Dags att gå vidare?

Av det du skriver så råder jag dig till att säga byebye och gå vidare.

Jag lovar, det finns fantastiska personer därute! 

Håller med ovanstående... av det du skrivit finns ju tecken på att även denna man kan ha våldsamma/destruktiva drag. Svartsjuka på det vis du skriver känns inte som ett sunt tecken... Det låter som om du förtjänar en bättre man efter det du varit med om förut! Som ovanstående skriver - även om det kan vara svårt att tro ibland - det FINNS bra män där ute också och det är vad du förtjänar!

Jag skulle nog säga att du ska vara glad för att du blev av med honom så lätt. Det du berättar får mig att se det tydlig mönstret av någon som vill kontrollera. Osund svartsjuka och avsaknad av tillit.

Instämmer. Du har ju uppenbarligen valt fel tidigare och inte uppmärksammat varningssignaler i tid. Den här killen låter definitivt inte som någon att springa efter!

Om du har möjlighet kanske du ska försöka gå i terapi ett tag och stärka din egen känsla av vem du är och vad du vill få ut av ett förhållande, så att du inte halkar i samma grop igen. Det kan vara svårt att veta hur ett förhållande ska kännas när man har fler dåliga än bra erfarenheter.

Det FINNS bra människor därute, som förstår, respekterar och bryr sig. Men man behöver också vara beredd att möta dem utan att trassla in sig i sina egna issues.

Fortsätt leta efter någon som behandlar dig väl. Lycka till!

Alla varningsklockor ringer när jag läser om denna kille! Gå vidare i livet utan honom!

Jag tror att du vet att du måste gå vidare...annars skulle du inte ställa frågan! ;) Saknar du honom eller saknar du tvåsamheten? Vad skulle du säga till din bästa väninna om hon kom med samma fråga/problem? Hoppas att det löser sig!

Snälla tjejen glöm honom för alltid

Jag tror att du vet svaret redan. Om du skulle läsa den här ts, skulle du nog känna samma sak. Det ska kännas bra när man träffar någon. Man ska bli glad, lycklig och inte vilja vara utan honom en sekund. Även du, med den tråkiga erfarenhet du har. Den här mannen ger inget trevligt och sympatiskt intryck, direkt. Han signalerar trubbel! Jag tycker att du ska vara glad över att han dragit sig undan. Det finns snälla karlar därute. Det finns en man som skulle vilja göra allt han kan, för att du ska må bra och vara lycklig. Det är så det ska vara. Du är värd att få må bra.

Hmm.. är det bara jag som reagerar på första meningen i det här inlägget?

Läs ditt eget inlägg och låtsas att det är någon annan som har skrivit. Vad skulle du då råda personen att göra?

Om du inte tänker som jag så kommer här en sammanfattning av vad jag ser. Ni har träffats i två månader = ingen tid alls. Han har redan tagit strypgrepp på dig "på skämt" och visat allvarliga svartsjuketendenser. Han spelar ut dig genom att verka oangelägen -> du får jaga honom. Är detta mannen i dina drömmar? Jag tror att du saknar honom för att du inte vill vara ensam, och för att du saknar det som var bra i er relation. Jag tycker att du ska vara mer kräsen. Hans svartsjuka, kontrollerande beteende är inte okej.

Jag vet att det inte är så enkelt som att bara gå iväg därifrån. Men jag har suttit i samma sits som du ett antal gånger, tänkt att det är annorlunda den här gången och att bara man jobbar tillräckligt mycket på det så kommer det att fungera. Att kärleken och saknaden man känner är värd det. Men hur mycket du än saknar honom och tänker på honom nu, tänk hur du kommer må när det här händer om ett år, när ni kanske är förlovade och ska gifta er och planerar en seriös framtid ihop, och han plötsligt inte hör av sig. Lämna honom medan du håller ihop när du gör det.

Hör av dig om du vill så att vi kan maila lite privat.
Mvh, H

Tack för era svar!

Jag kände verkligen att jag fick bra stöd av er, och känslan av att jag gjort rätt som lämnat det här förhållandet ökade. Jag saknar honom fortfarande, och det stämmer att jag saknar det som var bra i förhållandet. För det fanns mycket som var det också, såklart. Men det är lättare att tänka på det negativa för att komma vidare... Och saken är den att det negativa nog väger över. Då känns det inte värt att fortsätta, med tanke på att risken för att detta bara kan bli värre och värre finns... Det kanske tom är det mest sannolika.

Tyvärr så känner jag dock ofta att jag saknar honom, och skulle vilja känna hans armar runt mig igen, se hans leende, hans skärpta, intensiva blick, kyssa hans läppar.. Smeka hans händer... Men jag vet ju att det inte är värt det för att sedan känna oro som faktiskt också är befogad. Är han osunt svartsjuk nu, så vänta då bara tills om en månad eller två till. Antar att han var ute efter att få kontroll över mig. Och faktiskt mådde jag inte bra i förhållandet. Det kan jag ju tydligt se. Det är så märkligt att något som kan vara så bra också kan vara så dåligt.

Överhuvudtaget är jag GRYMT trött på att hamna i såna här situationer! Är det någon annan som känner igen sig i det?

 

 

Hej Aneleh!

Jag mailar gärna med dig. Jag skickar min mailadress i ett privat meddelande till dig!

 

Mvh,

E

Hej
Jag har också haft det svårt i tidigare förhållanden, inte exakt som TS med pojkvänner som är svartsjukt kontrollerande eller våldsamma, men däremot med killar som är känslomässigt "otillgängliga" eller hur man nu ska beskriva det, de är som känslovampyrer. De bara tar och tar och tar och ger aldrig något tillbaka, lite så som TS beskriver att den här killen gör - hör inte av sig på flera dagar, spelar spel, låtsas vara "svåra" eller svårfångade... Grejen är ju att man vänjer sig vid ett speciellt beteendemönster i en relation och tror att det ska vara å det sättet. Jag kan se nu att i mina tidigare förhållanden så trodde jag att om jag bara gjorde lite till o lite till o lite till så skulle det funka och jag kastade så mycket kärlek på de här killarna (två olika förhållanden) men de bara tog all bekräftelse o uppmärkasmhet men gav aldrig något tillbaka till mig... Och då blir man själv mer och mer desperat och förväxlar de starka känslorna med kärlek... Inan jag träffade min blivande man så trodde jag att kärlek skulle göra ont - annars så var det inte på riktigt! När det egentligen var desperation och olycklig kärlek jag kände.... Jag var tillsammans med någon som inte älskade mig tillbaka utan bara använde mig för att få sitt ego uppfyllt.

Så när jag precis hade blivit dumpad för andra gången och mådde skit så träffade jag min nuvarande pojkvän, och det var ju absolut inte kärlek från första ögonkastet kan jag säga, men det var trevligt att träffa nån som var snäll o uppmärksam när man var helt hjärtekrossad (det här vet inte min pojkvän om att jag s.a.s var på rebound när vi träffades hehe). Men jag var rätt länge helt säker på att det aldrig skulle "bli vi" eftersom jag inte kände alla de där smärtsamt starka känslorna som jag trodde var "riktig kärlek". Och min pojkvän var dessutom helt olik mot de andra killarna jag haft innan "inte alls min typ".

   Men idag har vi varit förlovade i tre år o ska gifta oss till sommaren och jag fattar nu att det var de andra killarna som inte var min typ och det jag trodde var "riktig kärlek" bara var desperation! Så vad vill jag säga med det här.... jo att man kanske inte springa efter den killen som man (tror att) man är "jättekär" i speciellt inte om man har ett par dåliga förhållanden bakom sig för risken är att man bara då upprepar sitt destruktiva förhållandemönster... utan man ska ge de andra killarna och de andra känslorna både en o två o tre chanser, för det kanske är där som den äkta kärleken finns, man har bara inte lärt sig hur den ser ut än o det måste få ta tid... Det är så lätt att man tror att det ska kännas på ett visst sätt och därför sabbar något som egentligen kan vara riktigt bra! Bara för att man går in i  den där "nej men jag är nog inte kär i honom på riktigt-fällan"...

Ts, nu ska jag låta grym men jag är inte det egentligen.  Du verkar falla för samma män om och om igen och du kommer fortsätta göra det tills du förstår varför du gör det.

Jag tycker du borde försöka hitta en bra samtalsteraput  och försöka lösa dina knutar innom dig så att nästa gång så blir du ihop med någon redigt snäll istället. 

Jag gör verkligen allt jag kan för att komma förbi det här mönstret jag har eller vad man ska kalla det. Går till en psykolog och pratar om det, men antar att det kan ta lång tid... Ibland är det bara så frustrerande. Ska det liksom behöva vara så svårt att hitta en person som man gillar som aldrig skulle få för sig att inte respektera en, slå en eller behandla en illa?

Anonym (som är lyckligt kär nu) vad kul att höra att det blivit så bra för dig! Känns väldigt hoppingivande måste jag säga. Eftersom du sa att du haft ett mönster av att träffa "otillgängliga män". Vad tror du det var som förändrades för dig? Lade du märke till det?

Jag kan inte riktigt sätta fingret på mitt eget mönster. Men verkar som om jag träffar killar som på något sätt är känslomässigt otillgängliga samtidigt som de har svartsjuka (ofta i en ganska extrem grad). Och kontrollbehov. Tyvärr har de ofta tendens att vara våldsbenägna med. Ah fy, låter inte så kul när jag läser vad jag själv skrivit. Haha.

Till en början undrade jag om detta hade något med mig att göra. Jag tror att det har med min uppväxt att göra, att jag träffar män som är en slags blandning av mina föräldrar. Ett annat problem är kanske att jag ganska lätt faller för den attraktion (som ibland är jättestark) och uppstår i början. Sedan så har jag alltid huvudet kvar och analyserar vad som händer, och killen i sig. Och det är ju liksom inte lätt att dejta någon som man inte direkt känner den där attraktionen för. Men tänker nu att det kanske helt enkelt är smartare att träffa någon som man först blir vän med och att det sedan kan växa...

Sedan känner jag mig så kär i den killen jag beskrivit i den här tråden. Vi har inte alls hörts. Men jag drömmer ofta om när jag ska få träffa honom igen, och hur det kommer att kännas. Men läser jag vad jag själv har skrivit och tänker med huvudet så inser jag att det inte är någon idé att inleda någon kärleksrelation med honom igen.

Life do through some tough balls every now and, don't it...