fruhgan skrev 2011-08-21 13:41:16 följande:
Jag bytte till min mans efternamn och ångrar det inte.
Jag hade ett väldigt ovanligt efternamn men bytte gärna till mannens efternamn som är vanligare men inte jättevanligt. Jag älskar mitt nya efternamn
Jovisst kan man tycka att det är förlegat att byta till mannens efternamn och visst är det så att förr var kvinnan omyndig i stort sett hela livet (möjligtvis att kvinnor som blev änkor kunde bli myndiga i lagens ögon) och mer som mannens egendom och att efternamnet symboliserade detta.
Men att dagens brudar byter efternamn behöver inte ses som att det patriarkala kvinnoförtryckande samhället lever kvar utan snarare som att kvinnor kan VÄLJA själva om de vill byta efternamn, att det INTE är deras män som bestämmer och att samhället inte "tvingar" kvinnnor att byta efternamn när de gifter sig. Jag vet inte vad statistiken säger, om det fortfarande är vanligare att kvinnan byter efternamn eller ej och det finns säkert kretsar där de flesta anser att "kvinnan ska byta efternamn för så har det alltid varit" eller liknande men rent juridiskt finns det inget som tvingar ena eller andra parten att byta efternamn.
Jag ser mig också som en feminist men ville ÄNDÅ byta efternamn. Jag är lika mycket feminist trots att jag bytte efternamn och blev av med mitt ovanliga efternamn som jag störde mig på i flera år. Mitt efternamn var mitt smeknamn och en skojvariant av mitt gamla efternamn är fortfarande mitt smeknamn och det stör mig inte ett endaste dugg.
Jag tror inte att en enskild människa inte tror på jämställdhet bara för att hon tar sin makes namn. Själv ser jag fram emot att byta bort mitt efternamn eftersom jag aldrig gillat det. Men när färre än 1 av 10 tar kvinnans efternamn och 7 av 10 tar mannens (
www.aftonbladet.se/wendela/article7013001.ab) tycker jag inte riktigt att man kan prata om "fria val". Det är med allra största samhället strukturer och förväntningar som gör att många tar mannens efternamn utan att tänka eller reflektera över vad de gör.
