2012-07-07 Fler än jag?!

Huva, mina nerver har flyttat till utsidan av kroppen tror jag...

Det går framåt iaf, om än lite i långsammaste laget kan jag tycka...

Hindersprövningen är klar. Äktenskapsförordet kom tillbaka alldeles fullt med stämplar och underskrifter som ser väldans viktiga och officiella ut. (Hade ingen aning om att det var ett beslut som skulle fattas och att det kunde bli avslag... Men det gick bra.)

Svärmor har bett att få hjälpa till med dukningen kvällen före, så hon och svärfar kommer dagen innan och bor på hotell. De är vana att ordna dopfika och alla möjliga sorters sammankomster, så det känns bra.

Sambons brors sambo bakar småkakor åt oss. Vi kollade i kakbok och valde lite häromdagen.

Sambons systers man filmar vigseln.

Jag har köpt ljuslyktor och dekorväv till borden + cellofanpåsar och presentsnören till de kombinerade godispåsarna/placeringskorten.

Klänningen är nästan klar men ger mig omväxlande ångest och lyckorus. Blir tokig av denna berg-och-dalbana...!

Håller på att gå in skorna. De gör ont. Men jag överlever.

Har stämt träff med floristen för att prata närmare om buketten. Ska ta med mig tygprover.

Och min bästa kompis här i stan avslöjade idag att hon försöker få ihop en möhippa! Jag trodde inte det skulle bli nåt sånt, för mina vänner är så utspridda och det är så få som är bjudna till bröllopet dessutom (eftersom det är så litet), men om det inte går att få hit någon av de andra så har vi sagt att vi två går och äter god middag och bara myser och pratar nån kväll. Så himla glad att jag har en så bra vän!

Så det rör på sig, men åh, så mkt som fortfarande är kvar! Inte minst sambons kläder....! Han väntade för länge med att ta tag i det och nu är det svårt att hitta en lösning som vi gillar.
Vi trodde dumt nog att det skulle gå att hyra kostym, men det tycks bara vara frack och smoking som hyrs ut.

Idag har blivande maken beställt sina kläder. Höll på att bli totalpanik men så råkade jag komma på att jag glömt kolla på ett ställe alldeles i närheten och där hittade jag en supertrevlig dam som inte bara hade kläder att sälja som vi kände blev bra utan dessutom kände till platsen vi ska gifta oss på (Väjern/Hovenäset/Kungshamn) och vi pratade massor om Bohuslän och allt möjligt.

Ringarna är på g också, svårt att välja ringstorlek tycker jag. Mitt finger blir liksom jättetjockt direkt ovanför förlovningsringen. Men det blir nog bra.

Idag ringde de från församlingshemmet där vi ska ha kalaset och frågade lite trevande när vi trodde vi skulle vara klara där på kvällen. Visar sig att ett dopsällskap bokat hemmet till kl 11 dagen därpå. Sist vi pratade om det fick jag bilden av att vi hade både söndag och måndag på oss att städa. Nyckeln skulle inte tillbaka förrän på tisdag och jag tycker mig minnas att hon nämnde att ingen skulle in där förrän på onsdag, men hon menar att vi inte pratat om städningen alls. Jag kan inte svära på att jag har rätt, min hjärna är rätt sönderfrätt av bröllopsstress, så jag tar allt jag tycks minnas (eller inte minnas....) med en nypa salt nuförtiden. Men j-ligt trist att plötsligt behöva ställa sig och städa när tårtan är uppäten... Inte så jag tänkt mig avslutningen på vår stora dag... Jag tror säkert att våra föräldrar ställer upp och hjälper oss eller rent av gör det själva så vi slipper, de är snälla, men det känns inte bra att behöva be dem om det. De är hyggliga och hjälper oss med förberedelserna redan, känns helfel att be dem diska och städa innan de åker hem/till hotellet.... Vet inte hur vi ska ordna det faktiskt. Vi får nog hjälpas åt allihop, (de som inte har långt att åka alltså), så går det ju fort iaf.

Gillar texten jättemkt Dazzle!

Städningen får vi väl överleva, värre saker har väl hänt (intalar jag mig). Eller snarare, jo, det hände en sak som är värre idag: brevet från församlingen kom sent omsider. Där står lite detaljer om vår bokning och även en mening om att kantorns uppgifter är ingångs- och utgångsmusik samt 2-3 psalmer och inte andra musik-/solistinslag. Jag är så dum som inte tänkt på det... Har trott att det är OK att be kantorn kompa min barndomsvän som vill sjunga för oss, har förstås haft i bakhuvudet att hen kanske inte vill spela vad som helst, men trodde inte låten vi valt skulle orska problem iaf. Men det spelar alltså ingen roll vilken låt vi valt, kantorn kommer inte att spela den alls. Vi har ingen annan som kan spela åt oss.
Har blivit en liten tår idag ska jag medge.
Men vi har inte pratat med henne än, kan ju vädja förstås, och är det tvärnej hoppas vi att kyrkan kan tipsa oss om musiker att hyra. Vad tror ni andra?

Sedan jag upptäckte att min vän kan sjunga så vackert (för ett par år sedan fick jag upp öronen för hennes sång) har det liksom varit det viktigaste inslaget i hela bröllopet, utom själva vigseln då förstås.

Kul med möhippa!

Idag har vi beställt min bukett o tittat på tårtor på ICA o Coop. Beställde en liten för att prova. Kommer i morgon. Hittade pappersduk o servetter också. I morgon ska vi träffa fotografen.

Idag träffade vi fotografen och hans fru, tillika assistent, och de var jättetrevliga och det kändes riktigt bra! Provfotades lite och även om jag var helt slut efteråt av anspänningen (hatar att stå framför kameran...) så känns det som om det kommer att bli superbra detta! De hade hittat en plats som var helt perfekt: bara 100 m från kapellet där vi vigs efter plåtningen, och på platsen fanns både skog, klippor, hav och allt som vi ville ha med.
Kändes så märkligt och stort på nåt vis att stå där och titta varandra djupt i ögonen medan kameran rasslade, och tänka att om en månad är detta på riktigt.....!

Hade besök av min barndomsvän som ska sjunga för oss på bröllopet och hon gav mig en liten minihippa och bjöd på middag på restaurang bara hon o jag. Supermysigt!

Jag känner mig NERVÖS! Och stressad och ibland har jag småkalla fötter men framförallt börjar jag känna förväntan och en växande lättnad för varje sak vi bockar av på listan. Fast jag tror fortfarande att detta ska ske om ett år ungefär, inte mindre än en månad...!

Håller tummarna för att era nära o kära bara blir glada. Om de känner er väl så borde det väl inte vara något problem.

Åh vad jag är glad! Vi har varit på plats för att fixa o dona inför bröllopet sedan i måndags och allt bara faller på plats! Fotografen är jättetrevlig o har hittat ett fantastiskt fotoställe alldeles nära vigselplatsen, provfotningen gick jättebra! Prästen är underbar, lugn o snäll o lyhörd och när jag pratade om att ta bort alla textrader som handlar om barn ur själva cermonin kom han till o med på att ändra texten till "På bröllopsdagen ber vi..." så att det blev jättevackra meningar fast utan pratet om barn (som vi inte kan få). Han var så himla bra. Kantorn spelar alla låtar vi vill ha och vi fick bra kontakt. Hon visade sig dessutom mer eller mindre bo granne med vårt sommarställe här.
Tårtorna är beställda, lite smågrejor till dukningen är inköpta och allt bara flyter på liksom. Nu känner jag att jag kan se fram emot bröllopet!

Åh nej, precis som vi, trodde vi, men det löste sig för oss. Kantorn gick med på att spela våra sololåtar också, mot ersättning, en sån lättnad så jag vet inte hur jag ska beskriva den.
Har ni någon bekants bekant som kan ställa upp? Det egna kontaktnätet är ibland större än man tror. När jag började gräva insåg jag att det fanns fler musiker i min omgivnign än jag trott. Och när det gäller ett bröllop och det är ersättning inblandad behöver man ju inte känna att man måste vara god vän med personen för att våga fråga heller.
Eller gör som vi: fråga prästen! Han gav oss direkt telnr till en av hans egna vänner som spelade piano bra och som han trodde skulle ställa upp mot en mindre ersättning.
Hoppas det löser sig för er också!

Stéphane Maréchal heter vår fotograf. Har vi samma?

Det löste sig med städningen. Våra underbara gäster tyckte att det var väl inget problem för dem att städa o diska lite efter maten och att vi skulle åka hem och ta igen oss.

I vårt fall fick vi tydlig (även om den kom väldigt sent...) information om att just solokomp inte ingår i kantorns arbetsuppgifter. Jag har antagit att det är för att styra upp deras arbete. Gissar att det annars kan bli väldigt olika mängd jobb för samma peng.  (Även om jag i ärlighetens namn undrar lite över hur det där med ersättningen ska skötas...).
Men om er kantor bara tycker att låtarna är för svåra för att alls vilja försöka, då förstår jag att det känns trist. Hoppas ni hittar nån som kan spela åt er! Håller tummarna för det.

Ikväll blev jag bjuden på restaurang och café av några av mina vänner. Jag visste på förhand att en kompis skulle bjuda mig på mat ikväll men inte vart eller om det bara var hon o jag eller fler inblandade. När vi kom ut från huset stod tre andra kompisar där, uppklädda och glada o väntade. Det blev en jättemysig kväll o jag är så glad över firandet! Trodde inte det skulle bli någon hippa alls eftersom mina vänner är så utspridda över landet så detta var helt perfekt!

Igår hämtade vi ringarna. De var jättefina och satt perfekt.
Kvinnan i butiken var jättetrevlig och hjälpsam och t.o.m. ....hm..., ja vad gjorde hon...? Hur går en rhodinering till? Hon tog våra gamla ringar och satte dem i nån slags apparat med nåt medel och där var de en stund medan vi fixade med allt det andra. Sambon tyckte hon sa att nu var de rhodinerade men jag trodde de bara putsades lite, för rhodinering skulle ju kosta flera hundra. Fast hon har putsat dem med en trasa förut, när jag var där och hörde mig för bara. Detta var ju nåt annat och nu är de otroligt blanka jämfört med innan.
Vad hon än gjorde tog hon inget för det. Och priset för ringarna var ändå under deras smärtgräns (de ville veta vad jag skulle få ge på nätet och sedan matcha det priset.)

Så skönt med trevligt bemötande! Och tyvärr ingen självklarhet. Råkade ut för ett riktigt monster i en annan butik.

7 juli: vad jobbigt för er! Håller alla tummar för att allt ändå löser sig på bästa sätt!

Och här hos oss har klänningen plötsligt blivit klar. Jag är nästan vilsen o småchockad. Efter så många månaders slit och elände och ändringar och stress är den med ens klar...! Fattar ingenting. Kan inte ens känna mig lättad än, tror liksom att jag ska komma på nåt viktigt jag glömt på den, eller att jag inte ska lita på att den håller och uppför sig på stora dagen. Men klar är den och jag tror jag börjar slappna av lite lite grann, åtminstone på den fronten. Fråga mig igen om ett par timmar så kanske jag har landat...

Och så pratade jag med prästen idag igen för att friska upp minnet så vi kan göra vigselprogrammet.

Igår sänkte sig ett visst lugn över mig, när det gått in att klänningen faktiskt blivit klar i tid. Idag har jag fyllts av glädje och förväntan. Trodde nästan inte att de känslorna skulle komma, att de skulle bli undanträngda av stress o nerver, men just nu är de här.

Försöker få till vigselprogrammet men min skrivare har fuffens för sig. Men det rubbar inte mitt nyfunna lugn...

På tisdag åker vi till Bohuslän och vigselplatsen!
Idag gör jag handtvätt, fixar för akvariet och växterna så de förhoppningsvis ska vara vid god vigör när vi kommer hem igen, pillar med alla de där bortglömda/framskjutna smågrejorna, skriver och skriver på packlistorna och nojar över att jag ska glömma nåt helt oumbärligt, som typ brudklänningen eller ringarna eller så... Och i morgon blir helt enkelt Stora Packningsdagen.

Vigselprogrammen blev klara idag. Lite ledsen att det inte riktigt funkade att fästa organzaband med dubbelhäftande tejp. Det verkade så bra igår när jag gjorde de flesta, men idag hade en del lossnat lite. Provade med alla slags lim o annat jag har, men inget blir riktigt bra. Så nu har jag bara försökt limma fast de bitar som släppt och sedan får vi gå igenom dem innan de ska iväg till kapellet och försöka fixa det som går då. TExten innuti går ju att läsa ändå.

Och morgongåvan till maken är klar.

När vi kommit fram är det storhandling av dricka, kafffe, te, frukt och annat vi ska ha. Och inventering av kaprifolbeståndet ute i bergen. Hoppas det finns att ta av till dukningen. Har inte riktigt hittat på nån bra plan B...

Ja regnet är ju ingen höjdare precis... Men vår fotograf hörde av sig igår o sa att om d regnar har de en plan B. Känns bra trots allt (fast jag vet inte vad planen går ut på)
Försöker strunta i hur vädret blir, jag kan ju ändå inte påverka det ett dugg, bara se till att vara förberedd. Känner att blåst är ett större problem än regn. Hade det bara regnat rakt ner lite så där somringt och mysigt vore d en sak, men här på västkusten är stilla sommarregn ungefär lika ovanligt som regn i öknen... Fast i ärlighetens namn har d varit ovanligt vindstilla sedan vi kom hit...
Ja ja.

Annars har peppet gått ur mig lite. Var helt redo att gifta mig för 3-4 dagar sen, då var laddningen på topp, men nu har det hunnit rinna av lite. En kompis berättade en gång att när hon gick över tiden med 2 av sina barn kändes d så. Som om d inte skulle bli nåt fast  hon väntat så länge, som om allt bara skulle tillbakabildas istället. Hon tänkte typ: jaha, d blev inget då! Fast hon förstås rent logiskt visste att d fortfarande skulle komma en unge, på ett eller annat sätt. Så känner jag nu. "Nähä, d blev inget bröllop då..." Helt rubbat ju!

Vi hade en jättebra dag! Min kompis hjälpte mig med smink och påklädning och mamma gjorde en lunchbuffé som näranog utklassade den vi fick från cateringfirman senare på kvällen. Jag skulle fixa håret så som jag övat flera gånger förut, men allt gick fel och jag fick ett litet psykbryt o tyckte inte alls att fotografering och vigsel var ett alternativ längre, men min underbara vän fick mig på bättre tankar. I paniken och tidsbristen som uppstod till följd av detta glömde jag först kontaktlinserna (upptäckte på väg in i bilen att jag såg så suddigt...) o sedan brudbuketten! Bara att vända, redan 15 min sena, och hämta den...!
Fotograferingen var OK, men det kändes lite jäktigt och fotografen ville gärna ta spexiga bilder medan vi önskade oss stillsamma bilder, men resultatet blev bra.
Snabb kisspaus, sedan bråttom till kapellet. Prick på vigseltiden kör vi in på parkeringen, smäller/skrapar i en mur när vi backar in bilen o ganska förskräckta ställer vi oss utanför porten o försöker samla oss medan vår fantastiska präst pratar lugnande med oss. Så ringer klockorna, musiken börjar - Resan till Melonia, och vi går in. Jag minns tyvärr inte mkt av ingångsmusiken, men resten är förvånande klart i mitt minne.
Solosångerna av min älskade barndomsvän och hennes döttrar är något av det vackraste jag upplevt! Så rakt in i hjärtat! Vigselakten var en bubbla av kristallklar glädje och totalt fokus på varandra, det fanns bara vi då...!
En stor hästmyra som kröp runt i mitt hår och min klänning störde lite då och då, men vad 17, gifta blev vi!
Concerning Hobbits till utgången men den minns jag inte heller mkt av för vår altargång var så kort att vi var ute innan låten riktigt kommit igång.
Fotografering och kramar och lyckönskningar utanför kapellet, tårar och skratt, åh vad jag älskade det.

Kalaset efteråt blev mysigt och avspänt, precis som vi ville. Maten var god (och i såna mängder att vi har frysen full än), fina tal, ett jättehärligt bildspel och hälsningar och presenter från när och fjärran, vi kände oss så bortskämda! Jag kommer att för alltid stå i tacksamhetsskuld till våra vänner och familj!