Bjuda eller inte bjuda?

Jag skulle också bli väldigt glad över att bli bjuden på en gammal väns bröllop, även om vi annars hade tappat kontakten/inte setts på länge. Till vårt bröllop bjöd jag in flera gamla vänner, som i vissa fall säkert inte alls hade räknat med att bli bjudna men som i alla fall blev väldigt glada.
M2B uppmuntrade mig att bjuda in barndomsvänner, eftersom han är nyfiken på den delen av mitt liv (och eftersom han rent allmänt tycker att gammal vänskap ska premieras över ny just på bröllop). Nu blev det ändå mest sådana vänner vars bröllop jag själv blivit bjuden på.
Min allra äldsta barndomskompis fick ”bara” en kyrkbjudan eftersom vi tappat kontakten. (Hade hon bjudit mig på sitt bröllop i fjol – vilket hon enkelt hade kunnat göra utan att spräcka gästlistan, eftersom jag bott utomlands och inte hade kunnat komma – hade hon varit en självskriven gäst.) Det hade ändå varit kul att ha henne med...
De senaste dagarna har jag haft otroligt dåligt samvete för att jag lät bli att bjuda en vän/kollega vars bröllop jag blev bjuden till för 10+ år sedan. Eftersom det var så länge sedan, och vi inte alls umgått sedan dess och inte har sååå mycket gemensamt, tyckte jag att det var OK att inte bjuda honom och hans fru. De fick tyvärr inte ens en kyrkbjudan – och det har jag nu dåligt samvete för (särskilt sedan han skickade en glad hälsning via Facebook, där ju allt om bröllopet syns eftersom alla lägger upp bilder, igår).
Så, om ni har möjlighet: bjud heller för många än för få...så slipper ni ångra er!

TS, du kan alltid bjuda dessa vänner ”enbart” till kyrkan! Jag har tjatat om det i flera trådar redan, men att bjuda in massor av människor till vigseln var riktigt lyckat för oss. På så vi kunde vi bjuda in flera gamla vänner (kolleger, grannar, föräldrarnas vänner etc) som inte riktigt var aktuella för middagsinbjudan men som ändå tyckte att det var väldigt kul att få se bröllopet.

Ja, det är alltid väldigt knepigt att dra gränsen. Vi hade cirka 150 middagsgäster, så det var fler än ”de allra närmaste vännerna” – men det kändes ändå dumt att inte kunna bjuda alla (t ex inte några vars bröllop vi varit bjudna på, dock för länge sedan, och inte alla mina kusiner). Kan tänka mig att det fanns enstaka personer som blev besvikna över att ”bara” bli kyrkbjudna, men det var också oerhört många bekanta som blev väldigt glada över att bli uppmuntrade att komma till kyrkan! Däribland fanns sådana vi visserligen umgås med men inte känt särskilt länge, eller sådana vi känner lite ytligt.
Nu hade vi en väldigt speciell, och lång, vigsel, så det kändes som att det kunde vara värt besväret för många att komma på den. Vi önskar att vi hade haft tid och råd att bjuda alla dessa kyrkbjudna på något, t ex kaffe och tårta i församlingshemmet, men det bara gick inte ihop med logistik, budget och schema.