En helvetes bröllopsresa (lång)
Jahapp
Det var det det....
Det blev ingen vecka i Toscana med gott vin, god mat och lata dagar vid poolen samt vandringar i terrängen...
Det blev en resa från helvetet...
Det började ju bra, dagen efter bröllopet (en vecka innan resan) fick jag halsfluss. Men jag fick snabbt penicillin och klartecken att resa bara jag började med kuren på en gång.
Vi började med en natt på Quality Hotel Arlanda som graderade upp oss och gav oss fri minibar (nja vin var inte riktigt min grej när jag åt penicillin, men tack för dajmen och chipsen 
) vi åt en helt underbar middag i deras restaurang. Rekommenderar verkligen att ni stannar där om ni behöver en natt innan / efter flygresan...
Upp kl 4 på morgonen, varsin snabbdusch och sen fort ner till frukosten.
Redan där började problemen. Min nyblivne make har ett problem med halsen som läkarna inte kan hitta någon direkt orsak till. Han får sammandragningar i strupen och det känns som om han håller på att sätta något i halsen fast han inte gör det. Men det gör det ju omöjligt att äta...
Transfer till flyget från hotellet funkade smärtfritt, tog lite tid att hitta vår flight, men vi gjorde det till slut och kom om bord.
Eftersom jag har ärrbildningar på trumhinnorna så hade vi köpt EarPlanes så jag inte skulle få problem med öronen... Jo tjena. Det funkade ju inte alls för mig, inte för gubben heller...
När vi landade i Paris så värkte öronen och jag var i stort sett döv. På flyget mellan Paris och Firenze / Peretola så skulle jag gärna ha störtat, bara vi kom ner fort. Jag trodde att trumhinnorna skulle sprängas. Och det var precis vad som hände också... Eller tja det blev ett litet hål i alla fall. Men det läker ju rätt fort som tur är. Dock fick jag konstig hörsel. Jag kunde inte höra mig själv alls, men allt annat hörde jag bra...
Sen ska vi hämta ut bilen på uthyrningsfirman.
Efter nästan 2 timmar i kö så får vi veta att dom vill debitera 800 euro utöver det pris vi kommit överens om i förväg... Jag hade närmare 10000 på kontot, men pengarna räckte ändå inte till att hämta ut bilen. Så... akta er för Maggiore om ni ska hyra bil i Frankrike...
Dom erbjöd självriskelliminering så man skulle slippa ligga ute med dom 800 euro, men av nån anledning så plussade hon ändå på dom...
Hur skulle vi göra nu då? Vi var fast på flygplatsen...
AVIS var vår räddande ängel. Pang tjoff - 34% rabatt (avtal genom jobbet men jag trodde att det var typ 5%) och så ville dom ge oss en ny bil. Och ja den var ny... Sprillans, direkt från fabrik typ. Kanske en uthyrning innan oss möjligtvis.
Fiat Panda, en svart liten söt sak... Vi tackade och tog emot.
Nu skulle vi till Montisi. Ca 11 mil. Först upp på autostradan... Inga problem, kör genom spärren som alla andra...
När vi svänger av autostradan så står en irriterad man där på kontrollplatsen och fräser åt oss att han vill ha biljetten.
Vilken biljett? Vi fick aldrig nån när vi åkte igenom. Bommarna var öppna och alla andra åkte också igenom. Vi trodde ju att det var som i Stockholm då...
Sur som ättika så får vi en böteslapp (på Italienska) där vi kunde tyda något om att vi behövde betala inom 15 dagar... Jaha vartdå?
Vi följer väganvisningarna, men när vi kommer till Sinalunga så finns det en rondell som tydligen saknar vägbeskrivning åt det håll vi ska, så vi fortsätter ju mot Sinalunga och hamnar mitt inne i en Italiensk småstad med vindlande gator á la Visbys Innerstad.
Ingen pratar engelska. Men till sist får vi rediga anvisningar. Towards Torrita, then there is signs!
Yes... Äntligen framme.
Öronen värker så jag tror jag ska avlida, hungriga... förutom flygmaten (en macka) så har vi inte ätit sen 4 på morgonen och vi vet att butiken i Montisi stänger 19.30. Vi är framme 18.45 och måste checka in också...
Den enda engelsktalande som finns i huset är bortrest. Så vi visas runt med yviga gester och raska förklaringar på Italienska... Många "comprende?" senare så har vi i alla fall fått lära oss vilka nycklar som går vart och vart poolen ligger. Vi kunde också parkera bilen så den slapp stå på gatan.
Nu... skynda till affären och köpa det nödvändigaste...
Kaffe, te - just ja glöm inte brödet, nehepp det var slut, vi får ta en vaacumpackad franska istället då... Lite ost och annat smått och gått senare så traskar vi hemmåt och ställer våra fynd i kylen.
Vi går sen över vägen för att få lite mat på restaurangen. Som visst är stängd säger restaurangägaren... Men han tycker synd om oss och säger att han kan göra nåt enkelt (och rabblar sen upp en meny som skulle göra vilken restaurang som helst i sverige avundsjuk).
Vi äter (jag känner smak typ första tuggorna, sen är det bara koncistens... Kul... Näää 
När vi ska lägga oss så sitter en enorm tusenfoting på sängen. Och jag som verkligen hatar insekter. Stora spindlar i duschen kröp det också fram... Nice - not...
Min riddare till make löser dom problemen och jag övertalar honom att sova med nattlampa tänd så vi slipper besök i sängen, eller att jag i alla fall kan känna mig trygg när jag vaknar på natten och tror att jag har djur i sängen...
Natten är en plåga. Jag hostar så jag tror att lungorna ska komma upp. Öronen värker och jag börjar få feber igen.
Dagen därpå är också febrig. Men vi gör ett försök på eftermiddagen att ta en liten promenad för att utforska byn.
På kvällen börjar jag bli riktigt dålig. Febern stiger, jag blir spysjuk och hostar slem...
Nu bestämmer vi oss för att vi nog vill åka hem...
Jag kan inte uppskatta maten, kan inte dricka vin (eller kan och kan, jag äter ju penicillin så det är dumt pga det och onödigt eftersom jag ändå inte känner smaken). Och jag mår pyton. Maken längtar hem också. Han får ju också tråkigt eftersom jag är så sjuk och inte orkar något...
Vi ringer svärföräldrarna eftersom vi inte kommer åt att föra över pengar på kontot som är kopplat till VISA-kortet och vi har ju dessutom inte nån dosa med så vi kan göra en internetbetalning.
Dom ställer utan tvekan upp med 8300:- så vi kan flyga hem.
Yes!!!
Nu packar vi och åker så fort biljetterna är betalda
Ok så var det det där med att hitta hem också... Det går smidigare åt andra hållet, men det är överväxta vägskyltar som är svåra att läsa, och vissa korsningar där det inte är skyltat alls eller väldigt dåligt... Vi kommer i alla fall upp på A1:an utan större problem och denna gång ser vi till att få en biljett
Vi vågar till och med svänga av Autostradan för att äta lunch och tanka... Inte illa för rookie-travellers va? hehe
Sen mot flygplatsen. Inga större problem att hitta mot flygplatsen men hur F-N kommer man in på parkeringen???
Skylten visar en väldigt konstig U-sväng. Så vi haffar en polis som ställer upp och kör före oss. (nu har dom nåt att prata om på kafferasten sen. Om dom korkade turisterna som inte förstod vägskyltarna)...
Framme - vi parkerar, får kvitto på bilen (dom tar inte betalt för en vecka trots att vi fått deras fasta veckopris... shysst av AVIS 
)
Kommer in, hämtar ut biljetterna och går för att checka in en väska...
men... biljetterna är för i morgon?!? Neej... jag bokade för den 12:e, men det var enorma problem att boka över nätet, så jag hade fått multipela bekräftelser...
No problem - we fix... Yay för Lufthansa... Dom bokar om oss (no charge) men sen blir det strömavbrott... Mitt i.
Lugn säger tjejen, gå och ställ er för att checka in bagaget när strömmen går på så kan ni få ut boardingpassen där.
Jadå, makens var inga problem, men dom hade visst inte fått igenom mina ändringar innan strömmen gick. Så 15 minuter innan boarding av planet får jag mina boardingpass. Och vi får springa genom hela stora terminalen för att hinna fram till gaten som naturligtvis är den som är längst bort... Stressa genom säkerhetskontrollen (jag står och trär in skärpet i makens byxor medans han packar väskan igen)... Och sen är vi på väg...
Nu kör jag hela arsenalen med tips för de som har problem med öronen på flyg.
Det är nässpray (som kan utlösa migrän hos mig, men just nu tar jag hellre migrän än öronvärken) vi toppar med panodil också, ca 30 min innan landning... Och givetvis tuggummi...
Och mina öron överlever faktiskt.
Tågresan hem var inga större problem, enda var väl att dom skulle lämna halva tåget i Uppsala och det visste ju inte vi. Vagnarna var inte rätt skyltade, så vi fick hoppa av vid första stoppet, springa längs perrongen och hoppa på de vagnar som skulle gå hela vägen hem. Dock inte den vanliga vägen. Utan omvägen via Gävle. Så tågresan som brukar ta 2 timmar, tog närmare 4.
Nu är vi i alla fall hemma. Och även om vi inte har många bra minnen av resan så har vi ändå några.
Roberto som öppnade sin restaurang för oss på sin lediga kväll och sen fick in flera beställningar efter oss... Utsikten över Montisi från vår balkong...
Ja vi kan nog till och med se tillbaka på resan med glädje om ett tag. Men nu måste vi smälta detta först...
Och kanske ta en enklare resa i höst sen som "kompensation"...
