några smånyp, liksom för att påminna henne om att bara för att hon har skött sig i 6 månader betyder det inte att jag har glömt de 8 första åren :) Småsint, jag vet, men jag måste få pysa ur mig lite hämnd ibland ;) Önskelistan för bröllopet har enbart min mamma hand om. Vilket är logiskt eftersom hon känner både mig och mb2 vilket svärmor inte gör! Paketöppnarlunchen är hos mina föräldrar, där hon aldrig varit trots att de bor 15 minuter ifrån varandra.
